Annons

Guy Dammann:Det kändes som om världen stod inför sitt slut

Notre-Dame i lågor.
Notre-Dame i lågor. Foto: Frankenberg Roberto/Modds/Camera Press/TT

Branden i Notre-Dame fick mig att känna en outsäglig sorg. Men mitt i bedrövelsen skedde ett under som visar att anden som besjälade byggnaden trots allt är intakt.

Under strecket
Publicerad

Interiör från kyrkan 2013.

Foto: Christophe Ena/TTBild 1 av 2

Åskådare utanför den brinnande katedralen.

Foto: Christophe Ena/TTBild 2 av 2

Var befann du dig när Notre-Dame gick upp i lågor? Även om det nu verkar som om domkyrkan har räddats från det värsta, kommer många att behålla ett starkt levande minne från när de först såg bilderna från Paris. Under de långa osäkra timmarna, när ingen ännu visste hur långt elden skulle nå och vad som skulle kunna räddas; när många trodde att Europas mest kända tvillingtorn också skulle rasa och de sociala medierna fylldes av rykten kring brandens omfattning och orsak; när spiran bröts itu och plötsligt försvann i lågornas växande gap. Då kändes det helt enkelt som om världen stod inför sitt slut.

Till skillnad från flesta katastrofer som beskrivs i medierna dog trots allt ingen i Notre-Dame. Och även om reparationerna kommer att kräva oerhörda resurser, så kommer pengar, kunskap och material att finnas tillgängliga. Ekarna – som odlades för den specifika uppgiften att ersätta spirans trästruktur vid en sådan olycka som nu blev verklighet – står redo för tjänst på samma ställe i Versailles där de som nyss brann upp ursprungligen växt. När det dessutom kom fram att de 16 kopparstatyer som omringade spiran nyligen hade tagits ner för renovering kändes det nästan som om man kunde tala om tur i oturen.

Annons
Annons

Interiör från kyrkan 2013.

Foto: Christophe Ena/TTBild 1 av 1

Men känslan av att vi bevittnade världens slut dröjde trots allt kvar. Varför? Den frågan har jag ställt mig flera gånger under den långa nattens blandning av det förfärliga och det hoppfulla. Varför kändes just den här katastrofen som om det gällde den västerländska mänskligheten i sin helhet? Kanske för att Notre-Dame, mycket mer än Aten och Rom, framstår som den europeiska civilisationens smältdegel.

Interiör från kyrkan 2013.
Interiör från kyrkan 2013. Foto: Christophe Ena/TT

Alla som har den minsta kunskap om kyrkor och deras historia vet att elden har varit en objuden, men ständigt återkommande gäst. Nästan alla de medeltida kyrkor som i dag häver sig majestätiskt över sina omgivningar byggdes efter att deras föregångare hade gått upp i rök. De flesta byggdes i flera omgångar efter att elden hunnit förstöra större eller mindre delar av byggnationerna. Utan eldens avgörande roll hade väldigt få av de domkyrkor vi nu beundrar och älskar sett ut som de gör. De brann ner, de byggdes upp, de brann ner igen och byggdes upp igen, just för att det fanns någonting som lågorna inte kunde nå: gotikens ande, den blandning av religiös och estetisk önskan som uttryckte sig i kyrkornas arkitektur, i dess skulpturer och dess fönstermålningar som avbildade världen som varit, varade och som skulle komma. Denna ande kunde elden aldrig rå på.

Annons
Annons

Åskådare utanför den brinnande katedralen.

Foto: Christophe Ena/TTBild 1 av 1

När gotikens arkitektoniska revolution spred sig över hela Europa under 1200- och 1300-talet, så förenade den kristendomen med en filosofi som såg skönheten som en symbol för det gudomliga. Den spetsiga valvgången, som möjliggjorde att man kunde bygga mycket högre och ljusare än förr, sågs även som en metaforiskt nyckel till himlens port. Ögonen drogs till de ljusfyllda höjderna medan tankarna fortsatte vidare. Att bygga större och bättre efter eldens härjningar var en självklar nödvändighet.

Notre-Dame höll på att falla samman under årtiondena efter den franska revolutionen. Victor Hugo skrev ”Ringaren i Notre-Dame” 1831 för att påminna folket om domkyrkans värde som ett ställe där den mänskliga anden nått sin zenit (”Tiden är dess arkitekt, människan dess murare”), och Hugo var en av dem som bidrog till att kyrkan kunde renoveras och spiran återuppföras. Men hos Hugo återfinns en stor skillnad gentemot det medeltida tankesättet. Hugo riktar sina lovord framför allt mot kyrkan som ett gemensamt och mångfaldigt konstverk, en nationalskatt som representerar en stolt relik från en redan förlorad värld. Det var med andra ord huset, snarare än husets ande, som skulle räddas, för att påminna folket om vilka de en gång varit.

Åskådare utanför den brinnande katedralen.
Åskådare utanför den brinnande katedralen. Foto: Christophe Ena/TT
Annons
Annons

Få minns nu det som Hugo ville påminna oss om. Under måndagens långa natt slogs jag av tanken att det viktiga redan hade gått upp i rök för länge sedan. 1800-talets konstbegrepp som, för Hugo såväl som många andra, ersatt religionen i sin roll att möta mänsklighetens andliga behov – även detta har nästan helt försvunnit, de spetsiga profilerna har uppslukats av vår samtids platta nöjesfält. Egentligen var det endast Notre-Dames tomma, torra skal som hade blivit kvar, en relik av en relik, som mogen tändved för lågorna. Bara rätt, på något slags avskyvärt vis, att den gemensamma europeiska civilisations smältdegel nu själv brinner upp. Ja, anledningen till att det kändes som om världen stod inför slutet var enkel: det kändes förtjänat.

Så jag bläddrade vidare i mobilen, oberörd av den goda nyheten att kyrkans grundstruktur trots allt räddats. Det som till slut fick ragnarökstankarna att upphöra var en video där en publik med tårar i ögonen sågs sjunga ”Ave Maria” tillsammans. Förbluffande nog försvann min förvirring. Insikten som slog mig var att domkyrkans ande lever vidare, trots husets eventuella förstörelse, genom den mänskliga rösten.

Samtidigt som den nuvarande domkyrkan byggdes så inleddes en musikalisk revolution på samma plats där tonsättare som Perotinus och Leoninus för första gången utvecklade den sjungande röstens förmåga att kombineras i olika stämmor till en konst. De insåg att den nya arkitekturens förbättrade akustik skulle kunna förhöja musikens harmoni, och på samma sätt som arkitekturen, leda tankarna uppåt mot evigheten. Verkligheten är förstås mer komplicerad än så, men om den västerländska musiken, och dess grund i harmonisk polyfoni, har ett ursprung, så är det där bland de parisiska stenblock som utgör katedralen Notre-Dame.

Arbetet kommer att kräva tid och pengar. Framför allt kräver det återkoppling till den mänskliga ande som besjälade byggandet från början. En relik av en relik av en relik är trots allt värd mer än dött trä. Så lägg ner godispåsen en stund, eller kontursågen eller vad det nu har blivit för sysselsättning under påskhelgen, och ta dig tid att lyssna en stund till något som låter tankarna glida uppåt. Om inte vi hinner göra det då och då, så förlorar vi mycket mer av det vi tror på.

Efter reklamen visas:
Ovärderliga saker hann räddas: ”Ett mirakel”
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons