Annons
Recension

Jernbanan, del 1 och 2Det krävs en romansvit för en sådan talan

Under strecket
Publicerad

Jernbanan, del 1 och 2

Författare
Lidman, man
Genre
Övrig

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det händer ibland att någon glesbygdskommun, typ Pajala, hörs i nyhetsrapporteringen och kräver en politik som gör det möjligt att leva och bo i Norrland. Som om det handlade om rättigheter! Som om staten (läs: rikare kommuner) skulle gå in med bidrag bara för att människor ska få bo kvar på en plats där det finns varken jobb eller framtidsutsikter! Skall Sverige taga vara på sina hårdnackade utkanter som vägrar anpassa sig till nutidens realiteter?

Jag vet inte hur det var 1975 när Sara Lidman började skriva sitt Jernbaneepos (jag var för ung då), men nu, när det kommer i nytryck, är böckerna otäckt aktuella. Otäckt därför att människosynen och samhällsdebatten stämmer så väl överens med den 1800-talsmiljö som skildras i ”Jernbanan”. Ett Norrland som omtalas som ”dom” medan ”vi” sitter i södra Sverige med snabba kommunikationer, underhållna vägar och bredband (som naturligtvis, vem trodde något annat, först kom
storstadsregionerna till del).

Kolonisationen av Norrland tog sin början på 1600-talet när man upptäckt silver i Nasafjäll. Man trängde undan samerna och uppmuntrade nybyggare med skattelättnader och skogsskiften. Fler människor behövdes där för vägarnas, skjutshållens och grovarbetets skull. Och skogen kom så småningom att tillfalla de stora bolagen, efter många småbrukares konkurser. Sverige har erövrat skogarna och malmfälten och uppfunnit sätt att utvinna dessa råvaror med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Människorna behövs där inte längre. Att de en gång behövdes, att de grävde sig ner genom snön och in i marken, att de odlade och byggde hus och därmed skapade grundförutsättningarna för skogs- och gruvnäringarna, det vill man nu helst bortse ifrån. Sverige är delaktigt i marknaden och dess lagar. De som erkänner sig delaktiga i ett större sammanhang än marknadens kallas tjuriga, framtidsfientliga och vet inte sitt eget bästa. (Se till exempel kommentarer om ”norrlänningar” i EMU-debatten).

Annons
Annons

När Sara Lidmans böcker om hur järnvägen drogs till Västerbotten kom ut, hyllades hon för sin poetiska stilistik och sin stora berättelse. Man tackade och lovade för att hon återvänt till skönlitteraturen efter drygt tio år då hon i artiklar, reportage och essäer ägnat sig åt att bekämpa orättvisor och krig. Det var en återvändo med skarpa politiska implikationer, men samhällskritiken försvann i den mediala uppmärksamheten kring Jernbaneböckerna. Har skönlitteraturen så till den grad marginaliserats att den inte längre kan ge upphov till samhällsdebatter, hur explicit den än är? Om skönlitteraturen inte tillåts vara annat än underhållning tror jag att vi är illa ute - vad skall i dess ställe generera det insiktsfulla samtalet? Efter alltför lång frånvaro från bokhandelsdiskarna har Albert Bonniers förlag äntligen gett ut ”Jernbaneeposet” igen, i två samlingsvolymer. Tag och läs, tag och läs!

Ja, men hur kul kan det vara; järnvägar, konkurser och elände, säger kanske någon.

Jag vet inte om ”kul” är rätta ordet; jag är inte ens säker på att ”kul” är den måttstock som livets mening skall mätas med. Och ändå måste svaret bli: De här böckerna är ofta frustande roliga. De bågnar av underfundiga skrönor, brutala sanningssägare och oslagbara ordvrängningar. Men på det stora hela är böckerna skrivna ”ur djupen”. Som skalv i undergrunden. Om människan och hennes plats i Det Hela.

I ett politiskt klimat där retoriken om norrlänningar ibland påminner om Jonathan Swifts satir om synen på de fattiga i 1700-talets Irland, (”vi behöva dem inte!”), dock utan hans ironi, kommer nu Sara Lidmans historiska romaner om nutiden. Det handlar om människorna, aldrig som grupp, utan länkade vid varandra med osynliga och förunderliga band som, när man skall försöka förklara dem för ”överhajta”, förblir förborgade mysterier. Att allt hör samman, jorden, himlen, fåglarna, hästarna, korna, männen och kvinnorna, att den samhörigheten skapar den djupaste moralen, den viktigaste lagen - hur förklarar man det för en marknadsekonomisk överste som har till uppgift att spara pengar åt staten? Brev som ropar efter ”samvettets” rättvisa skrivs med jämna mellanrum genom hela eposet, i tanken eller på papper. Ett har de gemensamt: de går inte att skicka iväg till det byråkratiska Sverige, för saken blandas ideligen samman med människoliven, och människoliven intresserar inte överheten.

Annons
Annons

Breven är synekdoker, delar som representerar helheten. Eposet går att läsa som ett slutligen skickat brev som vill föra dessas talan, som gick under. En sådan förklaring går inte att formulera på byråkratisk svenska, eller som svaromål i en rättegång. Det kräver ett annat språk, en öppenhet för förgreningar, komplikationer, fördjupning och att till synes åtskilda fenomen, för helhetens skull, måste sättas i relation till varandra. Det krävs en roman för en sådan förklaring. Den är då inte bara underhållning utan ett långsamt skri ur djupen.

Eposet är fullt av rop. Den första boken heter ”Din tjänare hör” och som titeln antyder anknyter
den till första Samuelsboken, där en oansenlig tempeltjänargosse anropas av Gud själv. Efter några missförstånd lär sig gossen att svara: ”Tala Herre, din tjänare hör!” Berättelsen om Samuel blir i Lidmanvärlden en metafor för Lillvattnets relation till konungariket Schwärje. Didrik utlägger texten för sockenmännen:

”Dem måste få veta och känna att vi finnas här. Kräva vi Jernbana i stället för nödhjälp då förstå dem där nere att vi också hava något av större värde att komma med, att här slumra rikedomar i nejderna som vi med glädje vilja låta komma hela riket till godo. Varför skulle vi gnälla när vi kunde taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.”

Jodå, Didrik tror på Kronan såsom de religiösa sockenborna tror på Gud. Han tror på samarbete med skogsbolagen och handelshusen, att de med hjälp av järnvägen tillsammans skall kunna bringa välstånd och kunskap till människorna i Lillvattnets socken i utbyte mot skogsavverkning. Han tror på överheten så blint att han inte märker när samarbetet övergår i lurendrejeri, beräkning och vinstmaximering. Och efter konkursen, under skuldens ok, fortsätter hans storson Isak Mårten att tala om hur det egentligen var tänkt, om man lever efter samvettets lag:

Annons
Annons

”Hur mången av oss där på kojans hårda brits drömde inte att en stock kom tillbaka? Öppnade sig som tunna blad i en bok som vänligen ställde sig på vår bröstkorg. För oss att bläddra i, för oss att läsa i om tillvarons under!”

Ett annat rop är Anna-Stavas ”ur juupen” som hon hämtat ur Psaltaren 130. ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig!” Anna-Stava ser såren i skapelsen, som människan inte är i stånd att läka. Hon ser hur en man trycks ner i dyn för att en annan man skall kunna leva ”med häst och ära”. Hon ser hur lagen skiljer människor åt och hur nåden därför är nödvändig. Men hon står inte ut med ”Luthers uppdelning av mänskligheten i Öfverheten och storhopen. Hur nåden allena till sist var för de rika medan lag och straff blev de fattigas arvdel.” Hon driver andliga rättegångar och rusar ut ur sin egen krankhet så snart en eländig varelse behöver henne, som en levande manifestation av nåd till var och en efter behov. Och när hoppet brister ropar hon till sin Gud: ”Ut ur juupen säger jag dig, Herre - du kan inte överlåta oss människor till varandra... du ser ju hur det går...”

Dessa anrop riktas i textens universum till överheter, till konungen, banken och guden. Men i förlängningen riktas de till oss som en vädjan om att se de stora linjerna, men också människorna ”på dikets botten”. Spannet däremellan behärskar Sara Lidman som få andra. Berättelsen svänger mellan löss i en armhåla och jordens rotation kring solen, så lätt som ingenting. Berättelsen reser mellan olika romangestalter i form av ett ”flytande subjekt” (Birgitta Holms begrepp för att karaktärisera Lidmans berättarteknik), så att ett myller av livsberättelser och livsåskådningar bryts mot varandra i motsättningar och samstämmigheter.

Annons
Annons

”Jernbaneeposet” är dialogiskt i Michail Bakhtins många bemärkelser. Det är många röster och ingen är överordnad, åtminstone inte i första halvan av eposet. Romangestalter och livsåskådningar befinner sig i dialog med varandra, det finns ett ständigt samtal med den bibliska traditionen, och så har vi de så lidmanska prosameningarna i dialog med sig själva genom frågetecknet efter en påståendesats. Michail Bakhtins dialogbegrepp rymmer en världsbild där allt hänger samman, men som inte kan formuleras på annat sätt än genom olika perspektiv. Dialogicitet ger upphov till vad man skulle kunna kalla demokratisk prosa. Det överordnade perspektivet med dess maktanspråk får ge vika för myllret av röster. Det finns en sanning, men den kan bara formuleras genom mångfald, eller som en fråga, precis som i Sara Lidmans textvärldar. Sara Lidmans ”Jernbaneepos” svarar också väl på Bachtins anrop från 1919, om konstens ansvar. Poeten, skriver Bachtin, har genom sin konst ansvar för ”livets usla prosa” och den levande människan ”måste veta att hennes brist på krav och allvar i livets frågor är skulden till konstens fruktlöshet. [...] Konsten och livet är inte ett, men måste bli en enhet i mig, i mitt ansvars enhet.”

Sara Lidman för pennans kamp med alla till buds stående medel. I romaner, reportageböcker, artiklar och essäer har hon arbetat efter samma princip: noggrann källundersökning och en strävan efter att framföra människans sak mot systemet. I långa tider har hon varit paria hos parnassen för sin politiska hållning och nu är hon på väg att konstrueras som vår tids sagotant, precis som Selma på sin tid. Hennes åsikter om Irakkriget vill litteraturprogrammen inte veta av. Sara själv skriver i förordet till ”Varje löv ett öga”:

Annons
Annons

I en roman finns ursinnet, vreden som inte behöver höja rösten. Där finns också i bästa fall en kärlek så djup att den ”inte behöver” glittra på ytan. Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning.
Artikeln däremot är stubbe och stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sådant raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest.

I såväl romaner som artiklar ropar hon på ansvar, om det så bara visar sig i form av förståelse för människan i Det Hela. Man talar om marknaden som om den vore en naturlag, när det i själva verket är många människor små som tillsammans bildar en rörelse, ett val. Ett mänskligt val och ett mänskligt ansvar. I ”Jernbaneeposet” är makten och marknaden förmänskligade och går därför att tilltala och avkräva ett svar. Men där finns ingen dom, bara sammanhang och frågor. Och tystnader där läsaren måste fylla i med sin inre dialog.

På ofattbart många nivåer utspelar sig dramat. Människan och Gud, människan och systemet, människors relationer till varandra, människan och hennes barn, människan och naturen. En nivå förstärker en annan, och varje del bygger upp helheten. Det handlar om jorden och himlen, om lag och rättvisa, om ansvar och svek.

”Att ränna på skidor i novembers gryning, dag-randen blåröd som en navelsträng. Låt knoppar svälla åt ripan, sänd ripan i min snara, håll oss vid liv - i tur och ordning Du som Växten gifver Du Den Högste som är på tjocken med Det Hela”

Samvetet är en hård och ytlig sak. Men samvettet - ett mysterium att lyssna efter.

**Lina Sjöberg **

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons