Annons

John Sjögren:Det kristna julmysteriets ekologiska budskap

Julkrubban som julgransdekoration.
Julkrubban som julgransdekoration. Foto: Ian Rutherford/TT

Bland många kristna har det funnits en tanke om att det andliga livet med Gud är viktigare än omsorgen om jorden. Kärnan i julens budskap är dock att en sådan uppdelning av tillvaron i materia och ande inte är meningsfull.

Under strecket
Publicerad

Vi har blivit så vana vid bilden, det lilla Jesusbarnet som ligger lindat i krubban, att vi inte längre reflekterar över den sprängkraft som denna bild bär på. För egentligen är det ju något hisnande som julens budskap förmedlar. Det där lilla nyfödda barnet, född av en oansenlig judisk flicka bland stallets stank och träck, är Gud. 

Inkarnationen, att Gud träder in i världen och blir människa, är hjärtat i den kristna tron. En idé som visat sig vara lika svår att fullt ut begripa som att helt och hållet acceptera. Likafullt är det en tanke som förändrat och i det närmaste vänt upp och ned på våra föreställningar om förhållandet mellan kropp och själ, ande och materia, skapare och skapelse, Gud och värld. En tanke som också går rakt in i vår tids kanske mest angelägna frågor: hur förhåller vi oss till materien och hur behandlar vi jorden?

Vad inkarnationen först och främst gör är att den slår undan benen på allt vad dualism heter, det vill säga föreställningen om att det finns en skarp gräns mellan den andliga eller gudomliga sfären och den världsliga eller fysiska världen. En gräns så skarp att det materiella ofta nedvärderas eller rentav betraktas som något ont. Här etablerar den inkarnatoriska kristna tanken ett radikalt brott med andra, inte minst österländska, andliga traditioner; religiösa tankar och praktiker som går ut på att släcka begären och befria anden från kroppen. Inkarnationen omöjliggör den sortens tänkande. Om Gud själv blivit en del av sin egen skapelse kan det knappast finnas någon rivalitet mellan det skapade och skaparen. Och materien måste då också vara allt annat än ond.

Annons
Annons

Kristendomen bygger här givetvis vidare på den judiska tradition varifrån den kommer och utan vilken det blir omöjligt att förstå den. I de mytologiska texter som inleder Första Moseboken, de två så kallade skapelseberättelserna, framträder bilden av Gud som hela världsalltets skapare. Lika tydligt, och det upprepas efter varje skapelseakt, är att det som Gud skapar är gott, till och med ”mycket gott”. Man skulle kunna säga att såväl den judiska som den kristna världsbilden här förankras i ett stort Ja. Skapelsen är ett utflöde av Guds godhet, och när Gud ser vad han skapar bejakar han det som gott. 

När de kristna teologerna sedan reflekterar vidare kring skapelseberättelsen betonas hur Gud skapar världen ex  nihilo, ur intet. Detta i motsats till i stort sett alla förbibliska skapelsemyter, där skaparguden nästan alltid måste nedkämpa någon form av ursprunglig kaosmakt för att ur denna kamp kunna frambringa ett ordnat kosmos. Icke så i den kristna skapelsetanken. Här skapar Gud världen som en ren kärleksgåva. Här finns ingen fiende som måste nedkämpas, ingen inneboende kamp som blir tillvarons dualistiska kärna, inget Nej som först måste övervinnas. Skapelsen är alltigenom Ja.

Det är detta Guds ursprungliga Ja som tas till sin yttersta spets i och med inkarnationen. Det är ett slags nyskapelse, eller den första skapelsens slutpunkt. Denna tanke blir tydlig i Johannesevangeliet, vars berömda prolog anspelar på Första Mosebokens skapelseberättelse: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” 

Annons
Annons

Det Ord med vilket evangelisten Johannes här identifierar Kristus är grekiskans Logos, tillvarons inneboende ordning och struktur. Detta Ord, som både är och finns hos Gud, är det som nu träder in i världen: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss.”

Om Gud värderar skapelsen så högt att han själv väljer att bli en del av den, då blir allt våld mot jorden också i någon mån ett våld mot Gud.

Hur ska man förstå detta, att Gud blir människa? Är det över huvud taget möjligt att förstå? Går det att greppa julens mysterium? På sätt och vis kan man säga att det är denna gåta som kyrkan nu i 2 000 år försökt begripa. I synnerhet är det vad kyrkan under sina första århundraden försöker klargöra. De stora kyrkostriderna rör under dessa år Kristus natur. De föreställningar som kyrkan bestämmer sig för att förkasta som kätterska är de som antingen förnekar Kristus gudomlighet eller hans mänsklighet. Arianismen är en sådan rörelse. En lära som hävdade att Jesus var ett skapat väsen, inte Gud. En annan är den så kallade monofysitismen, som förnekade Jesus mänskliga natur. Vid konciliet i Chalcedon år 451 fastslår kyrkan att Kristus har två naturer, en mänsklig och en gudomlig, som ”är oskiljaktigt och oupplösligt förbundna utan förvandling eller sammanblandning”. Kyrkans lösning på problemet är alltså inte att kompromissa mellan det mänskliga och det gudomliga i Jesus, utan tvärtom att betona paradoxen närmast in absurdum: Jesus är 100 procent Gud och 100 procent människa!

Detta kan tyckas vara teologiska hårklyverier, med liten eller ingen relevans utanför de specialintresserades krets. Men att på detta sätt betona att Jesus på samma gång är Gud och människa får enorma konsekvenser på synen på det skapade, på materien och inte minst den mänskliga kroppen. Om Gud själv varit människa har Gud omfamnat allt mänskligt. Gud vet vad det är att vara människa, han har delat den mänskliga erfarenheten fullt ut. Gud vet vad det innebär att långsamt formas inuti en moders liv, att födas skrikandes och hjälplös in i världen, han är inte främmande för kroppslighet, hunger, törst, arbete, sexualitet, skratt, gråt, lidande och död. Guds stora Ja omfattar allt detta. Inget materiellt, inget kroppsligt, kan längre föraktas. Ty det är genom materien, genom att själv bli kropp, som Gud väljer att möta människan.

Annons
Annons

Detta kommer sedan att forma och utgöra grunden för hela kyrkans sakramentala liv. Det är ingen slump att det är just en kropp som kyrkan sedan främst kommer att likna sig själv vid. Kyrkan förstår sig själv som en förlängning av inkarnationen i tid och rum. Det är också i inkarnationen som sakramenten är rotade, inte minst eukaristin, eller nattvarden på protestantiskt språkbruk. Alltså att det är genom konkreta fysiska ting som Gud förmedlar sig själv. På sätt och vis kan man säga att detta är inkarnationens höjdpunkt, när Gud konkretiserar sig själv i bröd och vin. Eller som påven Franciskus vackert uttryckt det i sin miljö- och socialencyklika ”Laudato si’” (2015): ”När inkarnationens mystik når sin kulmen väljer Herren att nå oss i vårt innersta djup genom ett stycke materia. I eukaristin har fullheten redan nåtts; den är universums levande centrum, från vilket kärlek och outsinligt liv flödar över.”

Att det är i ”inkarnationens mystik” som påven Franciskus teologiskt förankrar sin uppmärksammade och långt utanför kyrkans gränser hyllade encyklika om vår tids ekologiska kris är fullt naturligt (den finns för övrigt utgiven i svensk översättning i en behändig pocketutgåva under titeln ”Om klimathot och ojämlikhet”). Om Gud värderar skapelsen så högt att han själv väljer att bli en del av den, då blir allt våld mot jorden också i någon mån ett våld mot Gud. Som Anders Piltz uttryckt det: ”Genom inkarnationen har Gud skaffat sig känselnerver i jordens och mänsklighetens kropp.”

De senaste åren har, utöver påvens miljöencyklika, flera böcker ur olika kyrkotraditioner kommit som på ett eller annat sätt berör klimatkrisen utifrån ett teologiskt perspektiv. Nämnas kan till exempel den anglikanske författaren och tidigare ärkebiskopen Rowan Willams ”Christ the heart of creation” (2018), den ortodoxe teologen John Chryssavgis ”Creation as sacrament” (2019) och från svenskt håll Peter Halldorfs bok ”Därför sörjer jorden” (2019). Alla dessa böcker visar att ett konsekvent inkarnatoriskt tänkande långt ifrån resulterar i teologiska abstraktioner, utan tvärtom om får väldigt konkreta konsekvenser för hur vi lever i och ser på världen.

Annons
Annons

Peter Halldorfs bok utgår dock delvis från ett ganska svårbegripligt faktum; att det ofta är i kristna kretsar som de mest högljudda klimatskeptikerna står att finna. Det visar att dualismens frestelse, att ställa det andliga och det jordiska i motsats till varandra, är ständigt närvarande i kyrkans liv. Inte minst i den evangelikala tradition som Halldorf själv springer ur har det funnits en tanke om att det andliga livet med Gud är viktigare än omsorgen om jorden, samt ett ensidigt bejakande av Jesu ord om att ”himmel och jord ska förgå”. Men som Halldorf skriver: ”Om Gud själv blivit människa, och dessutom som skapad varelse försonar hela skapelsen med sig, säger det sig självt att varje föreställning om att Gud till sist ska rata denna skapelse och ersätta den med ett nytt kosmos, skapat ur intet, knappast kan kallas kristen.”

Ett sätt att formulera julens budskap, särskilt relevant i vår tid, skulle alltså kunna vara: det är dags att ta materien på allvar.

Mot denna bakgrund, med tanke på julens centrala budskap om Guds människoblivande och inträde i världen, är det underligt att julen i mångt och mycket kommit att förvandlas till en kommersialismens och konsumismens högtid; ett uttryck för den slit-och-släng-kultur som är en stor bidragande orsak till dagens ekologiska kris och som knappast respekterar materiens sakrala karaktär. Eller, för den delen, människans och kroppens värdighet. Kanske vore ett sätt att fira mer i linje med inkarnationens logik att konsumera mindre, men njuta mer, av de gåvor vi får ta emot. Ty att respektera materien är inte detsamma som att inte tillåta sig själv att glädja sig åt den. Tvärtom. Det naturliga svaret på tanken om att Gud på detta sätt trätt in i världen och helgat materien är fest.

Ett julfirande i inkarnationens tecken skulle alltså kunna vara att på djupet och med tacksamhet glädja sig över och njuta av skapelsens goda. Med andra ord: ät, drick och var glad! Men glöm för den sakens skull inte jordens skörhet och kroppens utsatthet, alla dem som det inte finns någon plats för i härbärget, som likt Jesusbarnet är utelämnade åt stallets stank och träck. Inkarnationen är också Guds yttersta solidaritetshandling med världens alla fattiga och utstötta. Ett sätt att formulera julens budskap, särskilt relevant i vår tid, skulle alltså kunna vara: det är dags att ta materien på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons