Annons

Alexandra Borg:Digitala experiment spränger bokmediet

Innovativa idéer kommer oftare från teknikföretag än från bokförlag. Ett exempel på nostalgisk lek med det hotade tryckmediet är en ny bok av författaren till tv-serien ”Lost” – den anger 1949 som tryckår.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Sara Fanellis ”The onion’s great escape”.

Bild 1 av 1

Sara Fanellis ”The onion’s great escape”.

Bild 1 av 1
Sara Fanellis ”The onion’s great escape”.
Sara Fanellis ”The onion’s great escape”.

Det digitala skiftet i förlagsbranschen har både medfört en ökad medvetenhet om bokmediets begränsningar och en fetischering av boken som artefakt. Inte bara i forskarsamhället, utan också i populärkulturen dyrkas den hotade Boken. Restauranger inreds som bibliotek. Fodral avsedda för bärbara datorer ser ut som halvfranska band. Samma år (2012) som The London Book Fair saluterade ”the year of the e-book” publicerar Thames & Hudson en bok om bokhyllor. Kosmetikabranschen lanserar produkter med ”toner av böcker”. Byredos doftljus ”Books” är ett exempel. Sångerskan Jane Birkins parfymlinje, ”l’air de rien”, ett annat. Inspirationen, får vi veta, kommer främst från ”the nostalgia of dusty libraries and old books”.

Annons
Annons

Intresset följer en egen logik – då ett värde tycks hotat, bokens eller läsningens, ökar vår vilja att förstå och analysera det. Bokhistorikern Elizabeth Eisenstein hävdar i ”The printing revolution in early modern Europe” att tryckpressen frös det skrivna ordet, gjorde texten statisk, och omöjlig att förändra. Hur provokativt det än kan låta är den fysiska boken i teknisk bemärkelse begränsad, dess innehåll instängt mellan två pärmar.

Annorlunda är det med digitala böcker, som läses antingen på läs- och surfplattor eller i webbläsare. Här är texten, innehållet, mer rörligt. Jag syftar inte bara på den digitala textens dynamiska flöde utan också på möjligheten att infoga inslag som film, bild, och ljud. Att innehållet går att länka till annat digitalt material eller delas via sociala medier fördjupar läserfarenheten och ger läsaren tillgång till oväntade meningssammanhang.

På senare år har en rad företag etablerats som på olika sätt experimenterat med den digitala boken. Ett känt exempel är engelska Touchpress som 2011 blev världsberömt med appar som ”The elements” och ”The waste land”, den senare en uppdatering av T S Eliots lyrikepos från 1922, avsedd för Ipad. Touchpress version av dikten tillvaratar surfplattans funktioner: ”läsaren”, användaren, kan ta del av en textkritisk utgåva, se dramatiserade episoder, höra olika uppläsningar eller läsa Eliots annoterade originalmanuskript.

Ett annat företag som tagit fasta på det mediespecifika hos boken, men ändå med hjälp av digital teknik funnit vägar för att överskrida det, är San Francisco-baserade Inkling. Företaget tillverkar interaktiva böcker för pc, Mac och Iphone och har gett ut titlar inom en rad områden – läromedel, reseguider och kokböcker. Snarare än att låsa in innehållet, det kan vara recept eller matematiska formler, gör man det lätthanterligt (sök-, tagg-, och delbart), åskådligt, spelifierat och interaktivt. Devisen är ”books, unbound”. Tanken är att strukturera bokens innehåll som en samling separata kort, likt ett kartotek, snarare än att åskådliggöra texten som en scrollbar och svårmanövrerad ”sida”.

Annons
Annons

Många gånger kommer de mest innovativa idéerna för bokmediets transformation från teknikföretag snarare än förlag. Man kan invända att rörelsen har gått åt motsatt håll: det är den digitala boken som blivit en fetisch. Den digitala vändningen har emellertid även resulterat i en ökad benägenhet att tänka i okonventionella termer kring pappersboken. Det finns en uppenbar strävan hos konstnärer, författare, illustratörer och grafiska formgivare att utforska både bokens begränsningar och möjligheter.

Att göra konst av böcker – och böcker av konst – är knappast ett nytt fenomen, men vad som skiljer tidigare decenniers ansträngningar är att dagens försök sker i så stor skala. De är massproducerade och når således en större publik.

Industriellt producerade popup-böcker, verk som när manöppnar dem vecklar ut byggnader eller äppleträd, har funnits sedan sent 1800-talet och är fortfarande populära. I Anouk Boisroberts och Louis Rigauds ”Oceano” får läsaren skåda in i en undervattensvärld med fiskstim och svävande sjögräs som utsökt skulpturala, tredimensionella figurer. Boken gavs ut i våras på Corraini förlag och finns knappast, bör det tilläggas, i digital version. Likväl går det att tala om ett slags mediekonvergens, då framställningen tillvaratar andra medieformers funktioner.

De första popup-böckerna, så kallade volveller, uppkom redan på 1500-talet, och var framför allt vetenskaplig litteratur, som astronomiska eller anatomiska manualer. Dessa cirkulära papperskonstruktioner med roterande skivor var dyra att framställa och gavs ofta bort som gåvor från ett kungahus till ett annat.

Annons
Annons

Ett annat exempel på en bok som bokstavligen spränger bokmediets pärmar är Sara Fanellis existentialistiska barnbok ”The onion’s great escape” från 2012. Genom ställa frågor av karaktären ”Om en elefant kunde tala, skulle vi förstå vad den sa?” eller ”Var hamnar saker som du glömt bort? Rita här!”, uppmuntrar den till dialog och interaktivitet. Just löken har använts av bland andra Gilles Deleuze och Henrik Ibsen som metafor för identitetens strukturer. I dramat ”Peer Gynt” lägger Peer av sig skal för skal, för att i sista akten inse att han, precis som en lök, inte har någon kärna. ”The onion’s great escape” är i sitt utforskande av frågor om identitet och självförståelse en hommage åt denna tankefigur.

Sin filosofiska approach till trots hade boken inte varit så märkvärdig om det inte hade varit för en liten detalj. En lök är nämligen ”fångad” i boken, närmare bestämt i dess rygg. Allt eftersom man bläddrar igenom boken kan man försiktig dra loss papperslökens ”skal” från perforeringen på sidorna. Häftar man sedan fast den solfjädersliknande figuren i dess ytterändar får man en tredimensionell lök, där skalen så att säga utgörs av bokens sidor. Man har hjälpt löken att fly, och när den väl är frigjord kommer den aldrig tillbaka.

En som mer handgripligen utmanar den tryckta textens frusenhet är den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer. Hans bok ”Tree of codes” från 2010 är ett konstprojekt som icke desto mindre erbjuder en sällsam läsupplevelse. Boksidorna liknar nät: ord och meningar har klippts ur. Som läsare anar vi att det funnits en ursprunglig text och det är endast med möda vi kan läsa den berättelse som bildats av de kvarvarande orden. Originaltexten, den som Foer utgått från, var den polsk- judiske författaren Bruno Schulz roman ”Krokodilernas gata”. Schulz föll offer för nazisternas folkmord under andra världskriget och en stor del av hans kvarlåtenskap gick förlorad. Foers projekt är en kommentar till andra världskrigets katastrofala konsekvenser för europeisk kultur. Den uppvärderar fragmentet, samtidigt som den skapar ny mening av det redan befintliga. Därmed kan ”Tree of codes” betraktas som en illustration av den tryckta textens bräcklighet och inneboende kraft.

Annons
Annons

Nyligen publicerades den märkvärdiga ”The ship of Theseus” av VM Straka. Boken har 1949 som tryckår, men är alltså nyproducerad. Med sitt band i linneväv, gulnade papper och tidstypiska design är den mycket övertygande. Boken levereras i en kartong och är varuregistrerad under titeln S A Novel. Papplådan fyller sin funktion, med boken kommer nämligen ett överflöd av parafernalia: tidningsutklipp, stämplade vykort, brev, fotografier, lösa anteckningsblad och klottrade servetter. Allt mycket verklighetstroget, och instoppade – det framgår efterhand – på bestämda ställen. Det verkligt nytänkande med ”S/Ship of Theseus” är emellertid att boken låter sig läsas på flera nivåer, som alla bär sig själva. Dels brödtexten, ’The ship of Theseus”, en science fiction-inspirerad mysterieberättelse om ”S”, en man utan minne som färdas, mentalt som konkret, mellan olika verklighetslager. Dels via översättarens F X Caldeiras fotnoter, som i sig avtäcker en rad invecklade förhållanden om Strakas förehavanden.

Den mest intressanta handlingen tilldrar sig annars i marginalen, genom ett slags dialog mellan två litteraturstudenter som i en gemensam ansträngning diskuterar bokens underliggande meningar samtidigt som de, allt medan förälskelsen börjar spira, försöker bringa klarhet i både vem författaren och översättaren egentligen är. Studenterna skriver med olika slags pennor och har skilda handstilar, varpå det är lätt att läsa vem som skrivit vad. Boken är utgiven av Mulholland Books (Hachette). Metadata som utgivningsår och förlag finns längst bak i boken. Informationen är satt i minimalt teckensnitt, som för att bibehålla skenet av autenticitet.

Annons
Annons

Bakom verket ligger J J Abrams och författaren Doug Dorst. Abrams slog igenom för den stora publiken med tv-serien ”Lost”, en historia om en grupp flygplansresenärer som kraschlandat på en tropisk ö. Det finns tydliga paralleller mellan ”Lost” och ”The ship of Theseus”. Bägge porträtterar verkligheten som ett slags limbo, och gestaltar människor som brottas med det förflutna och sina egna självbilder. Bokens titel är väl vald, den grekiska legenden tematiserar just frågan om identitet över tid. Theseus var son till den grekiske havsguden Poseidon, och var en av den atenska statens nationalhjältar. Efter att ha dödat den kretensiska tjuren, och med hjälp av Ariadne funnit sin väg ur labyrinten, seglade han med sitt skepp till Aten, där fartyget efter hand kom att bli betraktat som en relik.

Allt medan tiden gick förföll skeppet, trots att det lappades och lagades. Till slut fanns där inte en enda ursprunglig planka. Kunde det då betraktas som Theseus skepp? Om inte, när upphörde det att vara det? Mytens innebörd går också att applicera rent konkret på Adams och Dorsts projekt: vad händer med ett verk när det översätts, modifieras, annoteras, översätts, tolkas och diskuteras? I vidare mening är myten också talande för vad som i dag sker med bokmediet och de begrepp vi hittills använt oss av när vi talar om det: läsare, författare, förläggare, utgivare. Om en text läses i en webbläsare, förses med bilder och musik, taggas och länkas, inkorporerar kommentarer och marginalanteckningar, kan vi fortfarande kalla den en bok?

**Alexandra Borg
**
Forskar om bokens medialisering inom Riksbankens jubileumsfonds Flexitprogram

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons