Annons
Ledare

Maria Ludvigsson:Detta är vad vi alla dagar utan corona kallar undantag

Magdalena Andersson och bolagen.
Magdalena Andersson och bolagen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Finansministern är öppen för statligt övertagande av näringslivet.

Under strecket
Publicerad

Det finns en tid för allt. Principerna har sin och vardagen har sin. Så kan det låta i politiska sammanhang, framför allt från dem som inte håller med om principerna i fråga. I dess följd kommer uttryck som ”hm hm hm har tjänat oss väl”, det vill säga vad som är rätt beror på omständigheterna och på vad man för stunden vill uppnå.

I coronatider budar politiker över varandra i sin iver att visa initiativkraft och ledarskap. Många förslag innebär förändringar i maktbalansen mellan medborgaren och den politiska makten. Till viss del är det nödvändigt för att sjukvården ska få en chans att klara sitt uppdrag. Den enskilda måste under en tid acceptera restriktioner som inskränker den individuella friheten. I Storbritannien kontrollerar polismakten att människor inte lämnar sina hem.

I Frankrike blir den som går sida vid sida av mer än en tillrättavisad av ordningsmakten. I Norge kan den som reser till sitt fritidshus få dryga böter eller fängelse. Man behöver inte vara frihetsrebell för att finna tilltagen övermaga.

Annons
Annons

De flesta finner sig. Det är tillfälligt och syftar till att skydda dem som inte förmår skydda sig själva. Så länge det handlar om veckor och inte om år går det an.

Den ekonomiska politiken formuleras delvis på samma sätt. Staten går in i verksamheter som inte ska rattas av politiker. Fastlagda spelregler för företag och näringsliv tillfogas parenteser och tillfälliga villkor upprättas. Allt i syfte att även ekonomin ska klara sig någorlunda. När smittkurvan vänt åt rätt håll är förhoppningen att vi återgår till normaltillstånd. Men till skillnad från de mellanmänskliga relationernas statliga restriktioner finns uppenbara risker med tillfälliga stöd och regler för näringslivet. Tillfällig politik har en stark tendens att bli kvar. (Moms infördes 1960 som en tillfällig omsättningsskatt på 4,2 procent och hette då oms. I dag uppgår den till 25 procent. Värnskatt togs ut under båda världskrigen och infördes även 1995 för att tillfälligt värna statens finanser. Den var tillfällig i 24 år.)

När finansminister Magdalena Andersson i en intervju i Dagens Nyheter i måndags (30/3) svarar att hon, och därmed regeringen med stödpartier, mycket väl kan tänka sig att staten går in som ägare i bolag, har vi nått en gräns.

Att sänka arbetsgivaravgifter eller ge uppskov på moms- och skatteinbetalningar är att minska statens krav på företag och näringsidkare. Man ger näringslivet andrum. Men att ta över privat ägande är något annat. Möjligen är det ingen överraskning att en socialdemokrat gärna vill se ett delvis förstatligat näringsliv – löntagarfondsdrömmen lever än inom vänstern. Men uppfattningen att vem som äger inte spelar någon roll har även under senare år yttrats av moderater som Anna Kinberg Batra och dåvarande finansmarknadsminister Peter Norman (DN 16/12-12). Marknadsekonomin är bra så länge den ”tjänar oss väl” och genererar röster.

Moderaternas utspel 2012 var en del av den tidens politiska triangulering, en förflyttning vänsterut skulle ge röster man aldrig tidigare fått. Att ha makten blev viktigare än vad man tänkte sig göra med makten, så kallad maktpositivism.

Men politiker ska ha högre mål än ständigt maktinnehav. Innehavet är medel, inte mål. Själva konfliktlinjen, den politiska nerven, går mellan dem som vill ge mer makt till den politiska överheten och dem som vill ge medborgaren såväl större utrymme som större eget ansvar.

Nästa pilsner kommer vara aktieägarnas rätt till avkastning. Det kommer att ställas krav på att staten förbjuder aktieutdelning från bolag som erhåller något av de tillfälliga statliga stöden. Då är det bättre att låta bli stöden, än att göra inskränkningar på företagsformen. Vad vi håller för sant i goda tider, ska inte åsidosättas i svåra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons