Annons

Olof Ehrenkrona:Det som inte är det goda samhället

Inget juridiskt föredöme. Här ses en shariapolis publikt piska en dömd man i Banda Aceh, Indonesien.
Inget juridiskt föredöme. Här ses en shariapolis publikt piska en dömd man i Banda Aceh, Indonesien. Foto: Heri Juanda / TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Myter och vanföreställningar

Det finns i Sverige en nättidskrift som lanserar sig själv som skaparen av ”samtidens självförståelse”. Bakom den står ”Den nya välfärden” en tankesmedja som, när den inledde sitt arbete 1988, blev ett friskt vinddrag i åsiktskorridoren. Men rollen – om än självpåtagen – som den insiktsfulla uttolkaren av samtiden innebär också att läsaren borde kunna ställa kravet att få en hyggligt oförvanskad bild av sin samtid. Så är tyvärr inte fallet.

I stället förmedlar tidskriften just nu den falska uppgiften att det skulle finnas en skrivning i Regeringsformen som ger utrymme för retroaktiv strafflagstiftning.
Tidskriften är trogen tidsandan och dess krumbukter och ödet ironiserar. Den nya välfärdens första projekt var att utarbeta ett förslag till ny grundlag i syfte att argumentera för ett starkare skydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Nu, tre decennier senare sprids uppgiften att regeringsformen skulle medge undantag från en av rättighetsskyddets grundvalar, legalitetsprincipen, som lyder ”inget brott utan lag”.

Annons
Annons

Och undantaget lanseras, helt i enlighet med den rådande tidsandan, inte som ett hot mot rättssäkerheten, utan som en möjlighet att undanröja författningens hinder mot att lagföra IS-medlemmar, vilket alltså inte är detsamma som att det skulle vara omöjligt att lagföra terrorister om det går att bevisa deras brott.

I en klargörande artikel i nättidskriften Kvartal visar Krister Thelin, med egen erfarenhet som domare i krigsförbrytarrättegångar, hur ett närmare europeiskt rättssamarbete skulle kunna förbättra möjligheterna ytterligare för sådan lagföring.
Undantaget från retroaktivitetsförbudet, som gäller vid krig och krigsfara avser endast skattelagstiftningen, det är en statsfinansiell nödparagraf för att ge möjlighet att mobilisera resurser för att försvara landet. Den typen av uppoffringar är inte ovanliga. I Finland skänkte man sina vigselringar för att få guld för att betala vapenköp när Sovjetunionen under andra världskriget hotade landets frihet och självständighet.

Den aktuella svenska grundlagens försvar för legalitetsprincipen medger däremot inga undantag i strafflagen. Förbudet är kategoriskt. Legalitetsprincipen är i själva verket ett av det goda samhällets, IRL, allra viktigaste kännetecken.

Varför då ta upp en enskild artikel, i en tidskrift med ganska få läsare, där skribenten drar en skepparhistoria om våra grundlagar?

Svaret är att det är viktigt därför att föreställningar sprids allt oftare och mer systematiskt om att vi måste ge upp rättsstatens fundament för att vinna över terroristerna och försvara vårt samhälle. Några utnyttjar terrorismen som förevändning, eftersom de dras till auktoritära rörelser, andra vill att också vi tar över det auktoritära eller totalitära styret i länder som Ryssland, Kina och Venezuela. De vill åtminstone kunna visa att vi inte är bättre än de.

Annons
Annons

Terroristerna i sin tur vill sätta sådan skräck i fienden att den underkastar sig av egen kraft och viker ner sig av rädsla för hotet om död och förstörelse.
Det slags myter som sprids i Det goda samhället är alltså inte ofarliga eller oförargliga. I själva verket ser vi just nu i Storbritannien effekterna av att olika underhållningsmyter tillåts växa intill det ögonblick då vanföreställningarna förvandlas till allmänt godtagna sanningar och, som i fallet brexit, till beslut som bottnar i masspsykoser i stället för i mål- och värderationella överväganden.

Legalitetsprincipen kom att befästas i den västerländska rättsstaten som en konsekvens av upplysningens idéer om att individen inte ska vara underkastad en härskares godtyckliga maktutövning. Rättskipningen ska vara förutsebar och vad som gäller för rätt och orätt ska kunna förutsättas vara allmänt känt.

I den här frågan har ödet ännu en ironisk vändning i beredskap: Den rättsordning där legalitetsprincipens roll har en, försiktigt uttryckt, något oklar ställning är nämligen den islamska rätten – sharia. Och det är ju den som vi skulle värna oss emot.

Var det inte så det var tänkt?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons