Annons

Maria Wahlström:Det våras för häxorna – och häxjakterna

Enligt sägnen är det i kväll som häxorna beger sig till Blåkulla för att fira häxsabbaten. I romaner som skildrar och levandegör historiska häxprocesser åskådliggörs den kollektiva och ritualiserade utstötningsprocess som knappast förlorat i aktualitet och relevans ens i våra dagar.

Under strecket
Publicerad

Anneken Hendriks bränns på bål i Amsterdam 1571.

Foto: TT Bild 1 av 1

Anneken Hendriks bränns på bål i Amsterdam 1571.

Foto: TT Bild 1 av 1
Anneken Hendriks bränns på bål i Amsterdam 1571.
Anneken Hendriks bränns på bål i Amsterdam 1571. Foto: TT

Sant är att vissa perioder i historien är rikare på häxor och demoner än andra. Det är också sant att föreställningar om häxor och demoner, om häxprocesser och besatthetsepidemier fortsätter att ha en stark dragningskraft på fantasin. Man kan tänka sig att den skräckblandade fascinationen har att göra med den slumpmässighet som utpekandet av de skyldiga präglades av, liksom med de experiment som genomfördes för att säkerställa vem som var häxa och vem som inte var det. En annan del av suggestionseffekten ligger förmodligen i de moraliska överträdelser – framför allt en gränslös och skamlöst ångande sexualitet – som häxorna inte sällan anklagades för. 

Skärtorsdagen intar en alldeles särskild plats när det gäller häxerier eftersom det är under denna natt som häxor – och annat som hör djävulens anhang till – beger sig till Blåkulla och häxsabbaten. Häxsabbaten kan beskrivas som ett slags perverterad religiös mässa under vilken man på olika sätt dyrkar djävulen. I stora drag är det en förlustelsens afton och en inte oväsentlig del av den handlar om ”omänskliga” sexuella utsvävningar. 

Annons
Annons

De europeiska häxprocesserna ägde huvudsakligen rum under 1500- och 1600-talen, med en viss tidsmässig eftersläpning i de nordligare delarna. I studien ”Satans raseri. En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” (2007) tolkar historikern Bengt Ankarloo häxförföljelserna som ”en maktens erövring av landsbygden”, då folktron genom maktelitens nytolkningar blev demoniserad och straffbelagd. 

Ankarloo beskriver också ett slags social utstötningsmekanism där ”den stora allmänheten” inte sällan deltog i avslöjandet och bestraffningen av dem som befanns vara skyldiga till trolldom. Det liknade i mycket personliga vendettor, samtidigt som staten tillhandahöll verktygen: lagar och förordningar, rannsakningsdomare och bödlar. Här finns alltså en sammanblandning av statliga befogenheter och en sorts folkdomstol, inklusive människor från båda håll som förstod att utnyttja systemet.

Detta är i själva verket en grundläggande förutsättning för det slags kollektiva och ritualiserade utstötningsprocess som enligt den franske antropologen René Girard karakteriserar häxförföljelserna: en statsapparat som av någon anledning har givit vika, som inte längre klarar av att upprätthålla den överbyggnad som är nödvändig i ett fungerande samhälle, och det mänskliga kaos som uppstår i kölvattnet. Sönderfallet på en samhällsnivå återspeglas på individnivå genom den typ av anklagelser som riktas mot häxorna. Den föregivna sexuella tygellösheten, inklusive våldtäkter och incest, utgör ett lika stort hot mot den sociala ordningen på mikronivå. Brotten slår ju mot samhällets allra innersta byggsten – familjen.

Annons
Annons

I Therése Söderlinds roman ”Vägen mot bålberget” (2013) skildras den historiskt verkliga häxprocessen i Torsåker år 1674–75 där ett sextiotal kvinnor samt några män och barn avrättades, vilket gör den ångermanländska processen till den största i Sverige. Eftersom häxprocessmålen byggde på indicier var vittnesmålen avgörande. Söderlind beskriver hur medfångarna – i ett försök att rädda sitt eget skinn – vittnar mot varandra, men det kanske mest makabra inslaget är, i full överensstämmelse med verklighetens häxrättegångar, de barn som kallats in som vittnen: ”Kära mor, du vet ju att du varit i Blåkulla. Nästan varenda natt och snälla mor bekänn dig så du kan få förlåtelsen…” En mor, en syster eller en väninna, ingen går säker, och skuldregistrets tyngsta post är det otuktiga levernet i Blåkulla. En besvärande faktor för utpekandet är att vara kvinna (omkring 80 procent av de anklagade och dömda var kvinnor) och en kvalificerad gissning är att de också var fattiga och socialt sett tillhörde ett lägre samhällsskikt. Söderlind tar i sin roman fasta på hur just fattigdom och olika typer av social utfrysning kan leda till förföljelse och anklagelser.

Absurditeten i anklagelserna når emellertid sin fulla styrka genom en parallell berättelse. Söderlind leder på ett försåtligt, ja nästan infernaliskt, sätt in läsarens uppmärksamhet på andra, i romanens värld faktiskt begångna sexualbrott. I relief till den för trolldom anklagade kvinnliga huvudpersonen har författaren nämligen tecknat hennes make, som redan före deras bröllop våldtagit henne. Deras gemensamma dotter får inte bara stå ut med faderns våldsutbrott utan han förgriper sig även sexuellt på henne. I ljuset av den här berättelsen får de sexuella överträdelserna ytterligare sprängkraft eftersom de markerar det rättsliga sönderfall som kännetecknar den pågående häxprocessen; här blundas för de brott som verkligen begås medan de uppdiktade brotten, Blåkullavistelserna, tas för sanna, vilket leder till att den skyldige går fri och den oskyldiga döms.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Det finns en progression i utvecklingen av häxans natur: i ett tidigt skede är det vanligtvis allmogen som anklagas för häxeri och det är framför allt ett lantligt fenomen. I ett senare skede har häxan bytt landsbygd mot stad och klättrat uppåt i samhällshierarkin. Den anklagade är allt oftare en man och han är välutbildad, kanske präst eller läkare. Härmed förändras också häxprocessernas struktur, från att vara en uppgörelse mellan två parter (den anklagade och domaren) till en uppgörelse mellan tre parter (den anklagade, de besatta och domaren). 

En process av det senare slaget skildras i Eyvind Johnsons roman ”Drömmar om rosor och eld” (1949). Även den har verklighetsbakgrund och bygger på den process som ägde rum i den franska staden Loudun mellan 1632 och 1634. Det är jesuitprästen Urbain Grainier som anklagas för att ha besatt stadens klostersystrar med djävulen. Också i det här fallet är det de moraliska överträdelserna som står i centrum för anklagelserna men i bakgrunden finns redan religiösa strider som polariserat befolkningen. Men den kritiska punkt som, både i Johnsons skildring och i de historiska källorna, sätts i direkt relation till demonangreppen i klostret är den pest som drabbar staden våren 1632. Det vittnas också om hur alla som har en möjlighet flyr den pestsmittade staden: jurister och andra statliga ämbetsmän, läkare, affärsmän och hantverkare. Kyrkorna stänger sina portar för besökare, likaså klostren, och de som är kvar lämnas åt sitt öde. Samhällets institutioner upphör att fungera och i dokumentationen skymtar man även den brutala ödeläggelsen av de mellanmänskliga relationerna. Situationen liknar ett undantagstillstånd och i det förtvivlade läget förenas den splittrade befolkningen i sökandet efter en lösning på problemen. Man söker en ansvarig, kort sagt en syndabock. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

”Alla extrema egenskaper drar då och då till sig den kollektiva bannlysningen”, skriver René Girard, som analyserat mekanismerna som styr förföljelser av det här slaget. Och Johnson tecknar sin huvudperson med en rad både konturskarpa och motstridiga karaktärsdrag som drar uppmärksamhet till sig: han är omvittnat vacker och både fåfäng och snobbig. Han är hänsynslös och kärleksfull, hatad och älskad. Han är maktlysten och en vältalig retsticka. Dessutom sprids ett rykte om att han är författaren till en nidskrift mot celibatlöftet som väcker både anstöt (han är ju katolsk präst!) och visst nöje. Genom att ta fasta på nyckfullheten i anklagelsernas natur visar Johnson insiktsfullt hur utstötningsmekanismen fungerar och lägger följande ord i prästens mun: ”Varje människa är ur en viss synvinkel skuld till allt ont eller kan bli det. Det gäller bara att ställa sig på rätta utsiktspunkten för att få den aspekt man önskar.” 

Häxprocessen i Loudun är en av de mest väldokumenterade, och i den litteratur som behandlar den verkliga händelsen har jag bara en enda gång stött på någon som uttryckligen finner prästen skyldig till ett brott, nämligen den franske historikern Jules Michelet. I ”La sorcière” från 1862 analyserar Michelet en rad olika franska häxprocesser. Om Loudun-processen skriver han att han förvisso är emot själva avrättningsmetoden men för prästen hyser han ingen medkänsla: ”I själva verket var han en inbillningssjuk libertin som kanske inte förtjänade att brännas på bål men som i sanning borde ha tillbringat resten av sina dagar i fängelse.” Michelets syrliga kommentarer avslöjar den för häxprocesser typiska glidning i brottsrubriceringen där den för häxeri anklagade, som förstås i juridisk mening är oskyldig, ur en moralisk synvinkel ändå förklaras skyldig. En vridning som i sin tur visar att den dömde inte döms för vad han gjort, utan för den han är.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Under slutet av 1600-talet sjöng häxjakten och de stora processerna på sista versen. Allt för många kritiska röster började höras och man ifrågasatte vittnesmålen i rättegångarna, i synnerhet barnvittnena. Att häxprocesserna till sist tar sig till städerna skyndade också på avvecklandet. När beskyllningarna inte längre gällde den lägsta samhällsklassen och dem som bodde långt ute på landsbygden och man i stället började rikta anklagelser mot högreståndspersoner fick häxjakterna ett snabbt slut.

Men häxan upplever ändå en ny vår! Det minskade intresset för den institutionaliserade religionen har givit plats för alternativa trosföreställningar såsom ockultism, spiritualism och nyhedendom. Dessa trosföreställningar har kommit att avspeglas i populärkulturen och inte sällan i filmer, tv-serier och böcker riktade mot ungdomar. Magin är fortfarande ett viktigt inslag för de samtida häxorna men med hjälp av den försöker de (i allmänhet) göra gott. Och i stället för att spela ut varandra samarbetar de, mer eller mindre motvilligt, för att lyckas med sina föresatser och skapa en bättre tillvaro för både sig själva och andra. Häxjakternas tid, som de såg ut då, tycks alltså vara förbi, vilket betyder att dagens häxa kan ta för sig och inte längre behöver ligga lågt. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons