Annons

”Det kan vara mycket värre än det jag skrivit”

Läkaren Christian Unge har under våren skildrat tillvaron under coronakrisen i artikelserien ”Läkarens dagbok” i SvD. Nu är han aktuell med en ny spänningsroman.
Läkaren Christian Unge har under våren skildrat tillvaron under coronakrisen i artikelserien ”Läkarens dagbok” i SvD. Nu är han aktuell med en ny spänningsroman. Foto: Lisa Arfwidson

En irritation över en ”vi och dom”-känsla fick honom att vilja bjuda in läsare bakom kulisserna på sjukhuset. Christian Unge, överläkare på akutkliniken vid Karolinska i Huddinge, forskare och författare, är aktuell med andra delen i thrillerserien om akutläkaren Tekla Berg.

Under strecket
Publicerad

Hur kommer det sig att du skriver spänningsromaner i sjukhusmiljö?

– När jag började skriva för femton år sedan så ville jag egentligen skriva dokumentärt. Jag arbetade då i ett slumområde i Kenya och tänkte skriva en sakprosabok, med ”Lasermannen” som ett ideal. Men när jag började skriva märkte jag att det drog åt något slags action. Det var min naturliga stil att skriva spänning.

Denna bokserie handlar om den ganska säregna akutläkaren Tekla. Vad är bakgrunden till denna personlighet? 

– Det var självklart att hon skulle vara kvinna. Jag hade märkt att jag i mina tidigare böcker skrev fram kvinnor mycket bättre än män, jag har ingen aning om varför. Jag utgick också från mitt eget liv och mina inspirationskällor, både i yrket och privat där jag haft starka kvinnor som förebilder. Tekla blev ett hopplock av de här kvinnorna som jag haft runt mig.

Är det några särskilda frågor som du velat lyfta i dina böcker?

– Absolut finns teman jag återkommer till. Som hur viktigt ledarskap är och hur dåliga chefer kan förstöra väldigt mycket. Ett annat tema är att trots all forskning och teknologiska framsteg så är inte människorna, vare sig läkare eller sjuksköterskor, utbytbara.

Annons
Annons

I boken finns flera exempel på könshierarkier i sjukhusmiljön. Är det fortfarande så i dag?

– Nu har det hänt väldigt mycket de senaste tio, tjugo åren, men sjukhusvärlden har av hävd varit en karriärvärld och det är ofta män som gjort forskarkarriärer och varit kirurger. Nu har det ändrats, framför allt i Sverige. Men de där spänningarna och konflikterna är bara att plocka från det dagliga livet under de tjugo år jag jobbat som läkare. Det kan vara mycket värre än det jag skrivit, jag har nog hållit tillbaka.

Hur mycket av det du skriver om hämtar du från verkligheten på sjukhuset? 

– Det blir ju någon sorts tvärsnitt av saker jag varit med om. Sedan kanske jag skriver om någon särskild aspekt av det, men ser då till att det aldrig ska gå att identifiera någon patient. Detsamma gäller kollegor som står som förlagor till vissa karaktärer.

Vad måste man tänka på som läkare när man skriver om sitt arbete? 

– Jag måste vara väldigt noga med hur jag skriver. Nu när jag har skrivit artiklar för SvD och när jag skrev min självupplevda bok ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”, så var det ju verkligheten jag skulle beskriva. Då är det än viktigare att vara noggrann så att ingen ska känna igen sig, och vara uppmärksam på ömma tår man kan trampa på. Det är ganska tröttsamt och utmanande. Men peppar peppar, väldigt få har tagit illa vid sig.

Hur har det varit att skriva om coronakrisen i artikelserien ”Läkarens dagbok” i SvD under våren?

– Det var väldigt svårt i början. Det fanns brister i systemet som jag ville belysa och det gällde att göra det subtilt men samtidigt få fram det jag ville få fram. Men jag har alltmer hittat en form och det har blivit lättare och lättare att skriva texterna.

Hur går det att kombinera författaryrket och läkaryrket? 

– Jag har jobbat på Karolinska i femton år och det har varit en bra kombination. Inom akutsjukvården jobbar man ofta kvällar, helger och nätter och får mycket komptid som jag har kunnat lägga på skrivande och på att vara en närvarande förälder. Nu är jag dock lite trött, det har varit mycket de sista två åren.

I dina böcker, artiklar och poddar så har du tagit med allmänheten in bakom kulisserna på sjukhuset – är det en genomgående tanke du har?

– Ja, så är det nog. Många i min familj och släkt var läkare och när jag växte upp var det alltid lite hemliga klubben över läkaryrket, ett sätt att uttrycka sig som var lite von oben. Jag tror att det är något slags grundirritation jag har över en ”vi och dom”-känsla. Jag ville dra bort draperiet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons