”Det var bara en tidsfråga innan jag också skulle dö”

För några år sedan stod hon i rampljuset med en bok om mamman Anna Wahlgrens uppfostran. Sedan dess har Felicia Feldt arbetat på ett hospis, och skrivit om mellanrummet mellan liv och död. Hennes nya bok ”Dödsbädden” kommer nu ut.

Publicerad
Felicia Feldt arbetade två och ett halvt år på ett hospis, ett vårdhem för svårt sjuk och döende människor. Nu har hon skrivit ”Dödsbädden”, en bok om sina erfarenheter från arbetet.
Felicia Feldt arbetade två och ett halvt år på ett hospis, ett vårdhem för svårt sjuk och döende människor. Nu har hon skrivit ”Dödsbädden”, en bok om sina erfarenheter från arbetet. Foto: Lars Pehrson

Intervjuer brukar få vara ostörda av olika push-notiser om meddelanden och nyheter. Men denna gång kan författaren Felicia Feldt inte stänga av sin mobil. Den ska ligga på bordet hela tiden under de två timmarna vi talas vid. När som helst kan hon få ett barnbarn för första gången.

Hon gör just nu ett tillfälligt besök i Sverige. Under ett år har hon cyklat, åkt tåg, suttit på flygplatser och flygplan. Och haft dödsångest.

– Varje gång jag satt på ett flygplan tänkte jag: Snälla, låt mig få vara med när det kommer ett barnbarn. Jag måste få vara med, snälla.

Innan hon åkte iväg sa hon upp sig från arbetet på ett hospis i Stockholm. Hon hade jobbat där i två och ett halv år och samtidigt skrivit sin nya bok ”Dödsbädden”. I den skildrar hon det mellanrum mellan liv och död som var hennes arbetsplats. Sängen är berättaren som betraktar hur Mona, Calle, Rolf, Ahmed, Greta och Agnes lämnar livet. I deras rum ser dödsbädden allt; det som sjuksköterskan och terapeuten Felicia Feldt har sett, men också det som har hållits hemligt för henne.

Sängen är berättaren som betraktar hur Mona, Calle, Rolf, Ahmed, Greta och Agnes lämnar livet.

– Jag ville fokusera på de olika strategierna i döden. De är så otroligt olika, hos patienterna, men också hos familjerna. Jag vet egentligen väldigt lite om hur patienterna har valt att leva sitt liv, vi ser bara hur de dör.

Annons

Vi har knappt hunnit börja samtala innan dödsångesten kommer på tal. En ångest som inte har minskat efter arbetet på hospis, tvärtom.

– Det är som när man var liten, du vet. Då skulle man gå till sängs klockan sju och de vuxna var där ute. Så ser min dödsångest ut, man sover för tidigt, somnar för tidigt. Jag vill vara med.

Hon hade alltid tänkt att hon skulle dö ung.

– Jag var helt säker på det, för jag hade en bror som hade dött. Döden kunde slå till, det var inget konstigt.

Redan som barn?

– Ja, jag vet att jag stod och hängde vid julgranen och tänkte att det var min sista jul. Det var också ett sätt att hantera dödsångesten, att förstå varför jag var kvar, men inte han. Det var bara en tidsfråga innan jag också skulle dö.

Felicia Feldt har arbetat med urologi, hemsjukvård och på ett hospis som sjuksköterska. Hon är också utbildad psykoterapeut.
Felicia Feldt har arbetat med urologi, hemsjukvård och på ett hospis som sjuksköterska. Hon är också utbildad psykoterapeut. Foto: Lars Pehrson
Annons

Snart är hon iväg igen, för att slutföra jorden runt-resan. Drömmen. Men efter det? Svaret är öppet, men hon har ändå ett svar. Utbildning av sjuksköterskor inom cancervården vore intressant, säger hon. Mer specifikt skulle hon vilja tala med dem om deras egen dödsångest för att bearbeta den innan de går in i arbetet. Innan hon började på hospis hade hon föreställt sig en mycket annorlunda plats än den aktiva akutsjukvård hon hade upplevt, där så många insatser skulle genomföras. Men icke.

– I den palliativa vården ska man egentligen lägga ner alla åtgärder som inte handlar om att behandla symtom. Men ändå var det väldigt mycket sjukvård. Antibiotika, utredningar, blodprov... det fanns en sorts ängslighet. Vi vågar inte låta dem dö, utan vi ska alltid hålla på.

Att bara stå så där och inte värdera något, inte säga något, inte tycka synd om, utan bara vara bredvid i ångestlandskapet, det är det svåraste som finns.

Varför blir det så?

– Som vårdande personal och som människor är vi trygga i att hjälpa en annan människa aktivt. Men att bara stå så där och inte värdera något, inte säga något, inte tycka synd om, utan bara vara bredvid i ångestlandskapet, det är det svåraste som finns.

Annons

Men hur var du som sjuksköterska? Var du passiv?

– Det är klart att jag har en del av den här akutsjuksköterskan i mig fortfarande, men tack vare att jag blev psykoterapeut innan jag började, så vågade jag möta de anhöriga, och bara stå och hålla handen. Men ibland gav jag bara sprutor. Det är så mycket smärtor.

I boken heter en av de sex personerna Greta. Bengt, hennes son, ringer och ringer. Greta har ont. Men i rummet hör dödsbädden inget om Gretas smärta. Hon sover större delen av tiden. Personalen vägrar ge mer smärtlindring.

– Anhöriga måste orka släppa taget, låta patienterna dö. Men hur ska man säga det till en människa?

Det är tyvärr ofta patienten som tar ansvar för sin död, som får trösta sin familj och inte prata om smärtan.

Bengt sitter en och en halv månad på hospiset. Han börjar tappa tålamodet, och behöver gå hem för att mata katterna. Då dör Greta.

– Det är tyvärr ofta patienten som tar ansvar för sin död, som får trösta sin familj och inte prata om smärtan. Och patienterna lever tills de får tillåtelse att dö. Det är många som passar på när deras anhöriga har gått hem.

Annons

Ofta har hon varit med och sett när en människa slutat andas.

– Precis som när man får vara med när någon föds, så känns det som en ynnest – att jag fick vara med när den här personen valde att lämna livet.

Förlossningen, det är det boken slutar med. Sängen byter plats och avdelning, och snart kommer barnet. Felicia Feldts dröm, när hon var yngre, var att bli barnmorska.

– Många går från förlossningsvården till döden, och det är förvånansvärt lika. Det är de två viktigaste händelserna i livet. Man dör och man föds, och ofta händer det parallellt i tiden.

Samtidigt som hon fick veta om sitt barns graviditet förlorade hon sin pappa.

– Och på dödsbädden i min bok är det klart att det också ska födas ett barn.

På jorden runt-resan besökte hon Egypten, där hennes yngre bror dog av difteri när hon var barn. ”Det var befriande och samtidigt obegripligt att vi hade bott där.”
På jorden runt-resan besökte hon Egypten, där hennes yngre bror dog av difteri när hon var barn. ”Det var befriande och samtidigt obegripligt att vi hade bott där.” Foto: Lars Pehrson

Vet man mer om hur man vill dö när man har varit så nära döden så länge? Felicia Feldt är inte säker. Förut hade hon tänkt att hon skulle avsluta sitt liv om hon fick en dödsdom i form av en sjukdom. Bjuda på en stor fest och sedan dö. Men på hospiset har hon upptäckt att det kan finnas ett starkt liv också i dödens väntrum.

Annons

Vissa tycker att dagens dusch är viktigast av allt, andra vill träffa en person de inte har träffat på länge. Och anhöriga får säga adjö.

Men vi kommer gång på gång tillbaka till frågan om dödshjälp.

– Att våga lida är det svåraste, så jag har mycket förståelse för dem som säger snälla låt mig dö. Kan vi inte införa aktiv dödshjälp? Det måste vara en möjlighet.

Jag ville måla upp frustrationen över omöjligheten att hjälpa andra människor.

Att släppa en bok om sjukvården 2018 kan nästan låta som ett manifest. Men i Felicia Feldts ögon är boken inte politisk.

– Däremot ville jag skildra frustrationen över omöjligheten att hjälpa andra människor.

”Vi har väntat jättelänge!”

(...)

”Men jag ringde för 20 minuter sedan!”

Hela boken är fylld med klockslag. Bengt, Gretas son, ringer om och om igen. Klockan 11.57 får han hjälp, men också kl 12.09 och klockan 12.12.

– Ibland blir det som ett skämt. Man står och jobbar, jobbar, jobbar och så är det någon som vill ha en macka, och som insisterar. Då tänker man, är det sant? Ser du inte hur det ser ut? Vi räcker inte till, vården räcker inte till längre.

Påtagligt fort går det mellan patienterna, aprikoskräm blir kvar på sängens hjul, städningen går snabbt och undersidan av madrassen ”bara delvis ren”.

Sängen säger: ”Jag har en hel del Rolf kvar på mig, över mig och under mig.”.

– Jag hade velat att någon hade berättat för mig. Det hade jag behövt, för det var inte vackert, det är inte tjusigt. Det finns ju vackra dödar, men detta är inte vackert. Men frågan är väl om någon orkar läsa om det, det är så besvärande.

Felicia Feldt arbetade två och ett halvt år på ett hospis, ett vårdhem för svårt sjuk och döende människor. Nu har hon skrivit ”Dödsbädden”, en bok om sina erfarenheter från arbetet.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 3

Felicia Feldt har arbetat med urologi, hemsjukvård och på ett hospis som sjuksköterska. Hon är också utbildad psykoterapeut.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 3

På jorden runt-resan besökte hon Egypten, där hennes yngre bror dog av difteri när hon var barn. ”Det var befriande och samtidigt obegripligt att vi hade bott där.”

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 3