Annons

Carl Wilén:Det nya franska motståndet måste välja sida

Ska Nuit Debout, den nya vänstern som samlas på Place de la République i Paris, lyckas undvika fällorna som Occupy Wall Street fastnade i? Om rörelsen kan behålla banden till fackföreningarna och den ”gamla” vänstern kan den på allvar utmana storfinansen och de högerradikala organisationerna.

Under strecket
Publicerad

Tusentals parisare samlas varje kväll för politiska diskussioner på Place de la République.

Foto: Mehdi Chebil/IBLBild 1 av 1

Tusentals parisare samlas varje kväll för politiska diskussioner på Place de la République.

Foto: Mehdi Chebil/IBLBild 1 av 1
Tusentals parisare samlas varje kväll för politiska diskussioner på Place de la République.
Tusentals parisare samlas varje kväll för politiska diskussioner på Place de la République. Foto: Mehdi Chebil/IBL

Sedan den 31 mars i år har tusentals människor dagligen samlats på Place de la République i Paris för att dela sina erfarenheter, diskutera politik och samtala om hur en annan framtid är möjlig. Rörelsen kallar sig Nuit Debout (på svenska något i stil med ”uppe hela natten”) och har redan spridit sig till åtminstone 60 andra städer i Frankrike och sju andra länder. Det mediala intresset för ockupanternas politiska mål och alternativa organisationsformer har varit stort ­internationellt. I Sverige har uppmärksamheten än så länge varit blygsam.

Häromveckan tog jag mig med två vänner till Place de la République. Trots att det var sent när vi kom fram möttes vi av ett i det närmaste överfullt torg. I vanliga fall dras uppmärksamheten mot torgets mitt och den stora staty som avbildar Marianne – representanten för frihet, jämlikhet och broderskap som förmodligen är mest känd från Eugène Delacroixs målning ”Friheten på barrikaderna”. Vi passerade rörelsens självorganiserade kök, den egna radiokanalen Radio Debout, kameror som ­livestreamade intervjuer på nätet, mer eller mindre organiserade möten och debatter, dans, musik och bokbord där folk samlats för att diskutera. Vid den norra änden stod ett stort tält, som hade prytts med parollerna ”Liberté” och ”Égalité”. En tredje paroll som hade fästs vid tältet, ”La Commune”, syftar på Pariskommunen under revolutionen 1871.

Annons
Annons

I ett kort manifest som antagits på ett stormöte klargörs att Nuit Debout inte har några representanter samt att politiken inte är en verksamhet som är reserverad för en professionell politikerklass utan allas vår angelägenhet. Förutom det dagliga stormötet består ­rörelsen av olika utskott (de feministiska och ekonomiska utskotten, bostads- och aktionsutskotten, demokrati- och miljöutskotten, för att bara nämna några), tidskrifter, bibliotek, ”folkuniversitet” och flera andra aktiviteter. Dessutom har den politiska filosofen Chantal Mouffe och Greklands före detta finansminister Yanis Varoufakis varit på besök för att uttala sitt stöd.

Även den kontroversielle filosofen Alain Finkielkraut har tagit sig till Place de la République för att lyssna till deltagarna. Detta slutade emellertid med att han föstes bort från torget efter att en mindre grupp skrek och spottade efter honom och hans fru.

De senaste veckorna har det publicerats en hel del artiklar i franska medier kring rörelsens strategier, mål och överlevnadsförmåga. David Graeber, anarkisten och professorn i socialantropologi vid London School of Economics som myntade uttrycket ”We are the 99%”, menar i en artikel i Le Monde (12/4) att Nuit Debout är en del av ett nytt demokratiskt, decentraliserat, revolutionärt och globalt motstånd som har sina rötter i antiglobaliseringsrörelsen runt millennieskiftet. Dessa rörelser skapar ett politiskt rum bortom den etablerade rättsliga och politiska ordningen. Rörelsen har uppstått i skuggan av den välorganiserade och allt rikare elit som vi fick en glimt av genom Panamaskandalen. Skandalen visade hur denna klass har lyckats skapa ett antidemokratiskt rum och undantagstillstånd där dess makt växer i takt med att skatten undviks. Vad vi ser nu, skriver Graeber, är en konflikt mellan två globala kulturer.

Annons
Annons

Främst har Occupy Wall Street och Indignados lyfts fram som viktiga inspirationskällor. Sociologen Geoffrey Pleyers, verksam vid bland annat Centre d’Analyse et d’Intervention Sociologiques i Paris, berör emellertid även en annan koppling i en artikel för det akademisk-journalistiska webborganet The Conversation (4/4). Nuit Debout föddes nämligen i det direkta kölvattnet av stora manifestationer mot en ny arbetsmarknadslag som regeringspartiet Parti Socialiste föreslagit. Enligt offentliga källor samlade manifestationen 390 000 deltagare. Facken hävdar att det handlade om hela 1,2 miljoner. Lagförslaget innebär sänkt övertidsersättning, höjd maxarbetstid, förenklingar för arbetsgivaren att frångå 35-timmars­veckan och mindre fackligt inflytande vid uppsägningar. Pleyers påminner om att liknande protester bröt ut i Frank­rike 2006. Dessa organiserades också av studenter, fackföreningar och vänsterpartier och lyckades stoppa en förändring av arbetsrätten.

När Graebers och Pleyers analyser läggs sida vid sida är det iögonfallande att den förre inte intresserar sig för den nya arbetsmarknadslagen eller relationen till tidigare liknande protester. Gissningsvis und­viker Graeber dessa spår eftersom de grumlar bilden av det revolutionära ­undantagsrum i vilket nya och platta rörelser inordnas. Fackföreningar och andra politiska organisationer som är av ett äldre datum går helt enkelt inte lika enkelt att placera i detta rum och skulle därför ställa till det för berättelsen om en skarpt avgränsad skillnad mellan gamla (hierarkiska) och nya (platta) politiska organisationer och ­rörelser.

Annons
Annons

När denna skillnad accepteras tenderar även analysen att acceptera det ansikte som Nuit Debout och rörelser som Indignados och Occupy Wall Street i stor utsträckning visar upp utåt. Frågan är om vi verkligen har fog för att acceptera denna yta. Nuit Debout ger oss alltså anledningar att vända blicken bakåt för en stund och närma oss frågan om Occupy Wall Streets uppgång och fall.

Occupy Wall Street uppstod i september 2011 i New York. Den direkta inspirationen kom från Indignados-rörelsen i Spanien och ockupationerna av Tahrir och andra torg under den arabiska våren. Under hösten 2011 växte Occupy Wall Street lavinartat och blev ett politiskt och ekonomiskt hot på ­allvar. Den 15 oktober demonstrerade 100 000 människor på Times Square för att försvara rörelsen från hot om avhysning under en global manifestationsdag som omfattade 950 städer. Den 2 november organiserade Occupy Oakland en generalstrejk som lyckades stänga ner hamnen under ett antal timmar. Dessa och liknande aktioner hade knappast varit möjliga utan de broar som byggdes mellan det nya politiska rum som Occupy hade skapat å ena sidan och alla de arbetare som deltog via existerande fackföreningar samt alla som deltog via olika politiska organisationer och partier å andra sidan.

Det var just när rörelsen hade behövt dessa relationer som mest som de var som bräckligast. När Occupy Wall Street i början av 2012 tappade en del av sin mobiliserande kraft ­svarade i stället delar av rörelsen med fler direktaktioner och ett tydligare avståndstagande från de existerande politiska organisationerna. Aktivister i Black Orchid Collective i Seattle gav uttryck för denna tendens när de började argumentera för att Occupy inte representerade 99 procent av alla människor på jorden utan i stället 89 procent av alla arbetare – de oorganiserade. Viljan att ta avstånd från alla etablerade politiska organisationer tycks till slut lika mycket som statens repression ha bidragit till att murar byggdes snarare än revs ned runt det nya och ömtåliga politiska rummet. Plötsligt kände inte lika många att de ville delta i den nya rörelsen samtidigt som den platta organisationsformen innebar att det var oklart vem som fattat besluten och vem som var ansvarig inför vem.

Annons
Annons

Den som blint utgår från en berättelse om en skarp skiljelinje mellan den gamla bakåtsträvande, hierarkiska och tråkiga vänstern och de nya rörelser som experimenterar med platta organisationsformer och militant direkt­aktion får inte syn på bryggor som gjorde ­Occupyrörelsen framgångsrik. Vad som står på spel är med andra ord inget mindre än vad Nuit Debout kan lära sig av vad Occupy Wall Street och andra rörelser under 2000-talet har lyckats, och inte lyckats, med.

**Kritiken mot Parti Socialiste **och oron för att rörelsens politiska radikalitet riskerar att begränsas av vissa reformistiska partier och fackföreningar verkar många gånger automatiskt slå över i en kritik mot partier och fackföreningar som sådana. Detta misstag utesluter även att det kan finnas organisationer som har uttalat valda ledare och representanter i en centraliserad struktur som samtidigt är demokratiska, lika mycket som det kan finnas odemokratiska platta organisationer. Det är inte otänkbart att det är detta felslut som Graeber faller offer för när han misstar en del av rörelsen för dess helhet och fokuserar på det nya och det platta.

Den 15 maj, fem år efter Indignado­rörelsens första stora manifestation, planerar Nuit Debout att organisera ”Global Debout”. Resultatet av denna manifestation kommer i stor utsträckning att hänga samman med hur rörelsen väljer att förhålla sig till andra politiska organisationer. Nuit Debout har emellertid redan gjort avtryck på den politiska kartan. Rörelsen har nämligen tvingat det franska parlamentets politiska partier att ta ställning, vilket har kanaliserat det politiska samtalet mot frågor som handlar om omfördelning, deltagande, ojämlikhet och klass.

Annons
Annons

Enligt Pleyers upplever många av deltagarna att de lever i en demokrati utan alternativ. Marine Le Pen och Front National har tidigare försökt och i någon mån lyckats utnyttja denna upplevelse och gjort anspråk på att föra ”folkets” talan genom att framställa Front National som ett reellt alternativ till Parti Socialiste och högerpartiet Les Républicains. Front National tog emellertid tidigt avstånd från Nuit Debout och i förlängningen från alla som sympatiserat med rörelsen och demonstrationerna mot den nya arbetsmarknadslagen. Om Nuit Debout väljer samma väg som delar av Occupy Wall Street, och vänder ryggen mot den ”gamla” vänsterrörelsen, behöver Marine Le Pen förmodligen inte känna någon större oro efter sitt avståndstagande. Men om de broar som redan existerar förstärks blir däremot situationen helt plötsligt mycket mer problematisk för de högerradikala organisationerna.

Framtiden är ännu inte skriven och vi får vänta och se vilken väg Nuit Debout väljer att vandra. Just när det verkade som om den folkrörelse som uppstått i samband med finanskrisen, åtstramningspolitiken och den hotade demokratin runtom i Europa hade förlorat sitt momentum framstår Nuit ­Debout hursomhelst för många som ett motbevis.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons