Annons

Jayne Svenungsson:Det sekulära Europa vilar på andlig grund

Påven Benedictus XVI skrev när han ännu var kardinal Ratzinger att Europas framtid ligger i ett återvändande till kristna rötter. Men det existerar å andra sidan ingen entydig förståelse av begrepp som ”Europa”, ”sekularisering” och ”kristendom”.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

År 1799 författade den tyske skriftställaren Novalis en essä under rubriken ”Die Christenheit oder Europa”. Essän genomsyras av en visionär anda och tecknar en bild av ett förnyat Europa uppburet av en katolsk – allmännelig – kristen kyrka. Novalis, som under sitt korta levnadslopp skulle bli en av den tyska romantikens förgrundsgestalter, var själv av protestantisk börd. Likt många andra inom den tidigromantiska strömningen ägde han dock en stark vurm för katolicismen och dess rötter i den medeltida kristna enhetskulturen.

I texten går Novalis hårt åt reformationen och dess följder – en splittrad kyrka och ett söndrat Europa där landsfurstarna använder religionen för egen vinning. Även Luther får sin beskärda del av kritiken och beskylls för att helt ha missförstått kristendomens anda med sin princip om Skriften allena. I stället för en dynamisk uppenbarelsereligion får vi en statisk litteralism. Med protestantismen, lyder Novalis slutomdöme, torkas det heliga ut och det världsliga får överhanden.

Därmed är grunden lagd för det verkliga föremålet för Novalis kritik. Med reformationen banas vägen för en kallhamrad rationalism som förkättrar fantasi och känsla. Ljuset blir den nya favoritmetaforen och upplysning det namn som ges åt den febrila upptagenheten med att rena själen från poesi och sudda ut spåren från det heliga.

Annons
Annons

Men detta är inte sista ordet. Essän kulminerar i en kraftfull vision om en förestående apoteos. Efter upplysningens andliga torkperiod är tiden kommen för religionens återuppståndelse. Novalis förutspår en ny blomstringstid för Europa, genomsyrad av enhet och försoning. Nyckeln till denna nya fredliga era ligger emellertid i religionen. Europas framtida öde är sålunda sammanlänkat med ett återvändande till dess ”äktkristna” eller ”äktkatolska” ursprung.

Läst utan djupare analys presenterar ”Die Christenheit oder Europa” en nygammal vision som tenderar att göra sig gällande i perioder då Europa står inför omvälvningar. Så sent som för ett par veckor sedan
levererades visionen i tysk dagspress av juridikprofessorn och ministerkandidaten Paul Kirchhof. I en kritisk kommentar till EU-konstitutionens fördragsutkast beklagar Kirchhof oviljan att explicit benämna Europas värdegrund kristen och slår fast att ett Europa utan kristendom är ett Europa utan framtid.

Stor uppmärksamhet har motsvarande resonemang också rönt genom den debatt som i fjol fördes mellan dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger och Jürgen Habermas, nyligen publicerad under titeln ”Dialektik der Säkularisierung”. I sitt bidrag till diskussionen pläderar Ratzinger för nödvändigheten av en förpolitisk moralisk grundval för den liberala staten, vilken i de europeiska staternas fall tillhandahålls av den kristna religionen.

I mer omfattande format förs resonemanget i en annan publikation av Ratzinger från innevarande år,
Werte in Zeiten des Umbruchs (Herder, 156 s). Denna essäsamling har beskrivits som kardinalens tankemässiga testamente, men kan också ses som en intellektuell agenda för den nyblivne påven.

Annons
Annons

Även om de direkta referenserna saknas är det frestande att läsa Ratzinger i relief mot hans 200 år äldre landsman Novalis. Likt Novalis är Ratzinger en passionerad europé. Det har till och med spekulerats i huruvida valet av honom som påve motiverats av att det är det sekulariserade Europa som mer än någon annan kontinent behöver en engagerad själasörjare.

Ratzinger delar också Novalis analys att Europas andliga utveckling på ett fatalt sätt kantstöts i och med upplysningen. Med 1700-talets uppspaltning av samhället i en klerikal och en laicistisk (sekulär, världslig) sfär börjar den trossöndring som får sitt yttersta uttryck i 1900-talets kommunistiska regimer. Frukterna av denna utveckling kan vi skörda i dag, i form av den utbredda ”ideologiska sekularismen”. Ratzingers diagnos över det samtida Europa ser tämligen mörk ut och han använder till och med ordet ”självhat” för att beskriva oviljan hos många européer att konfronteras med den egna traditionens andliga rötter.

Lika lite som hos Novalis får dock denna dystopiska ton sista ordet. Med inspiration från Arnold Toynbee – som även han skrev under på diagnosen om det sekulariserade Västerlandets kris – ser Ratzinger vägen ut ur krisen i ett återvändande till religionen. Efter den själsliga ödeläggelse som kommunismen lämnat efter sig och som konsumismen nu profiterar på ligger Europas framtid i ett återvändande till dess kristna rötter.

Nu kan man emellertid fråga hur djupgående dessa paralleller egentligen är och om Novalis text verkligen ger ett så entydigt budskap som det vid första anblicken synes. Att ställa dessa frågor leder i förlängningen till en annan viktig fråga, nämligen hur pass entydiga begrepp som ”Europa”, ”kristendom” och ”sekularisering” i realiteten är.

Annons
Annons

En person som ställt dessa frågor i relation till Novalis text är den italienske filosofen och tillika EU-parlamentarikern
Gianni Vattimo. I Sverige är Vattimo främst känd för sina bidrag till den filosofiska hermeneutiken, tydligt influerade av Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Under senare år har Vattimo i allt högre utsträckning vänt sitt intresse mot teologiska och politiska frågeställningar, dock alltjämt med hermeneutiken som självklar utgångspunkt.

Vattimos ökade teologiska engagemang har en personlig bakgrund. Uppvuxen i det katolska Italien kom Vattimo tidigt i sin karriär att fjärma sig från kyrkan. Skälen har han beskrivit som både intellektuella och moraliska. Under senare år har han emellertid återvänt till sin katolska tro. I den personlig hållna skriften ”Credere di credere” från 1996 berättar Vattimo om hur han efter en lång akademisk resa gjorde den paradoxala upptäckten att hans egen kritisk hermeneutiska filosofi i själva verket låg blott ett stenkast från den kristna teologin.

Det är mot bakgrund av denna upptäckt som Vattimo i flera av sina senare publikationer, främst
Dopo la cristianità: Per un cristianesimo non religioso och
Nichilismo ed emancipazione: Etica, politica, diritto (Garzanti, 2002 respektive 2003. Böckerna finns även utgivna i engelsk översättning som ”After Christianity” och ”Nihilism and Emancipation” på Columbia University Press), återkommer till Novalis essä. Medveten om att texten ofta tagits till intäkt för ett reaktionärt katolskt synsätt, understryker Vattimo dess radikala och kritiska karaktär. Inte minst är det viktigt att urskilja vad Novalis egentligen riktar sin kritik mot. Om Novalis sålunda nagelfar reformationen för den implicita biblicism som ligger i dess starka betoning av Ordet, prisar han inte desto mindre protestantismen för dess motstånd mot de kyrkliga auktoriteternas ”orättfärdiga våld mot samvetet”. Likaså välkomnar Novalis upplysningens fri- och rättighetspatos. Men i det ögonblick då upplysningsivrandet själv antar dogmatiska drag – exempelvis i fördömandet av religionen – skärps den kritiska tonen.

Annons
Annons

Ytterst handlar ”Die Christenheit oder Europa” enligt Vattimo om den romantiska drömmen om en ny religion, delad även av tänkare som F W J Schelling och F D E Schleiermacher. Med inspiration från den medeltida tänkaren Joakim av Floris odlade man en vision om en religion där anden går före bokstaven och där fantasi och känsla går före dogmen. Denna vision innebar ett tydligt avståndstagande både från auktoritära kyrkliga former och från en alltför dogmatisk rationalism.

På sätt och vis är det samma rörelse Vattimo i dag söker artikulera, vilket förklarar den attraktionskraft texten har för honom. Sålunda bedriver Vattimo en tydlig polemik mot den i många avseenden dogmatiska kristendomstolkning som katolska kyrkans ledning står för. Lika kraftfullt avfärdar han emellertid den rigida religionskritik som genomsyrar stora delar av både akademin och den vidare offentligheten.

Vad Vattimo finner anmärkningsvärt är hur dessa till synes motsatta poler gör gemensam sak i sin tydning av det moderna Europa. Å ena sidan hörs Vatikanens röst som i åratal påtalat oförenligheten mellan den sekulariserade västvärldens värderingar – förknippade med konsumism och hedonism – och den kristna tron.
Å andra sidan hörs en stark laicistisk eller till och med antiklerikal röst som vill avskriva kristendomen från det moderna samhället.

I båda fallen målas en märklig kontrast upp mellan kristendomen och Europa. I det förra fallet hävdas att Europa kan bli ett genuint Europa enbart genom att återerövra en religion och moral bortom moderniteten. Det äkta Europa är med andra ord ett annat än det sekulariserade Europa vi de facto lever i. I det senare fallet hävdas att Europa kan bli vad det är ämnat att vara enbart om det kapar varje band till religionen. En sådan långt driven laicism får dock en rad märkliga konsekvenser, inte minst för de många invandrargrupper i Europa som inte räknar med en privat andlig sfär avskild från en sekulär offentlighet.

Annons
Annons

I kontrast till båda dessa hållningar argumenterar Vattimo för att det moderna sekulariserade Europa är intimt sammanlänkat med kristendomen. Därmed står det klart att kristendomen i Vattimos ögon inte består i ett orört ursprung att återvända till. Tvärtom är kristendomen inget mindre än den pågående processen av sekularisering, där sekularisering har lite med gudsförnekande att göra och snarare betecknar ett successivt försvagande av auktoritära strukturer.

Vattimo skriver därmed in sig i en tradition av tänkare – dit även Novalis kunde räknas – som ur den kristna teologin utläser ett radikalt antiauktoritärt budskap. Detta budskap är inte enbart inspirerat av Jesu förkunnelse. Även läran om inkarnationen, om Gud som försvagar sig själv för människan genom Kristus, markerar ett slags inneboende motstånd mot starka eller tvingande strukturer inom den kristna traditionen.

Vattimos aningen paradoxala slutsats blir sålunda att det pågående demokratiska arbetet med att säkra en laicistisk sfär – utmärkt av åsiktsfrihet, tolerans, pluralism – ytterst är ett förverkligande av den kristna sanningen. Eller, som Vattimo själv spetsar till det, den moderna europeiska liberalismen är betydligt mer religiös än den någonsin anar.

Även om Vattimos resonemang stundom känns långsökt visar det på det prekära i ett alltför lättvindigt tal om kristendomen som ett förlorat ursprung som Europa bör återerövra. Framför allt visar det emellertid att det inte existerar något sådant som en entydig förståelse av vad kristendom och sekularisering ytterst innebär.

Annons
Annons

Detta gör det inte minst problematiskt att tala om kristendomen som gemensam värdegrund för det politiska arbetet i Europa. Om man väljer att som Ratzinger tala om förpolitiska kristna värden uppstår osökt frågan om vilka kristna värden det handlar om, men också om vem som har tolkningsföreträde i definitionen av dessa värden.

Det finns dock en djupare problematik i ett alltför långtgående jämställande av Europa med kristendomen – även om man som Vattimo uttyder kristendomen som försvagning av auktoritära strukturer och därmed som öppenhet och tolerans för religiös pluralism. En retorik som entydigt sammanlänkar Europa med kristendomen misslyckas, all tolerans för befintlig religiös mångfald till trots, med att erkänna att såväl judendomen som islam historiskt sett också utgör en konstitutiv del av det vi i dag kallar Europa.

Förutom att Europa alltid – åtminstone så långt tillbaka i tiden som det alls är befogat att tala om Europa – haft en betydande judisk och islamisk befolkning är det ett välbekant faktum att såväl judiskt som islamiskt tankegods haft en avgörande betydelse i formandet av Europas andliga och kulturella identitet. Kanske är det först när vi lär oss att se denna komplexitet i Europas andliga ursprung som Novalis vision om ett Europa där lokala småfurstar inte tillåts missbruka religionen för att slita kontinenten i bitar kan bli verklighet.

Jayne Svenungsson
Jayne Svenungsson är lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm och gästforskare vid Potsdamer Universität, Tyskland

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons