Annons
Recension

TvillingDet smärtsamma i att vara en hel människa

Inger Alfvén (född 1940) debuterade med romanen ”Vinbergssnäckan” 1964. Med ”Dotter till en dotter” (1977) fick hon sitt  genombrott. Hennes dryga tjugotalet böcker handlar ofta om kärlek, vänskap och ensamhet. Hon har också skrivit pjäser, däribland debuten ”Regnbågens rot”, om tre systrar under det förra seklets sista decennier.
Inger Alfvén (född 1940) debuterade med romanen ”Vinbergssnäckan” 1964. Med ”Dotter till en dotter” (1977) fick hon sitt genombrott. Hennes dryga tjugotalet böcker handlar ofta om kärlek, vänskap och ensamhet. Hon har också skrivit pjäser, däribland debuten ”Regnbågens rot”, om tre systrar under det förra seklets sista decennier. Foto: Caroline Anderson

Tvillingar har fascinerat författare genom tiderna. Ofta agerar de tacksamma metaforer för att skildra mänskliga motpoler. Therese Eriksson har läst ännu en aktuell roman om syskonskap, som lyckas navigera förbi förutsägbara schabloner och istället gestalta det mänskliga.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Tvilling

Författare
Inger Alfvén
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

238 s.

När jag nyligen rotade runt i källarkartongerna, stötte jag på min ej oansenliga samling av B. Wahlströms ungdomsböcker om tvillingarna Jessica och Elizabeth Wakefield. Systrarna med sitt blonda hår, sina gröna ögon och solkyssta hy är identiska i utseendeperfektion, men desto mer olika till sina personligheter; Jessica utåtriktad, sportig och festsugen, Elizabeth mer tillbakadragen, lojal och pluggigt plikttrogen. På ytan varandras spegelbilder, inuti som yin och yang. 

Inte sällan har tvillingskapet, när det skildras konstnärligt, något fatalt över sig.

De kaliforniska tvillingarna är förvisso typiska populärkulturella schabloner, men fascinationen för tvillingskapet, och leken med likhet och olikhet, har funnits i kultur och mytologi sedan Romulus och Remus dagar. Inte sällan har tvillingskapet, när det skildras konstnärligt, något fatalt över sig. Så också när Inger Alfvén, drottning av relationsromaner, tar sig an ett tvillingförhållande i sin nya bok, som heter just ”Tvilling”. 

I det här fallet har tragedin redan ägt rum, för flera år sedan. Pi är död, Lollo är kvar. Symbiosen är bruten. Också det är ett vanligt grepp i tvillingskildringar, som i till exempel Peter Pohls klassiska ungdomsroman ”Jag saknar dig, jag saknar dig”; vad händer med den som blir kvar? Med Lollo händer inte så vansinnigt mycket först. Inte förrän hon, i romanens början, blir ombedd att hålla ett tal om sin syster – Pi var dokumentärfotograf – vid en retrospektiv utställning. Grävandet i minnena tvingar Lollo att sätta ord på sitt liv och sina val och att fundera över relationen till systern, över deras likheter och olikheter.
Pi kom att bli den äventyrliga, vågade, hon som valde (?) bort familj för okonventionella relationer och arbeten; grov i mun, politisk och orädd. Lollo gick den upptrampade stigen, gifte sig med en man som var bra på pappret, fick två barn och kombinerade hemmafrulivet med halvtidsjobb som psykolog. Lollo, med sin faiblesse för kvinnlighet och prydlighet, kunde möjligen likna systrarna Wakefield, men för Pi blev det svart kajal, grova kängor och bröstförminskning. Bara att redogöra för detta gör mig lätt besvärad – har inte Inger Alfvén gjort det väl enkelt för sig med de här stereotyperna?

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Imponerande är också Inger Alfvéns förmåga att skildra, och låta läsaren känna av, den vaga aningen.

Det har hon. Men, det finns i ”Tvilling” en hel del som väger upp för den kliché som romanen tar avstamp i. Hela berättelsen är konsekvent skildrad ur Lollos perspektiv, hon är det diktjag som återger allt; från barndomsminnen till händelser som äger rum långt efter Pis död. Läsaren befinner sig hela tiden inne i hennes huvud, det är mycket effektivt. Alfvén följer tankar såsom de ofta löper i våra skallar, det blir många omtagningar, ännu fler motsägelser. Genom Lollos eviga ’å ena sidan, å andra sidan’ luckrar författaren upp schablonen till dess att den bara finns kvar vid en första, hastig, anblick. Det är skickligt gjort.
Imponerande är också Inger Alfvéns förmåga att skildra, och låta läsaren känna av, den vaga aningen. Det är nämligen en och annan hemlighet som uppdagas när Lollo börjar dra i trådarna, även om det tar lång tid, ja, åratal – ända tills hennes make blir sjuk i Alzheimers – för henne att nå dit. Och precis som Lollo liksom förstår innan hon förstår, gör också jag som läsare det. Ett vagt obehag som följeslagare, och när sanningen väl står där, svart på vitt, är det rätt skönt. Kanske för Lollo också.

Romaner om kärlek, våndor och komplexitet i syskonskapet har vi sett en del av på sistone, av författare som Amanda Svensson och Agnes Lidbeck. Inger Alfvén, virtuos när det gäller allsköns nära relationer, ansluter sig till sällskapet med sin ”Tvilling”. Och hon gör det på sitt karakteristiska vis. Hon arbetar tydligt med roller i relationer, men lika konsekvent med individen i rollen; hur hon ömsom anammar den, ömsom tar spjärn mot den. Så gestaltar Inger Alfvén den smärtsamma processen att träda fram som hel människa, inför andra eller inför sig själv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons