Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Det man inte kan säga i det här landet

Morgan Johansson. Känner inte igen den verklighet Brå beskriver.
Morgan Johansson. Känner inte igen den verklighet Brå beskriver. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Brå finner i sin nya rapport om tystnadskulturer i Sverige det särskilt oroande att myndighetspersoner råder att inte polisanmäla. Justitieministern säger sig vara ovetandes om fenomenet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Minnesgoda kommer ihåg när tidigare KD-ledaren Alf Svensson fick löpa gatlopp i maj 2002, efter att ha sagt att det förekom bidragsfusk med socialförsäkringarna. Det gjordes inte ostraffat. Dåvarande statsminister Göran Persson tog fram sin största linjal när Svensson skulle få smäll (i nutidens debattvaluta ansågs detta vara höjden av oanständighet). Så fick man inte säga. Fast tre år senare, 2005, kom en rapport från Brå, som påpekade att närmare 80 procent av dem som anmäldes för personförsäkringsbedrägerier var brottsbelastade sedan tidigare. För 30 procent var det minst fjärde rundan vid smörgåsbordet.

2006 överlämnade regeringens särskilde utredare, överåklagare Nils Rekke, sitt förslag om ny och skärpt lagstiftning mot bidragsfusk. ”Det finns för stora maskor i nätet. Det behövs kompletteringar”, sade Rekke vid presskonferensen. Persson hade lagt undan linjalen och finansminister Pär Nuder kallade en spade en spade: ”Det kan nog ligga mycket i det, att man behöver göra en särskild lag för att hjälpa de rättsvårdande myndigheterna att ta itu med den här typen av brottslighet, för det är brottslighet det handlar om.” Nu gick det att säga att det förekom bidragsfusk.

Annons
Annons

Ett annat uttalande som rönte stor uppmärksamhet kom från tidigare ÖB Sverker Göranson i en intervju i SvD den 30 december 2012 då begreppet enveckasförsvaret föddes. På frågan ”Kan vi försvara oss?” blev svaret: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Reportern Mikael Holmström ställde följdfrågan ”Om Sverige angrips från två håll, klarar vi det?”. ÖB: ”Nej, då klarar vi inte av det speciellt länge, så är fakta”.

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt hade också en hård linjal (kanske Perssons avlagda?). En månad efter Göransons uttalande mötte han riksdagsjournalisterna och höll en magistral utvikning om olika myndigheters egoistiska anspråk på ditten och datten, vilket den upplysta politikern hade att hålla sig sval inför. ”Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?” Det famösa försvaret är ett särintresse skrevs i eldskrift i försvarsvännernas svarta bok.

Det visade sig att Göranson liksom Svensson hade grund för sitt uttalande, vilket så småningom ledde till att alla partier ville anslå mer pengar till försvaret, rörande ense om att det verkligen behövs och att den långvariga nedmonteringen har varit skadlig och ogenomtänkt. Tänka sig.

En intressant aspekt på Göransons uttalande som man kan fundera på är i vilken grad han brottades med samvetskval innan han valde att göra denna information offentlig. Det finns försvarsaspekter på vilken fakta man gör tillgänglig, och för främmande makt med orättfärdigt uppsåt är det förstås välkommet att höra att potentiella maktanspråk ligger närmare inom räckhåll. Men det vore att underskatta fienden om man inte tilltrodde den att ha koll på Sveriges försvarskapacitet, och Göranson gav även svenska politiker en chans att komma ikapp kunskapsmässigt.

Annons
Annons

Frågan om vad man får säga i sin yrkesroll har gjort sig påmind i andra sammanhang. I slutet av augusti berättade jag om en familj i Uppsala, vars 13-åriga son förföljdes av ungdomsgäng, men som av BUP avråtts från polisanmälan, och fått höra av en polis de pratade med under våren att det kanske var bäst att de flyttade från staden om det var så illa. I somras blev situationen så illa, och när de meddelade polismyndigheten sitt beslut, möttes de inte av några alternativa rekommendationer, utan enbart förståelse.

Filips mamma Maria: ”De tyckte att det kunde vara klokt att flytta för att han ska kunna få en nystart, för han är ’märkt’ i ungdomskretsar. De vet att de inte får säga explicit att de tycker att vi ska flytta, men de lät oss förstå att de inte tyckte att det var ett orimligt eller förhastat beslut.”

I veckan lämnades Brås rapport ”Tystnadskulturer. En studie om tystnad mot rättsväsendet” till regeringen. En upptäckt som Brå finner ”särskilt oroande” är att vissa myndighetspersoner, som till exempel poliser och kommunalt anställda stödpersoner, avråder brottsoffer att anmäla till polisen. ”Vi har intervjuat myndighetspersoner och personer som stöttar brottsoffer och vittnen. Och särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten”, säger Johanna Skinnari, utredare vid myndigheten till Ekot.

Men justitieminister Morgan Johansson (S) säger till Ekot när han tillfrågas om en reaktion på Brås rapport att han inte känner till att exempelvis polisen uppmanat brottsutsatta att inte anmäla: ”Jag känner inte igen det, men om det skulle vara så, så är det något som vi verkligen måste ta i. För attityden från samhället måste hela tiden vara att man som medborgare ställer upp och berättar vad man varit med om.”

Annons
Annons

Regionpolischef Carin Götblad gästade vår podd Ledarredaktionen den 2 september. Jag frågade henne om det som familjen i Uppsala hade upplevt, tog upp de starka reaktionerna på polisens signalspråk visavi brottsoffret och undrade hur man inom polisen hanterar det som ändå återkommande måste bli konflikter mellan uppgiften och den medmänskliga reaktionen.
Frågeställningen tycktes varken ny eller okänd för regionpolischefen. Hennes svar:

”En jättebra fråga. Den ställs allt mer på sin spets i det här samhället. Så är det. Det blir moraliska konflikter för oss som arbetar i yrken som sjukvård, skola, socialtjänst, polis, precis av de skäl som du säger.”

Hon förklarar att professionalitet handlar om att både ha empati och känna med människor, men samtidigt kunna hålla situationen en bit från kroppen, och veta vart man ska.

”Det är klart att det här inte är rätt väg. Det jag tänker när jag hör det här är ’ja, men snälla nån, åk iväg med polis, socialtjänst, skola, sätt er ner med föräldrarna, med ungen – vad är det fråga om?’ Sedan vet jag att det är lättare att säga det, för jag har själv mött tonåringar när jag är ute och jobbar som vanlig polis, som har en attityd som gör mig fullkomligt rasande, men det struntar ju de i. Vi har pratat i Uppsala om vad vi gör här, och nej, man ska absolut inte flytta, men jag förstår dem också givet situationen och de alldeles för svaga nypor som vi har. Vi har inga straff vi kan ge de här barnen, och vi får inte låsa in dem. Vi överlämnar dem till socialtjänsten och det händer för lite. Socialtjänsten behöver mycket starkare nypor.”

Jag hoppas faktiskt att justitieministern drar en lögn, när han säger att han inte är medveten om fenomenet Brå lyfter. För om Morgan Johansson talar sanning innebär det att ansvarigt statsråd inte har kännedom om de realiteter som hans myndighetsanställda har att brottas med. Det skulle vara väldigt illa, liksom om övriga statsråd som bär ansvar för de andra offentliganställda yrkesgrupper Götblad lyfter där moraliska konflikter är vardag, inte ”känner igen det”.

Min uppmaning: se till att ni informerar er. Se till att de moraliska konflikterna blir färre för de myndigheter ni bär ansvar för. Att skillnaden mellan realiteten och den i regleringsbreven uttryckta uppgiften blir mindre. Att socialsekreterare och poliser kan ge de råd ni vill kunna stå för att de ger medborgarna ni har fått förtroendet av.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons