Annons
Fördjupning

”Mormor tänkte nog: säkrast att bränna allt”

Sirpa Kähkönen skildrar sin morfars öde i sin nya bok.
Sirpa Kähkönen skildrar sin morfars öde i sin nya bok. Foto: Allis Nettréus

Inbördeskriget var länge inget man talade om – vare sig i Sirpa Kähkönens familj eller i resten av Finland. Men det som inte kunde sägas rent ut värkte som ett oläkbart sår. I sin nya bok berättar den finländska författaren om sin morfar, som förlorade många år av sitt liv i fångläger och krig, och om sin mormor, som blev ensam med barnen och sin sorg.

Under strecket
Publicerad

Inbördeskriget i Finland tog sammanlagt 36 000 människors liv om man räknar in dem som avrättades eller dog i fångläger efter kriget.

Foto: Allis Nettréus Bild 1 av 3

Sirpa Kähkönen påbörjade sitt detektivarbete på 1990-talet.

Foto: Allis Nettréus Bild 2 av 3

”Det händer att människor säger: Varför skriver du bara om kriget? Då svarar jag: För mormors tårars skull.”

Foto: Allis Nettréus Bild 3 av 3

Våren 1918 bröt inbördeskriget ut mellan de röda och de vita i Finland. När de vita stod som segrare efter fyra månaders bittra strider hade 10 000 människor stupat. Efter kriget arkebuserades ytterligare 10 000 och 13 000 dog i fångläger. Under en lång period omgavs inbördeskriget med tystnad, men nu har en ny generation forskare och författare banat väg för en större öppenhet och friare diskussion om krigets konsekvenser för Finland som land.

En av de skönlitterära författare som betytt mest för denna utveckling är Sirpa Kähkönen, som i nio romaner, två pjäser och tre fackböcker har skildrat Finlands moderna historia. Själv säger hon att hon skriver för att förstå hur historien har format hennes familj, henne själv och det finländska samhället. Nu är hon aktuell på svenska med fackboken ”Livsöden i Finlands bortglömda fångläger”, där hon skildrar sin morfar Lauri Tuomainens livsöde.

Sirpa Kähkönen föddes 1964 i en arbetarfamilj i Kuopio. Eftersom båda föräldrarna arbetade och det inte fanns något dagis, växte hon upp hos sina morföräldrar i ett gammalt fint trähus i Kuopios arbetarkvarter.

Annons
Annons

Inbördeskriget i Finland tog sammanlagt 36 000 människors liv om man räknar in dem som avrättades eller dog i fångläger efter kriget.

Foto: Allis Nettréus Bild 1 av 1

– Mina första år var mycket lyckliga. Mormor Anna och jag lagade mat, städade och påtade i trädgården tillsammans. När jag tröttnade på det, berättade morfar Lauri berättelser för mig. Han hade ett outsinligt förråd av berättelser som utgjordes av saker han upplevt, läst och hört berättas. Men en berättelse om tre bröder återkom ständigt, berättar Sirpa.

– Långt senare förstod jag att han berättade om något som plågade honom. Något som inte kunde sägas rent ut, men som värkte inom honom som ett oläkbart sår.

Under de år han varit borta från hemmet hade hans barn hunnit bli stora.

Sirpa det första mindre barn Lauri Tuomainen levde nära. Han var kämpande kommunist och hade suttit i det fruktade tvångsarbetslägret Dragsvik i Ekenäs under två perioder på 1920- och 30-tal, där fångar dog av hunger, umbäranden och epidemier. Sedan hade han deltagit i vinterkriget, fortsättningskriget och lapplandskriget – och under de år han varit borta från hemmet hade hans barn hunnit bli stora. Upplevelserna i fånglägret och krigen gjorde honom till en nervös och retlig pappa, som hade svårt med närhet. Men när Sirpa kom till världen var läget annorlunda.

– När han höll i mig för första gången frågade han mormor: Är spädbarn verkligen så här små? Morfar och mormor fick ju ingen bra start på sitt familjeliv. Morfars lägervistelser och krigen gjorde att mormor blev lämnad ensam med att fostra och sköta barn. Det måste ha varit svårt för henne, men minst lika svårt för morfar att komma hem.

Inbördeskriget i Finland tog sammanlagt 36 000 människors liv om man räknar in dem som avrättades eller dog i fångläger efter kriget.
Inbördeskriget i Finland tog sammanlagt 36 000 människors liv om man räknar in dem som avrättades eller dog i fångläger efter kriget. Foto: Allis Nettréus
Annons
Annons

I familjen viskades det om morfar Lauris fångenskap och om den politiskt ointresserade mormoderns känsla av skam och besvikelse över den. På något sätt förstod barnet Sirpa instinktivt att man inte fick tala om vissa upplevelser för att de var så smärtsamma, men samtidigt aldrig fick glömma dem. Efter det att morfadern dött i magcancer 1971, brände mormodern upp alla hans papper i familjens kakelugn.

Under Stalinterrorn råkade brodern dock illa ut, torterades brutalt och skickades till Kranojarsk i Sibirien, där han så småningom dog.

– Först långt senare insåg jag att hon måste ha varit väldigt rädd. Som mycket ung hade hon ju upplevt en husrannsakan när morfar arresterades. Hon tänkte nog att det var säkrast att bränna allt. Därmed skulle hela min släkthistoria ha kunnat falla i glömska om det inte hade varit för tant Hilda, morfars syster, och några andra kvinnliga släktingar som hade sparat exempelvis morfars fängelsehäfte med berättelser, säger hon.

– Hilda brände inget. När jag var vuxen fick jag en låda som Hilda sparat med fotografier med mystiska anteckningar på baksidan. ”Elias och Klara, Leningrad 1925” stod det. Och dessa två vackra människor på fotona var en del av tystnaden som jag omgavs av. Man vågade absolut inte fråga om dem.

Sirpa blev släktens första student, flyttade till Tammerfors och senare till Helsingfors för att studera. Med sig hade hon uppförstorade kopior av fotografier som varit i mormors ägo. Hon visste inte vilka människorna på bilderna är, bara att de är släktingar med stor betydelse för morfar och mormor.

Annons
Annons

Sirpa Kähkönen påbörjade sitt detektivarbete på 1990-talet.

Foto: Allis Nettréus Bild 1 av 1

– Bildernas ordlösa betydelse var så stor att jag släpade med mig dem vart jag än for, säger hon.

Sirpa Kähkönen påbörjade sitt detektivarbete på 1990-talet.
Sirpa Kähkönen påbörjade sitt detektivarbete på 1990-talet. Foto: Allis Nettréus

Först på 1990-talet kunde hon påbörja sitt detektivarbete. Då öppnades de stora polisarkiven i nationalarkivet. Sirpa fogade bit till bit i det pussel hennes släkthistoria utgjorde. Hon fann snart orsaken till tystnaden, tigandet som fanns i hennes familj. Hennes morfar var bara 14 år när inbördeskriget bröt ut. Hans två äldre bröder, Elias och Aarne, deltog på den röda sidan, men tog inte med sin lillebror.

– Efter kriget sattes Elias i ett fruktat fångläger under mardrömslika förhållanden. När han frigavs i början av 1920-talet, skidade han och hans hustru över gränsen till Sovjet. Det var ju en önskedröm för alla unga, fattiga kommunister i Finland att få hjälpa till att bygga upp idealstaten, berättar Sirpa.

– Morfar Lauri blev övertygad kommunist under sin militärtjänst och reste till Sovjet 1925, efter det att en värvare hade kommit till hans arbetsplats. Morfar kom till Leningrad, gick på officersskolan och blev röd kadett. Men han tyckte inte om att leva där, rymde från skolan och tog sig tillbaka till Kuopio. Brodern Elias blev däremot kvar och fick en ganska hög post i administrationen.

Det var fel att låsa in alla de radikaliserade männen. I fångenskapen radikaliserades de ännu mer, bitterheten och hatet frodades.

Annons
Annons

”Det händer att människor säger: Varför skriver du bara om kriget? Då svarar jag: För mormors tårars skull.”

Foto: Allis Nettréus Bild 1 av 1

Under Stalinterrorn råkade brodern dock illa ut, torterades brutalt och skickades till Krasnojarsk i Sibirien, där han så småningom dog. Elias hustru Klara hade dött redan på 20-talet av en hjärtsjukdom.

– Breven från Sovjet kom alltmer sällan för att sedan helt upphöra. Efter kriget letade min morfar desperat efter Elias och sin andre bror, Aarne, som följt efter till Sovjet. Han anklagade sig för deras död, förmodligen med visst fog. Hans smitning låg säkert bröderna i fatet.

Lauri Tuomainen återvände till Finland 1926, besviken på Sovjet – och sattes omgående i det ökända Dragviks tvångsarbetsläger som samhällsfarlig kommunist. Förhållandena var usla med dålig mat, knappa matransoner, dålig hygien och sjukdomar. Fångarna hungerstrejkade och tvångsmatades. Vistelserna märkte Lauri för livet och gjorde honom bitter.

– Det var fel att låsa in alla de radikaliserade männen. I fångenskapen radikaliserades de ännu mer, bitterheten och hatet frodades, konstaterar Sirpa Kähkönen.

– Rättshistorikerna menar att män som föddes mellan 1902 och 1904 på 1920-talet blev den våldsammaste generationen någonsin i Finlands historia.

”Det händer att människor säger: Varför skriver du bara om kriget? Då svarar jag: För mormors tårars skull.”
”Det händer att människor säger: Varför skriver du bara om kriget? Då svarar jag: För mormors tårars skull.” Foto: Allis Nettréus

Själv ärvde hon också hatet, vreden och känslan av att stå på förlorarnas sida. Det har kostat tid och energi att förstå att man inte behöver stå på någon sida, att man faktiskt kan höra till ändå.

Annons
Annons

– Numera känner jag att jag kan fungera som en fri människa utan att tiga eller hata. Jag vill i stället föra berättelsen vidare om det här mörka kapitlet i Finlands historia. Både männens och kvinnornas historia.

Länge trodde Sirpa Kähkönen att hennes mormors trauma var mindre än morfaderns. Men sedan han hade dött, sov hon ibland över hos mormor.

Då kom tårarna hon hållit inne med i alla år. Hon berättade om kriget, om bombningar, om sin ensamhet och rädsla.

– Samma sak hände om och om igen. Mormor smorde in sina händer med citronkräm och gnuggade in en klick Vicks-salva på mitt bröst. Det luktade så gott! Sedan lade vi oss i sängen under de välmanglade lakanen med de handbroderade monogrammen. Då andades mormor in djupt och försökte dämpa det som höll på att välla fram i henne. Det gick inte, i stället kom tårarna hon hållit inne med i alla år. Mormor berättade om kriget, om bombningar, om ensamheten och rädslan. Hon grät så förtvivlat, det var hemskt att höra, berättar Sirpa Kähkönen.

– Det händer att människor säger: Varför skriver du bara om kriget? Då svarar jag: För mormors tårars skull.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons