Annons

Lisa Irenius:Fallen Erlandsson och Lundgren bara början

Eskil Erlandsson i rätten.
Eskil Erlandsson i rätten. Foto: Jessica Gow/TT

Jean-Claude Arnault, Eskil Erlandsson och nu Peter Lundgren. Och fler lär det bli – de uppmärksammade rättegångarna spelar en viktig roll i den pågående förändringen av synen på sexualbrott.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det har blivit föremål för många skämt under veckan – att Eskil Erlandsson under rättegången där han står åtalad för sexuellt ofredande har försvarat sig med att han lider av den så kallade vikingasjukan. När han har masserat händerna på grund av bindvävssjukdomen ska den tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten ofrivilligt ha berört kvinnorna. ”Svart komik”, konstaterade Leif GW Persson i TV4:s Brottsjournalen.

Men det mest slående med denna rättegång är ändå att den alls äger rum. Hade det hänt före metoo? Att en man tafsar en kvinna på låren har visserligen länge betraktats som fel, men samtidigt som något man inte nödvändigtvis ordar så mycket om, eller anmäler (även om det finns tidigare fall). Den inställningen existerar för övrigt fortfarande: ”Med all respekt för dessa tre kvinnor, och det obehag de känt. Men är detta verkligen något som en åklagare bör föra till domstol?” skrev Erlandssons partikamrat Staffan Danielsson på Twitter. Erlandssons försvar har ifrågasatt om beteendet verkligen ska anses vara brottsligt.

Annons
Annons

På fredagen kom nyheten att SD:s Europaparlamentariker Peter Lundgren, som anklagas för att ha tagit en partikollega på brösten, åtalas för sexuellt ofredande alternativt ofredande. Lundgrens reaktion var att det för honom ”stått klart från allra första stund att detta inte är en fråga för svenskt rättsväsende” (Expressen).

Som Mårten Schultz, professor i civilrätt, påpekade i en kommentar i SvD (29/11) är det avgörande i den här typen av fall om handlingarna objektivt sett kan framstå som sexuellt kränkande. Men var går den gränsen? Frågan knådas med anledning av rättegångarna. För ett år sedan friade Högsta domstolen en man som hade lagt handen på låret på en kvinna, med motiveringen att agerandet visserligen var såväl ”olämpligt som ovälkommet”, men i sig inte hade ”en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att det faller inom det straffbara området”.

Fallen Erlandsson och Lundgren får mig också att tänka på hur krävande det måste vara att genomgå en rättsprocess, särskilt en som utspelar sig i offentligheten med allt vad det innebär. Och det är inte alltid som målsägande själv har valt att befinna sig där, eftersom sexualbrott faller under allmänt åtal. När det gäller kvinnan som Lundgren ska ha tagit på brösten säger hon själv i förundersökningen att polisanmälan är gjord mot hennes vilja och hon vill inte kommentera händelsen.

I Matilda Gustavssons reportagebok ”Klubben” berättar kvinnan som var målsägande i den rättegång som ledde till att Jean-Claude Arnault fälldes för två våldtäkter om hur tufft det har varit. ”Man hamnar i centrum för en uppmärksamhet som består av att andra människor återger och värderar ens privata erfarenheter. Om historien dessutom blir medial så lämnar den helt en själv.”

Annons
Annons

”Lydia”, som hon kallas i boken, berättar om situationer där släktingar och bekanta, som inte vetat om att hon var den målsägande, pratar om fallet och tror att de vet vad som har hänt och ”utgår från åsiktsartiklar där debattörer slår fast saker om mitt agerande”.

Det är lätt att förstå att det är en ytterst obekväm situation att befinna sig i. (Och givetvis är det ytterst obekvämt även för den åtalade.) Samtidigt är det ofrånkomligt att rättegångar i den här typen av uppmärksammade fall diskuteras i offentligheten. Där bearbetas frågor om rätt och fel, ansvar och moral.

Ofta är verkligheten mer komplicerad än vad debattens offer-förövar-perspektiv gör gällande. En av behållningarna med ”Klubben” är att den lyfter fram detta. Matilda Gustavsson resonerar kring hur hon själv till en början blev frustrerad över att kvinnornas berättelser om övergrepp inte var ”renare”, att de inte var ”tydligare offer” – men att kvinnorna insisterat på komplexiteten och själva ställt kritiska frågor: ”Hur kunde jag träffa honom igen?”

”Lydia” återkommer till att det inte är svartvitt. ”Jag ville själv ha sex. Jag är inte någon puritan.” Men övergrepp kan äga rum också i sådana sammanhang. Arnault-rättegången och debatten om den blev för många en ögonöppnare om att också en frivillig sexakt kan övergå i våldtäkt – och att det är möjligt att juridiskt avgöra detta.

Samtyckeslagen från 2018 väcker nya frågor om ansvar och gränsdragningar. Om detta skrev Ann Charlott Altstadt en tankeväckande text i SvD i början av hösten (6/9). Hur säker behöver mannen vara på att kvinnan vill ha sex, och hur tydlig måste hon vara? Det är inte alltid lätt att veta i det – för att låna Altstadts formulering – ”biologiska, sociala och kulturella makttrassel som kallas sex”. 

Vi kan vänta oss fler uppmärksammade rättegångar. Dessa – och inte minst människorna som genomlider dem – kommer att spela en viktig roll i den pågående omförhandlingen av normer om sexualbrott. Det som skapar debatt i dag kan om tio år framstå som självklarheter.

 

Fotnot: Eskil Erlandssons och Peter Lundgrens fall är också speciella eftersom de är folkvalda politiker, läs gärna Mårten Schultz (om fallet Erlandsson) och Teresa Küchler (om Lundgren).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons