Annons

Björn Kohlström:Dikter för den som inte bryr sig om poesi

Kan man dikta om Donald Trumps Twitterutbrott, David Beckhams hälskada eller King Kongs fru? Ja, det gör i alla fall den populära brittiska hovpoeten Carol Ann Duffy, som i stället för att gnälla över samtidens ointresse för poesi skriver dikter som talar direkt till samtiden – och utmanar själva tidsandan.

Under strecket
Publicerad

Carol Ann Duffy är den första skotten och den första kvinnan som utnämnts till brittisk hovpoet.

Foto: Murdo MacLeod/IBLBild 1 av 2

Carol Ann Duffy besökte litteraturfestivalen Stockholm Literature 2014.

Foto: Rob Schoenbaum/IBLBild 2 av 2

Carol Ann Duffy är den första skotten och den första kvinnan som utnämnts till brittisk hovpoet.

Foto: Murdo MacLeod/IBLBild 1 av 1
Carol Ann Duffy är den första skotten och den första kvinnan som utnämnts till brittisk hovpoet.
Carol Ann Duffy är den första skotten och den första kvinnan som utnämnts till brittisk hovpoet. Foto: Murdo MacLeod/IBL

England har bevarat den något egendomliga ­traditionen att hålla sig med en hovpoet, en Poet Laureate, sedan lång tid tillbaka. Även om skicket att monarken tillhandahåller en årlig summa (och ansenliga mängder vin) fanns ­redan under medeltiden med poeter som Chaucer, var det först när Karl II utsåg John Dryden 1668 som uppdraget blev en institution. Formerna har varierat genom åren, men oftast har det inneburit plikten att ­tillhandahålla nyskrivna dikter vid stora nationella begivenheter – till en början nyårets infinnande samt givetvis monarkens födelsedag. I Sverige har sedvänjan inte riktigt varit lika lyckosam: inför kronprinsessan Victorias bröllop 2010 uppvaktades 30 svenska poeter med önskemålet att skriva en kärleksdikt till brudparet, men så många tackade nej att projektet fick avbrytas.  

Annons
Annons

Sedan 2009 är Carol Ann Duffy drottning Elizabeths hovpoet, och var vid sitt tillträde ovanlig på så sätt att hon inte bara var den första skotska poeten, utan remarkabelt nog också den första kvinnan. I början av nästa år avslutar hon sin tioåriga sejour, och gör det efter att milt talat ha fått medialt genomslag och på många sätt utnyttjat sin ställning för att bidra till att ge poesin en större läsekrets. 

Duffy debuterade 1985 med ”Standing female nude”, och väckte genast uppmärksamhet med finurligt skrivna dikter och en dristig humor. Två utmärkande och genomgående drag är just humor och feminism, även om det ständigt finns något okonventionellt över hur hon är rolig, något oväntat i hur hon angriper politiska ämnen. Humorn görs effektiv främst genom överraskningseffekten, och det måste också sägas hur befriande det är att läsa dikter som kan få dig att tvärskratta högt. 

Hennes mest konsekvent feministiskt skrivna samling är tveklöst ”The world’s wife” från 2002, som blev en stor försäljningsframgång med en upplaga på 35 000, och dessutom uppfördes som opera i höstas. Här ger Duffy röst åt en mängd hustrur till kända män, både fiktiva och verkliga, och visar vad som ofta genom historien blivit en gift kvinnas öde: utplåning. Bland de komiska höjdpunkterna finns fru Kong, som är betydligt större än sin kända make och som låter denne dingla mellan sina gigantiska fingrar ungefär som han lät Fay Wray göra i filmversionen från 1933. Andra kända hustrur som gör intryck är fruarna till Darwin, Freud, Ikaros och Sisyfos, samt Anne ­Hathaway som en gång för alla vederlägger alla miss­uppfattningar att Shakespeare i sitt testamente skulle ha förorättat henne genom att skänka henne sin näst bästa säng. I Duffys dikt blir hon minst lika spefull som man föreställer sig hennes make: ”The bed we loved in was a spinning world / of forests, castles, torchlight, clifftops, seas / where he would dive for pearls.” Den bästa sängen hade övernattande gäster nyttjat.  

Annons
Annons

Så visar Duffy med elegans hur missförstånd styr till­varon. Genom att skriva i dialog med sina föregångare gör hon litteraturhistorien levande. Med självförtroendet i ryggen ger hon gliringar åt Shakespeare, Wordsworth, Yeats, Tennyson, Wilde och många andra vars ord hon ­låter speglas i omskrivningar, omtolkningar, som tar ned dem på jorden. Som läsare blir vi delaktiga i hennes arbete att plocka ned genier från de höga piedestalerna. Hon anspelar på en av W H Audens mest minnesvärda kupletter, ”If equal affection cannot be, / Let the most ­loving one be me”, med den dämpade pendangen ”Let the less-loving one be me”. Det är en respektlös metod, som ändå bevarar en aktning för de här författarna. 

Hennes balansgång mellan det lärda och det folkliga kan för en svensk läsare erinra om Ekelöf, som ju också var en osedvanligt rolig poet. Det särpräglade hos henne är hur hon hanterar versformer som blankversen, rim och inrim, och låter dikterna likna traditionellt skrivna dikter. I synnerhet vad avser sonetten har hon ofta bearbetat dess form, tagit sig friheter med de stränga reglerna. Tilltalet är både spontant och genomarbetat, och kanske är det ogörligt att överföra hennes särart till ett passande svenskt idiom; att det ändå saknas svenska översättningar är anmärkningsvärt med tanke på den popularitet hon har i Storbritannien. Bland hennes tidigare böcker kan också nämnas kärleksdikterna i ”Rapture” från 2005, som kombinerar lekfullhet med tyngd i starka utsagor, som den inledande diktens oslagbart lakoniska summering: ”Falling in love / is glamorous hell”.   

Annons
Annons

Carol Ann Duffy besökte litteraturfestivalen Stockholm Literature 2014.

Foto: Rob Schoenbaum/IBLBild 1 av 1

I höst har Carol Ann Duffy redigerat ett urval dikter om första världskriget i antologin ”Armistice”, och i början av november utkom hennes senaste diktsamling ”Sincerity” (Picador), en bok som delvis förevisar ett nytt tonfall – mer rättframt, mer fräckt, ja, mer uppriktigt, kanske. I ett par av dikterna tar hon sig an brexit och Donald Trump, dikter som redan kritiserats för att vara för enkelspåriga och tendentiösa. Dikten om Trump, ”Swearing in”, består av 33 innovativa förolämpningar, en del ålderdomliga och en del ny­uppfunna, som ”twitter-rat, tweet-twat”. Skymforden ”Mandrake Mymmerkin”, som indirekt syftar på diminutiva aspekter hos Trump, är från den skotska medeltida dikten ”The flyting of Dunbar and Kennedy”. Flyting är en tävling mellan två poeter om att förolämpa sin kombattant på det mest utstuderad verbala sättet – en battle, på nutida hiphop-språk.    

Carol Ann Duffy besökte litteraturfestivalen Stockholm Literature 2014.
Carol Ann Duffy besökte litteraturfestivalen Stockholm Literature 2014. Foto: Rob Schoenbaum/IBL

Även om det alltså går att kritisera den här nyutkomna boken för att vara onyanserad är det ingen omfattande kursändring. Det har alltid funnits ett lekfullt och raljant tonfall hos Duffy, men även något vilt och otämjt. Hon har ofta prisats som en unik poet som når ut till en större ­publik – ett bevis på detta är att hon årligen studeras genom det brittiska skolsystemets olika stadier. Hon varierar sin offentliga röst, där hon i sitt uppdrag som hovpoet kan skriva om fotbollsspelaren David Beckhams hälskada och jämföra honom med Akilles, med privata dikter som illustrerar poesins överlägsna förmåga att erbjuda tröst. En sorgedikt över den bortgångne förste maken, poeten Adrian Henry, blir i sammanhanget särskilt känslofull, med dessa avslutande rader:

Annons
Annons

I cannot say where you are. Unreachable

by prayer, even if poems are prayers. Unseeable

in the air, even if souls are stars. I turn

to the house, its windows tender with light, the moon,

surely, only as far again as the roof. The goldfish

are tongues in the waters’s mouth. The black night

is huge, mute, and you are further forever than that. 

Genomgående i den nya boken finns en radikal samhällskritik, skriven utifrån perspektivet att världen håller på att gå sönder inför våra ögon. Men samtiden har också förråats språkligt, något vi blivit varse genom kontakten med de sociala medierna. Vreden och hatretoriken har blivit vardagsmat. Kanske Duffys avsikt är att låta sina nya dikter ta avstamp i den vulgariserade diskursen. Hon förvandlar sin penna till en nål, och använder den både till att sticka hål på en pompös politisk debatt och att ge en del motståndare behövliga nålstick. 

I dikten ”Oval Map Sampler”, en ekfras som utgår från en autentisk miniatyrkarta sydd av en anonym kvinna i slutet av 1700-talet och som återfinns i The Fitzwiliam Museum i Cambridge, skildras hon som syr kartan för att lära dottern hur världen ser ut: ”I leave my mark, / like the maid or the monarch. / Call it woman’s work.” I Duffys ­version av världen har monarken och hembiträdet lika stort inflytande över ett människoöde. ”A formal complaint” är en ortodox sestin som ges en allt annat än formell inramning genom att låta några av de ord som upprepas genom dikten vara bullshitters och arseholes.  

Vad Duffy också åstadkommer är att demonstrera hur många funktioner dikten har. Hon varierar sig, och lyckas vara tillgänglig utan att göra avkall på komplexiteten i vare sig innehåll eller språk. Hennes dikter är följsamma och varsamma, så alltså även i ”Sincerity”, trots det ibland okultiverade ­tonfallet. Resultatet är en lyssnandets och inkännandets poetik, som inbjuder läsaren att delta i en dialog med dikterna. Så uppfattar jag hennes pågående projekt att göra poesin mer närvarande och delaktig i vår tid. 

Annons
Annons

Som hovpoet har hon bland annat bidragit till att låta skolelever skapa ”Anthologise”, en samling med deras ­favoritdikter och –sångtexter som utgivits med förord av Duffy. Hon har också instiftat ett pris i Ted Hughes namn, som uppmuntrar nya uttrycksformer för lyriken, såsom dans, radioprogram, teater. Hon kan utan överdrifter definitivt sägas vara den mest populära hovpoeten sedan John Betjeman, som var det 1972–84. Tyvärr är inte heller Betjeman, en klenod i den brittiska poesin historia, översatt till svenska i någon större utsträckning. Han införde bruket att hovpoeten årligen skulle få 720 flaskor sherry från kungahuset, något Duffy inte funnit anledning att upphöra med.    

Om poesin ska överleva som konstform behöver den kanske omskapa sig, anpassa sig till en tid som inte visar den något intresse. I stället för att nostalgiskt gnälla över det förgångna visar Carol Ann Duffy att den kan utmana tidsandan, och vara helt samtida utan att kapa banden till historien. I stället för att skriva prydlighetens poesi som bevarar förflutna ideal har hon konstant valt nya utvägar, och hittat nya uttryckssätt för denna från många håll utsatta men livskraftiga form av litteratur. Därmed visar hon med sina tillgängliga men samtidigt konstfulla och intrikata dikter att poesi kan vara både ett sätt att tänka och ett sätt att kommunicera. Det blir då dikter som både kan tillvarata och skildra de mest privata och intima ögonblicken som de mest officiella och offentliga.   

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons