Annons

”Detta kan skolan lära av länderna i Östasien”

Skolbarn i Kina.
Skolbarn i Kina. Foto: TT

Att betona ansträngning framför ärvd förmåga ser flera skolforskare som en viktig orsak till framgångar i länder i Östasien. Lärare i Sverige bör därför ges ett starkare mandat att lägga mer ansvar på elev och hem, skriver gymnasieläraren Svante Holmberg.

Under strecket
Publicerad

Svante Holmberg.

Foto: Privat Bild 1 av 1

DEBATT | SVENSKA SKOLAN

I den svenska skolvärlden cirkulerar en teckning föreställandes en magister i mörk kostym som sitter vid en kateder. Framför står en brokig skara ”elever” vid ett träd. Eleverna är djur – en säl, elefant, apa och så vidare. Läraren beordrar dem alla att göra samma uppgift: att klättra upp i trädet. Bilden är menad att parodiera en jämlikhetstanke där samma krav ställs på alla elever. Rättvisa, säger tecknaren, kan bara uppnås om läraren anpassar uppgiften efter varje enskild elevs unika förutsättningar. Teckningen har fått stort genomslag för att den på ett enkelt sätt fångar värderingar i den svenska skollagen och läroplanerna om inkludering och likvärdighet.

Logiskt är resonemanget rimligt: är kraven desamma på alla elever blir det inte rättvist då alla är olika. Empiriskt talar dock mycket för att undervisning byggd på en sådan idé om rättvisa kan ha en hämmande effekt på elevers lärande.

Pisas chef Andreas Schleicher skrev 2015 att Sverige måste få elever att ta ett större ansvar för sin inlärning eftersom en majoritet av de svenska eleverna tror att framgång i matematik beror på talang och inte på hårt arbete. Han hävdade också att lärare kan känna skuld över att driva på studenter som uppfattas som mindre kapabla att prestera på högre nivå, eftersom de tror att det är orättvist mot eleven. I ledande Pisa-nationer som Japan, Kina, Singapore, Sydkorea och Taiwan tror däremot nästan alla elever att de kommer lyckas bra med sina studier om de pluggar hårt. En uppfattning de delar med sina lärare och föräldrar. Betonandet av ansträngning framför ärvd förmåga ser flera skolforskare som den sannolikt viktigaste orsaken till ländernas skolframgångar.

Annons
Annons

Varför är tilltron till hårt arbete särskilt stark just i Östasien? Ursprunget finner forskarna i den konfucianska statsfilosofi som länge haft en stark ställning i dessa länder. Den bygger på den kinesiska tänkaren Konfucius (551-479 före vår tideräkning) och hans efterföljares läror. De ansåg att de styrande ska utses på grundval av meriter, inte börd som i Europa. Och till skillnad från kristendomen saknar konfucianismen föreställningar om arvsynd. Alla (män) var möjliga att utbilda och därigenom utveckla moraliskt. Redan i antiken inrättades därför i det kejserliga Kina ett examinationssystem för att bli ämbetsman, vilket knäckte aristokratin. Systemet bestod till 1905 och spreds till länder som Japan och Korea. Trots att biologi och ekonomi såklart påverkade kandidaternas chanser att klara provet, har idén om att den som studerar hårt kan nå långt oavsett bakgrund blivit ett utmärkande drag i dessa länders kultur.

Som lärare och förälder i Sverige ser jag den starka ställning nedärvd förmåga har inte bara i matematiken, utan även i den vikt biologiska och socioekonomiska förutsättningar tillskrivs för barns prestationer generellt. Under småbarnsåren klistrar föräldrar neuropsykiatriska diagnoser på egna och andras barn. I skolan blir inlärningssvårigheter lätt en förklaring till varför elever inte når önskade resultat. Och räcker inte biologi finns klass och invandrarskap där för att motivera varför läraren inte kan ställa samma krav på alla elever. Naturligtvis spelar alla dessa faktorer roll för barns möjligheter att prestera väl i skolan, men var gränsen dras mellan en normal och avvikande person avgörs till stor del av samhälleliga värderingar, inte enbart empiri. Var vi drar gränsen och hur vi agerar utifrån den har betydelse för elevers skolprestationer: likaväl som kännedom om ens villkor kan bringa klarhet och ge verktyg för förbättring, kan den legitimera en idé om att idog övning är förtryckande för någon med märkbara svårigheter eller mindre gynnsamma hemförhållanden.

Annons
Annons

Kritiker hävdar gärna att priset de östasiatiska länderna betalar för sina skolframgångar är brist på kreativitet samt psykisk ohälsa. Att större ansvar läggs på barn och föräldrar med skilda förutsättningar ses också som ett jämlikhetsproblem.

Internationella mätningar visar dock att flera av länderna i Östasien slår oss i forskning och innovationer. Den stereotypa bilden av den östasiatiska eleven som en repeterande robot stämmer helt enkelt inte. Att jämföra förekomsten av psykisk ohälsa mellan samhällen är av flera skäl erkänt svårt. Av de östasiatiska länderna är det emellertid bara Japan och Sydkorea som har uppenbart fler självmord per capita än Sverige, men då skiljer sig den kulturella innebörd självmord har i Japan från historiskt kristna samhällen. I den mån neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och inlärningssvårigheter är kända fenomen i Östasien antas de ofta bero på brister i uppfostran och undervisning. Följden blir att drabbade barn riskerar att inte behandlas och föräldrar skuldbeläggas, men också en lärandemiljö inte lika präglad av biologisk determinism som här. Härkomst tycks även ha mindre betydelse för elevprestationer än i Väst. Till exempel utklassar eleverna från de 10 procent minst gynnade familjerna i det multietniska Singapore eleverna från de 10 procent mest välbärgade hemmen i Sverige i Pisa-testerna. Också bland utvandrare består effekten. I England har barnen från de fattigaste kinesiska invandrarfamiljerna bättre resultat på realskoleexamen än det nationella genomsnittet för alla elever, rika och fattiga. Att förlägga mer ansvar på barn och föräldrar verkar alltså ha god utjämnade effekt.

Annons
Annons

Svante Holmberg.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Vad kan då den svenska skolan lära av länderna i Östasien? Stämmer det att betonandet av ansträngning är det viktigaste skälet till ländernas framgångar och att vi här övervärderar betydelsen av nedärvda egenskaper, måste frågan ställas om vår magister på bilden ändå inte gör helt rätt. Istället för att döma ut eleverna på grund av deras förutsättningar genom att anpassa nivån utifrån dem, visar han tillit till samtligas förmåga när han ställer dem inför samma uppgift. Har magistern gett eleverna alla hjälpmedel som behövs för att komma upp i trädet oavsett förutsättningar – en ramp, en lyftkran och så vidare – ska han med gott samvete kunna förvänta sig att de själva (och deras vårdnadshavare) tar ansvar för att lyckas.

Således behöver styrdokumenten tydligare framhäva vikten av ansträngning och ge läraren ett starkare mandat att lägga ansvar på elev och hem, utan att samtidigt förringa beaktandet av elevers biologiska och socioekonomiska villkor. Det skulle minska risken att lärare lamslås, vårdnadshavare försvagas i rollen som uppfostrare och elever görs till offer för sina förutsättningar, verkliga såväl som föreställda.

Svante Holmberg.
Svante Holmberg. Foto: Privat

Svante Holmberg
förstelärare Hersby gymnasium, Lidingö

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons