Annons

Diktandets historia är fylld av kopierad text

Cento var en senantik metod att skapa nya verk genom att sy samman äldre texter, ungefär som i ett lapptäcke. En viktig centodiktare var Faltonia Betitia Proba, verksam på 300-talet. Nu har hennes poesi blivit föremål för en avhandling av Sigrid Schottenius Cullhed.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Faltonia Betitia Proba i en handskrift från 1400-talet.

Bild 1 av 1

Faltonia Betitia Proba i en handskrift från 1400-talet.

Bild 1 av 1
Faltonia Betitia Proba i en handskrift från 1400-talet.
Faltonia Betitia Proba i en handskrift från 1400-talet.

Under de senaste decennierna har det vuxit fram en poetisk återvinningspraktik som använder sig av äldre böcker för att genom överstrykningar och uteslutningar skapa nya litterära verk. Det här är dock inga nya tillvägagångssätt. En nyligen framlagd avhandling vid Göteborgs universitet behandlar senantika metoder att återbruka texter, genom en studie av centodiktaren Proba som levde och verkade på 300-talet.

Sigrid Schottenius Cullhed sprider i avhandlingen Proba the prophet: Studies in the Christian Virgilian cento of Faltonia Betitia Proba (Göteborgs universitet, 261 s) nytt ljus över centodiktningen och visar förtjänstfullt hur synen på cento (från latinets ’lapptäcke’) genom tiderna pendlar mellan upphöjande och fördömande i takt med tidens ideal.

Annons
Annons

Namnet cento beskriver den litterära metod som är genrens signum, nämligen att likt ett lapptäcke skapa nya verk genom att sy samman citat från äldre texter. I Probas fall rör det sig om en sammanvävning av romersk mytologi och biblisk historia, där formen hämtats från Vergilius och tankarna från Bibeln. Schottenius Cullhed beskriver hur 1800-talets nya författarideal, som präglades av höga krav på originalitet medförde att centodiktningen, och därmed även Probas litterära gärning, kom att förkastas som en provokativt osjälvständig stöldpoesi. Men i fallet med Proba rör det sig enligt avhandlingsförfattaren ingalunda om ett enkelt kopierande, utan om en reflekterad och omsorgsfull urvalsprocess.

Vilken behållning kan då studiet av en lapptäckesdiktare som Proba ge den läsare som inte i första hand intresserar sig för ålderdomliga skrivtekniker? Själv är jag benägen att läsa den i ljuset av den samtida poesi vars tydligaste egenskap är att den skrivits fram ur äldre texter. Avhandlingen är nämligen intressant inte bara för den som vill fördjupa sig i senantik bibeldiktning eller i historiens skiftande värderingar i förhållande till originalitet, utan även för den läsare som vill finna historiska likheter med samtida poetiska metoder att återbruka äldre tiders litteratur.

I likhet med hur Proba förhåller sig till äldre material, arbetar till exempel den amerikanska poeten Jen Bervin när hon raderar fram diktsamlingen ”Nets” ur Shakespeares sonetter. Genom att bevara originaldiktarens ord i svagt grått, och låta sin egen dikt framträda i full svärta, skapar Bervin en textväv som möjliggör parallella läsningar av de båda verken som samtidigt kontrasterar och går i dialog med varandra. Samlingen utgör ett intrikat litterärt nät där sonettformen möter modern fri diktform och där den samtida rösten läses mot ett närvarande historiskt underlag. Här och var framträder självreflexiva rader som ”Jag / försvinner eller är försvunnen / i dessa svarta rader”, och visst kan man läsa Bervins dikt som en poetik över skrivandets förhållande till litteraturhistorien, som hon menar alltid redan finns inskriven i det vita bladet.

Annons
Annons

Om vi i metaforisk mening alltid skriver genom andra, genom en delad historia och en delad begreppsvärld, blir steget inte långt till att arbeta utifrån denna övertygelse i materiell mening: genom att de facto återvinna tryckt material och göra orden till sina.

I det idébaserade verket ”The Dickinson composites” sys det historiska materialet bokstavligen fram ur 1800-talsförfattaren Emily Dickinsons originalmanuskript. Bervin har här broderat allt bortredigerat material från Dickinsons postumt utgivna verk, med röd tråd på stora vita ark som förvandlas till ett kodliknande kluster av överstrykningar, anteckningar och kryss. Sökandet i arkivets oredigerade textark resulterar här i en uppvisning av det spel av redaktionella möjligheter som ligger inbäddade i manuskripten. Om ett visst mått av tvetydigheter redigerats bort inför originalutgivningen har Bervin istället valt att framhäva just dessa variabler. De ärrliknande stygnen påminner läsaren om de bortskurna texterna och tycks problematisera den redaktionella praktiken och litteraturhistorieskrivningen som sådan, ett slags litteraturvetenskapligt agerande inom skönlitteraturens eget fält.

Det rör sig alltså här om en textuell praktik där läsandets konst sammanfaller med skrivandets konst och som radikalt skiljer sig från det konceptuella skrivande vi finner hos exempelvis Kenneth Goldsmith och Robert Fitterman som, trots att också de återbrukar text, arbetar närmast instrumentellt. Den senare har till exempel raderat alla meningar som inte börjar med ordet ”jag” ur samlingsvolymen ”A Hemingway reader”.

Annons
Annons

Goldsmith å sin sida har i ”Day” skrivit av all text från ett nummer av New York Times, ett verk som både går i strid med originalitetskrav och synliggör hur varje akt av kopierande innefattar en mängd val och möjligheter. Hur förhåller man sig exempelvis till annonstext, sidnumrering och typografi när man skriver av en tidningssida? I ”Uncreative writing” från 2011 (anmäld Under strecket 25/2 2012), driver han tesen att vi nuförtiden inte har samma behov av att sätta ord på det outtryckta, eftersom vi befinner oss i ett informationsöverflöd. Han påvisar hur ord pockar på vår uppmärksamhet vart vi än tittar och att vi konstitueras genom vårt personliga navigerande genom detta informationsflöde.

Om 1900-talets modernism, och arvet efter det tidiga 1800-talets romantiska diktarideal, framför allt förknippas med en originalitetskult, så finns emellertid redan inom det historiska avantgardet tendenser som ifrågasätter just dessa normer genom bruk av reklamspråk, collage och readymades. Samtidigt kan man hävda att resultatet av detta var just originellt.

Under 1900-talet blir poesi som återvinner historiska verk en växande litterär företeelse. Raderingspoesi har som genre flera föregångare från det gångna seklet: Åke Hodells nedbläckande av nationalskalden Heidenstams ”Nya dikter”, Emilio Isgròs censurerande av samtliga namn på en karta över Italien, Ronald Johnsons nedmontering av Miltons ”Paradise lost” i ”Radi os” samt Tom Phillips målande över sidorna i 1890-tals romanen ”A human document” i ”Humument”, för att nämna några.

Annons
Annons

Vi har redan berört de metodologiska likheterna med centodiktningen och ser man praktiken som en form av censur kan man som litteraturteoretikern Craig Dworkin dra en betydligt längre historisk linje: ”Censurens historia sträcker sig utan tvekan så långt tillbaka i historien som skrifthistorien själv. Platon, för att ta ett synnerligen välkänt exempel, såg till att få de politiskt farliga passagerna från Homeros raderade.” (I ”Reading the illegible”, anmäld under strecket 10/11 2004.)

Blickar vi utanför ramarna för vad som kan definieras som raderingspoesi framträder ett litterärt landskap fyllt av korsreferenser och språkligt återbruk. Litteraturen svämmar närmast över av intertextuella hänvisningar och av böcker som hämtar sitt språkliga stoff från exempelvis internet. Men vi finner även en mängd poeter som, likt Proba och Bervin, gräver fram sina textrader ur arkiv.

Charles Reznikoff, en föregångare till den nu aktuella poeten och juristen Vanessa Place, redigerade och sammanställde domstolsprotokoll från åren 1885–1915 till ett diktverk i fyra delar (på svenska i urval i ”Vittnesmål”, 2009). Ulf Karl Olov Nilssons efterord till den svenska utgåvan fungerar utmärkt som en introduktion till Reznikoffs litterära metod, som växte fram då denne arbetade med den tidskrävande uppgiften att sätta samman en encyklopedi för jurister. Genom tematisk sortering och omsorgsfulla val förvandlas de arkiverade domstolsprotokollen till förtätad men kommunikativ poesi: ”Jag tar originalkällan och stryker och stryker. Ofta behåller jag språket som det är. Jag ändrar ibland, men inte särskilt ofta. Men jag ändrar i det om det inte sammanfaller med någonting som jag tycker är enkelt och direkt” (ur Ukons efterord).

Annons
Annons

Hos Reznikoff skönjer vi en collageliknande metod där text komponerats ihop av olika bitar, men också en redaktionell insats som ibland tillåter sig att förbättra den befintliga texten genom små justeringar. Just detta arbetssätt skiljer Reznikoffs poesi från exempelvis raderingspoeten Janet Holmes som, likt Bervin, återbrukat Emily Dickinsons textmaterial. I ”The ms of my kin” (titeln inbäddad i ursprungstiteln: The poems of Emily Dickinson) har Holmes raderat fram poem ur Dickinsons dikter från tiden kring det amerikanska inbördeskriget för att diskutera det mer aktuella Irakkriget. Holmes lyckas sy samman dåtid och nutid med hjälp av kriget som en gemensam erfarenhet, men hon strukturerar aldrig om originalkällan eller ändrar orden. Istället stryker hon bort den text hon inte vill använda. Kvar blir en typografiskt utspridd dikt med en dåtida vokabulär, en nutida tanke och en gemensam tematik.

En politiskt-etiskt motiverad överstrykningspraktik finner man i Yedda Morrisons diktsamling ”Darkness”, där hon strukit alla ord som inte kan relateras till naturen ur första kapitlet av Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Likt Goldsmith synliggör Morrison hur vårt förhållande till världen styrs av våra val men hon griper sig an frågan ur ett betydligt mer politiskt intressant perspektiv och reflekterar över sin metod med frågor som: ”endast radera vita? Och därigenom radera kolonialismen? Så svarta är ’del av naturen’? Radera svarta? Som i radera svartas historia? Igen?”

Ordet plagiat kommer från latinets plagium, det vill säga ’människorov’, och betyder i överförd bemärkelse en konstnärlig eller litterär imitation som inte redovisar sin källa. På Wikipedia anser man att den som ”gör anspråk på att en text är en egen skapelse och inte uppger källor” alltid plagierar: ”Den nya texten måste ha ett visst mått av självständighet och originalitet.” Och i upphovsrättslagen finns en klausul om att konstnärliga verk måste ha uppnått verkshöjd, det vill säga en tillräcklig grad av originalitet, för att erhålla upphovsrättsligt skydd.

Annons
Annons

Som Schottenius Cullhed påvisar i ”Proba the prophet” var det just i och med de upphovsrättsliga lagarnas intåg under 1700-talet som kopplingen mellan begreppen originalitet, autenticitet och genialitet befästes. Hon beskriver hur den tekniska utvecklingen och boktryckarkonstens intåg minskade bokens unicitet, varpå den belades med krav på ett autentiskt och originellt innehåll. Detta resulterade, enligt Schottenius Cullhed, i att centodiktningen förlorade status eftersom den, av uppenbara skäl, hade svårt att möta de nya idéerna om det unika författargeniet.

Trots detta, anmärker hon, fortsatte återanvändandet av äldre litteratur att inta en central roll hos många av sjuttonhundratalets författare, till exempel hos Laurence Sterne vars ”The life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman” lånade en ansenlig mängd formuleringar från Robert Burtons ”The anatomy of melancholy”. Men som en man präglad av sin tid var dock Sterne oerhört mån om att arrangera sitt plagierande på ett så unikt sätt att slutresultatet ändå strålade av originalitet.

Trots all litterär återvinning, lever och frodas originalitetskulten än idag, i en mångfald snarlika men unika verk som förhåller sig till gemensamma textarkiv. Fokus tycks dock ha flyttats från geniet till själva boken. Kanske som en motreaktion till digitaliseringens högkonjunktur ser vi idag en återgång till ett mer hantverksmässigt förhållande till boken och till alldeles unika fysiska original.

Lisa Schmidt
är poet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons