Annons

De Nio - litterär kalender 2019Det personliga tilltalet lyfter förrädiska essän

Poeten Gunnar D. Hansson, årets mottagare av De Nios stora pris. Till höger: omslaget, formgivet av konstnären Kerro Holmberg och formgivaren Elsa Wohlfahrt. Årets litterära kalender i utgivning av samfundet De Nio (Norstedts förlag) innehåller texter av bland andra  Aase Berg, Bengt af Klintberg, Lotta Lotass, Anette Masui, Jila Mossaed, Eva Runefelt, Niklas Rådström, Steve Sem-Sandberg, Fredrik Sjöberg, Jenny Tunedal, Anna Williams och Emi-Simone Zawall.
Poeten Gunnar D. Hansson, årets mottagare av De Nios stora pris. Till höger: omslaget, formgivet av konstnären Kerro Holmberg och formgivaren Elsa Wohlfahrt. Årets litterära kalender i utgivning av samfundet De Nio (Norstedts förlag) innehåller texter av bland andra Aase Berg, Bengt af Klintberg, Lotta Lotass, Anette Masui, Jila Mossaed, Eva Runefelt, Niklas Rådström, Steve Sem-Sandberg, Fredrik Sjöberg, Jenny Tunedal, Anna Williams och Emi-Simone Zawall. Foto: Patrik Olsson, Norsteds förlag

Innehållet spretar rätt ordentligt i årets upplaga av De Nios litterära kalender. Men Yukiko Duke finner ändå flera fristående och intressanta texter att glädjas åt, alla med den gemensamma nämnaren att de har ett personligt tilltal. Därtill Ulrika Knutsons livfulla samtal med årets mottagare av De Nios stora pris, poeten Gunnar D Hansson.

Under strecket
Publicerad

De Nio - litterär kalender 2019

Författare
Magnus Halldin (red.)
Genre
Övrig
Förlag
Norstedts

365 s.

Varje gång jag får Samfundet De Nios läsvärda essäsamling Litterär kalender i min hand, känner jag samma tveksamhet inför titeln. Litterär kalender? Sänder det inte fel signaler till alla potentiella läsare? Jag förstår att namnet är en blinkning till Svea och Nornan, de litterära kalendrar som framgångsrikt började ges ut vid mitten av 1800-talet, men lite missvisande är det väl ändå?

1800-talets kalendrar var försök från bokförlagens sida att föra ut litteratur i en ny form. De bestod av en komprimerad kalenderdel med en minialmanack, uppräkning av kungahusets medlemmar, posttaxan till olika städer i Sverige, en lathund med årets stora marknader med mera. På denna praktiska faktadel följde sedan en litterär del, bestående av reseskildringar, levnadsteckningar, dikter och essäer i vitt skilda ämnen. I Svea folkkalender och Nornan skrev de flesta av dåtidens litterära storheter: Gustaf Fröding, August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key med flera. De litterära kalendrarna hade också en viktig introducerande funktion, många stora sekelskiftesförfattare debuterade i dem. I början av 1900-talet var dock kalendrarnas storhetstid förbi: Nornan lades ner 1906, Svea året efter.

Annons
Annons

När Samfundet De Nio, i samarbete med Norstedts, började ge ut sin litterära kalender 2003 var det för att slå ett slag för essän som litterär genre. En genre som de senaste åren glädjande nog tycks vinna allt fler läsare, vilket inte minst framgångarna för Emi-Simone Zawalls relativt nystartade tidskrift Essä visar.

Under de första nio åren hade kalendern en tidigare ledamots liv och verk som sammanhållande tema, men har sedan 2013 frångått detta och blivit friare i tematiken. På både gott och ont, bör kanske tilläggas: numera spretar kalendrarnas innehåll rätt ordentligt. Årets kalender är inget undantag, i den återfinns essäer i vitt skilda ämnen, nyskriven lyrik och prosa, samt samtal.

Essän är en förrädisk genre som befinner sig i skärningspunkten mellan sakprosa och skönlitteratur.

Det är svårt att urskilja det sammanhållna temablock kring ”tingens poesi” som kalenderns redaktör Magnus Halldin framhåller i sitt förord. Men temablock eller inte, här finns flera fristående och intressanta texter att glädjas åt: Gertrud Hellbrands personliga betraktelse över konstnären George Stubbs konstnärliga metod, Erik Anderssons vemodiga meditation över landsbygden som den avspeglar sig i Stig Claessons verk, Emi-Simone Zawalls känsliga reflektion om kärlek och svartsjuka hos Marcel Proust, Niklas Rådströms inkännande porträtt av en allt dövare Beethoven och Tatjana Brandts härligt spänstiga läsning av Dostojevskijs Dubbelgångaren.

Vad är det då som gör att dessa texter står fram så tydligt? Jo, de har det som flera av de andra texterna i kalendern saknar, hur välskrivna och lärda de än är: det personliga tilltalet. Essän är en förrädisk genre som befinner sig i skärningspunkten mellan sakprosa och skönlitteratur, ta bort den personliga reflektionen och du får en sakprosetext.

Annons
Annons

Samtalet böljar fram och tillbaka: än talar de två om hur det är att skriva poesi kontra essäistik, än om hur poetens uppväxt på Smögen har präglat honom.

Den stora höjdpunkten i årets kalender är dock Ulrika Knutsons intervju med årets mottagare av De Nios stora pris, poeten Gunnar D Hansson. Ett sådant livfullt och gnistrande intelligent samtal om litteratur och den inre och yttre geografin! Samtalet böljar fram och tillbaka: än talar de två om hur det är att skriva poesi kontra essäistik, än om hur poetens uppväxt på Smögen har präglat honom och vad Lars Ahlin har betytt för honom.

Särskilt intressant är det när Hansson konkret berättar om hur han skriver. När det handlar om essäistik säger han sig ha ett fack i hjärnan där han lägger in ”fynd”, sådant som gjort intryck på honom. Dem tar han sedan fram när han ska skriva och är i behov av dem.

”När jag lockar ut dem så går det väldigt fort. För några år sedan blev jag medbjuden som »poet in residence« på en forskningsresa till Nordpolen. Och där på isen knackade de på allesammans. Edmund Burke: Har du glömt Det sublima? Emily Dickinson, Tegnér, har du glömt? För mig är detta litteraturens viktigaste funktion – inte läsupplevelsen som sådan, utan detta som stannar kvar och ger sig till känna när man behöver.”

Och nog är väl det också läsarens bästa betyg till en bra essä eller ett intressant samtal? Att essensen stannar kvar och får oss att reflektera långt efter det att läsningen är över.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons