Annons

Det lästa och levda livet

Att läsa om böcker är att möta sig själv på nytt. SvD:s kulturchef Stefan Eklund skriver om en ­underskattad läsaraktivitet – att umgås med böcker som om de vore livslånga vänner.

Under strecket
Publicerad

STEFAN EKLUND | OM LITTERATUR

Det finns inga färdiglästa böcker, skrev den engelske dramatikern John Webster 1612 och Per Wästberg citerade honom i ett tal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst strax före jul.

Det är förstås inte sant, åtminstone inte nuförtiden, när vi översköljs av dåliga böcker, inte värda att återvända till en endaste sekund.

Men själva idén, att läsa om, borde vi ta tillvara på oftare. Per Wästbergs tal, som finns att läsa på nätet, är ett glimrande argument för den goda litteraturens outtömlighet. Att bara läsa en bok en gång är lika dumt som att bara lyssna på en cd en gång, menar Wästberg och avslöjar därmed en viss gammalmodighet, så många lyssnar nog inte på cd-skivor idag, men i alla fall, poängen finns där.

När vi läser om låter vi också den aktuella boken läsa oss. Hemligheten är den tid som går mellan läsningarna. Texten står där som den alltid har gjort, men vi har utvecklats och därmed öppnar vi en ny bok varje gång.

Det är magiskt, varken mer eller mindre. En slags kurragömmalek mellan författare och läsare, som bland andra den franske filosofen Paul Ricoeur har beskrivit:

Annons
Annons

Läsaren är frånvarande i skrivandet, författaren är frånvarande i läsningen. Texten döljer på sätt och vis både läsaren och författaren.

Ricoeur menar vidare att ovan nämnda dialog, mellan författare och läsare, via texten, inte liknar någon annan dialog. ”Att läsa en bok är att betrakta dess författare redan som död”, skriver Ricoeur. Det enda som återstår är relationen till texten. Den speciella dialogen kan därför rubbas om man träffar författaren och diskuterar texten, ett förhållande som ligger till grund för det ofta återgivna Arthur Koestler-citatet: ”Människor som läser en bok och sedan vill träffa författaren liknar folk som äter gåslever och sedan vill träffa gåsen.”

Citatet är välfunnet, men givetvis inte alltid sant. Tala med varandra måste vi alltid kunna göra, även om det vi skriver. En öm punkt pekar dock Koestler, och för all del även Ricoeur, på – att först läsa en text, därefter ta del av författarens åsikter om den och sedan läsa den igen är ett vågspel. Texten blir inte längre vår egen, vi kan inte göra vad vi vill med den. (Missförstå mig inte, att läsa kritik är förstås en helt annan och mer värdefull sak. Då är författaren fortfarande välbehagligt frånvarande.)

Författare själva är ofta människor som läser om, det är min erfarenhet. Under hösten intervjuade jag bland andra Kerstin Ekman och Lotta Lotass och båda vittnade om omläsningens oumbärlighet.

Kerstin Ekman menade att ”läst liv och levt liv” var likvärdigt för henne, Lotta Lotass att det fanns böcker hon fann nödvändigt att återvända till med jämna mellanrum. De är som vänner hon gärna hälsar på, förklarade hon, inte minst för att upptäcka hur hon själv har förändrats.

Annons
Annons

Här, igen, kan man tala om litteraturen som läser oss. Per Wästberg citerade träffande Lennart Hellsing i sitt tal:

Böcker ska blänka som solar

och skimra som tomtebloss.

Kan böckerna läsa människor?

Det kan de förstås!

Hur skulle de annars veta

allting om oss?

Som barn läser man gärna om. Själv vet jag inte hur många gånger jag drog igenom Pelle Svanslös-böckerna när jag precis hade lärt mig att läsa. Med åren kom nya omläsningsfavoriter: seriealbumen om Asterix och Obelix – min fru säger att det fortfarande är de verk jag citerar oftast – Ed McBain-deckarna och de svenska efterföljarna Sjöwall-Wahlöö.

Som vuxen har jag blivit sämre på att läsa om. Jag tror inte att jag är ensam om det. Omläsning är en underskattad aktivitet. Men ändå, lliaden innehåller partier jag inte vill vara utan, Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål har jag läst flera gånger, men den bok jag framför allt återvänder till med en dåres envishet är Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1902. Den lilla romanen, bara drygt 100 sidor, inrymmer så många dimensioner att jag tryggt betraktar den som en vän jag kommer att ha en livslång relation med.

De första åren var jag djupt tagen av avtäckandet av den individuella ondskan som Conrad genomför. Därefter har jag pendlat mellan just det, den blinda kärlekens tema och förutseendet om det europeiska moraliska sammanbrottet under 1900-talet. Jag är lika förväntansfull varje gång jag tar fram det slitna pocketexemplaret ut bokhyllan.

Omläsningens tjusning gäller förstås inte bara litteratur. Min första stora teaterupplevelse var Lars Noréns Natten är dagens mor, den klassiska göteborgsuppsättningen från tidigt 80-tal, regisserad av Björn Melander och med Reine Brynolfsson, Percy Brandt, Lars-Erik Berenett och Lena Brogren i rollerna. Då identifierade jag mig med den yngste sonen (Brynolfsson) och hans vantrivsel i den dysfunktionella familjen. När jag drygt 20 år senare såg en annan uppsättning var mitt perspektiv faderns. En märklig känsla, sällan har jag erfarit mitt åldrande så tydligt.

Jag ser också gärna om den engelska tv-serien Fawlty Towers från slutet på 70-talet. Fars, javisst – men här finns också några repliker man med fördel kan återvända till. En sådan, som med åren har vuxit i betydelse med fasansfull hastighet, är när den hårt prövade hotellägaren Basil Fawlty, i John Cleeses gestalt, talar med Gud: ”Zoom! What was that? That was your life, mate! That was quick, do I get another? Sorry, mate.”

Livet är kort, således, för kort för att inte ständigt läsas om.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons