Annons
Analys

Jenny Nordberg:Det som nyss var underhållning är numera makt

Michelle och Barack Obama, ”The handmaid’s tale och ”Dips”.
Michelle och Barack Obama, ”The handmaid’s tale och ”Dips”. Foto: Nam Y Huh/AP, REX/SHUTTERSTOCK, SVT

Vad händer när fler kvinnor skriver, regisserar och producerar film och tv-serier – som numer är något av det som påverkar oss allra mest? Kanske börjar verkligheten då snart också se mer annorlunda ut.

Under strecket
Publicerad

Det var paret Obama som gjorde det först. Istället för att enbart bygga ett bibliotek (som ex-presidenter gör) och skriva ännu en biografi, ville Barack och Michelle Obama ha något annat. För några år sedan startade de ett produktionsbolag och slöt avtal med Netflix för att producera tv-program. En del samhällsnyttigt och utbildande förstås. Några dokumentärer. Men främst ville de göra underhållning. Fiktiva tv-serier.

De vet kanske bättre än många andra hur makt och påverkan bäst utövas nuförtiden. Bara för att utgå från min egen som alltid snäva verklighet pågår numera många samtal både i Sverige och USA – om allt från politik till mänskligt beteende – ofta enbart med referenser till tv-serier. Abortdebatten kommenteras med ”The handmaid’s tale”. Miljö och energi med ”Chernobyl”. Relationer med ”Bonusfamiljen”. Svensk utrikespolitik med ”Dips”.

Kanske behövs det för att reagera på den tid vi lever i, och se till att den går i rätt riktning. Fakta och forskning i all ära, men det krävs mer än så för att driva demokratin framåt.

Annons
Annons

”Förändring börjar ofta i det kulturella, och går sen vidare till politisk och ekonomisk förändring. För att en samhällelig förändring ska kunna ske så måste man känna något”, sade Lina Persson som är forskare vid Stockholms dramatiska högskola i Stockholm, när jag pratade med henne.

70 procent av amerikanska produktioner visar betydligt fler män än kvinnor... 60 procent av karaktärerna som pratar är män.

Alla vill känna något. Och det är inte alltid det egna livet lyckas slå dikten.

För att känna något måste man också börja med att känna igen något. Att ens förstå det.

Och det kan vara utmanande för hälften av befolkningen, när 70 procent av amerikanska produktioner visar betydligt fler män än kvinnor. Detta enligt den senaste rapporten från The Center for the Study of Women in Television and Film vid University of San Diego. 60 procent av karaktärerna som pratar är män.

Det är kanske därför jag känner en fortfarande ovan men sprittande tacksamhet när något annat än exempelvis en försupen manlig detektiv vars mor och sedermera hustru enligt hans bittra förmenande aldrig gav honom tillräckligt med kärlek kan vara min hjälte, underhållare och ledsagare i historien.

Men när en kvinnlig polis sitter i bilen och ger sig själv en spruta i magen innan hon drar sitt vapen för att göra ett tillslag mot terrorister vet jag exakt vad det betyder. När en kvinnlig diplomat förödmjukas och får ett utbrott på manliga kollegor säger hon exakt det jag skulle vilja ha sagt. När en kvinna bryter ihop i ett biktbås med en katolsk präst på andra sidan gallret har jag exakt samma oacceptabla fantasi om vad händer sen.

Annons
Annons

Och i samtliga fall tänker jag: Yes! Det här måste vara skrivet av en kvinna!

Som om det vore normalt att kvinnor utför alla yrken, och finns med i alla sammanhang. Den kvinna som driver handlingen framåt är numera inte alltid kliniskt mentalsjuk eller ett bisarrt undantag. Kvinnor existerar inte heller längre alltid för att fylla en funktion, som inkvoterad sekreterare bland många män, som någons mamma eller syster.

Vi är så vana vid de typiska manliga karaktärerna att de sällan behöver förklaras särskilt mycket, sade Valentina Chamorro Westergårdh när jag pratade med henne. Hon är regissör, manusförfattare och styrelseordförande i WIFT; Women in Film and Television i Sverige, som driver en bättre fördelning mellan män och kvinnor i branschen.

Kvinnor måste däremot beskrivas och förklaras mer, innan vi ens accepterar deras beteende, tror hon. En kvinnlig karaktär som är trovärdig och beter sig som kvinnor gör mest beskrivs därför ibland förundrat som ”komplex”.

Om humor bygger på igenkänning har jag i hela mitt liv inte heller haft någon humor förrän ganska nyligen, när fler kvinnliga rollfigurer tillåts vara allt samtidigt: röriga, oroliga, iskalla, professionella, livsfarliga, absurda, fula, konstiga... Först kom en våg av kvinnliga komiker och manusförfattare som ville visa att kvinnor kunde vara lika tuffa, eller bete sig lika illa, som män. Men nu håller ytterligare ett nytt uttryckssätt på att växa fram, som är lite mer sofistikerat och mångfacetterat.

Varför måste min 19-åriga dotter bara se det gång på gång – en sexig kvinna som måste dö?

Annons
Annons

En särskilt exalterande företeelse är också när ett kvinnligt geni gör en Beyoncé och bara tar över en hel produktion, där hon skriver, regisserar, samt placerar sig själv i huvudrollen. Brittiska Phoebe Waller-Bridge som skrev både ”Killing Eve” om en briljant seriemördare och hennes nemesis, och sedermera ”Fleabag”, vars mästerverk till andra säsong fick stor uppmärksamhet i både USA och Storbritannien, är en. Svenska Marie Agerhäll, som skapat ”Dips”, är en annan.

Som paret Obama har förstått: tv-serier, liksom film, litteratur och annan konst, är makt. Som får oss att känna och reagera. Kanske till och med agera. Därför är det extremt viktigt att de släpper fram fler perspektiv och erfarenheter. Så att fler känner igen sig, eller ens kan förstå.

”Netflix-fenomenet” har öppnat upp för fler kvinnor i branschen, sade den Guldbagge-vinnande filmskaparen och forskaren Mia Engberg till mig.

Hon använder ogärna uttryck som ”den kvinnliga blicken” och motsätter sig att det skulle finnas ett särskilt kvinnligt språk eller uttrycksätt. Men det är ändå viktigt att tala om andra sätt att berätta än de som än idag domineras av män, tycker hon.

Från och med i år har också Svenska filminstitutet ett program där kvinnliga manusförfattare kan söka stöd. Fler produktioner av kvinnor handlar inte om varken kvotering eller allmän välvilja – det finns ett strikt kommersiellt perspektiv också, eftersom stor svensk film idag inte når ut till tillräckligt många människor, påpekar Filminstitutets vd Anna Serner för mig. Och då kan man ju fråga sig om hela talangbasen verkligen kommer till användning, eller om både män och kvinnor skulle vara intresserade av lite nya perspektiv?

Annons
Annons

Kvinnors erfarenheter ska inte längre behöva berättas som något kuriöst och ovanligt. Och kvinnliga manusförfattare, regissörer, producenter, filmskapare och rollkaraktärer ska inte behöva vara en lyx och intressanta undantag i vår tid. De är lika nödvändiga som en blandad regering, eftersom de påverkar oss så mycket.

Som Mia Engberg säger: ”Varför måste den första scenen så ofta vara en kvinnokropp som ligger i en skogsdunge, där hon har blivit våldtagen och mördad? Varför ska min 19-åriga dotter bara se det gång på gång – en sexig kvinna som måste dö?”

Givetvis kan män också skildra kvinnor helt utmärkt, liksom kvinnor livfullt kan skildra män. Men jag påstår att kvinnor i högre grad har fått lära sig att kommunicera och beskriva på ett språk och med ett uttryckssätt som passar män, eftersom det utgör normen. Medan män inte i lika hög grad har behövt utforska de språk och uttryckssätt som kan kännas mer omedelbara för kvinnor.

Eller som min väninna Liesl sade en gång: fiktion existerar för att vi ska förstå oss själva. Och det finns så mycket inuti kvinnor som inte har berättats eller sagts ännu, som kanske först måste sägas i fiktion.

För att det ens ska börja våga uttalas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons