Annons

Per Wästberg:Dikter med vemod, ­humor och hundar

I helgen fick den finska poeten Sirkka Turkka ta emot Tranströmerpriset. ”Helst söker hon sig till en känslornas urtid, till en doft av mossa och dyvatten som får en hel del samtida poesi att blekna”, skriver juryns ordförande Per Wästberg i sitt lovtal.

Under strecket
Publicerad

Sirkka Turkka med sin hund.

Foto: Pertti NisonenBild 1 av 1

Sirkka Turkka med sin hund.

Foto: Pertti NisonenBild 1 av 1
Sirkka Turkka med sin hund.
Sirkka Turkka med sin hund. Foto: Pertti Nisonen

Sirkka Turkka är född 1939 i Helsingfors och utbildad till stallmästare, en inte oväsentlig upplysning för den som tar del av hennes verk. Hon är den första Tranströmer-pristagaren från Finland och tillgänglig i översättning med två ­volymer på engelska, två på svenska.

Sedan debuten 1973 har Turkka gett ut tolv diktsamlingar. De två svenska tolkningsvolymerna, ­”Livet är ett i vinden vacklande hus. Dikter 1973–1986” och ”En hund i strumpbyxor. Dikter 1989–2013”, skiljer sig från varandra. Bo Carpelan tar fasta på det elegiska, Maria Tapaninen och Gungerd Wikholm betonar det absurda, drastiska, humoristiska i Turkkas senare dikter: hunden i strump­byxor hälsar till Majakovskijs moln i byxor, och båda kan förkläda sin ilska och sitt uppror i clownens sorgset häpna uppsyn.

Annons
Annons

Turkkas språk står nära det talade, det är direkt och osentimentalt. Bibliska övertoner och finska poplåtar dyker upp, den verbala terrängen är snårig. Hennes jordbruna ord vrider sig i vånda, de har rötter bland barrträden och flyr undan som vilda djur. Hon har själv vilddjurets märke: ”tättsittande ögon, stirrande blick”. Uppkäftiga stenar talar – men om vad? Det abstrakta konkretiseras var gång till något påtagligt, kärleken till väntans steg i trappan.

Ja, den älskade – honom har poeten sett gå sin väg så ofta. ”Du älskar mig ej / du älskar din nya gröna rock / du sover i den.” Och tuppen sover på hatthyllan i hallen när han går ifrån henne och hon summerar: ”I hjärtat en fjäder eller en rovdjurstand. / Färdig för en smekning eller ett slag. / Utan betänkande, snabbt. / Ensam och nu.”

Turkkas verk har en kontinuitet i sin språkliga lust och sin fokusering på utsattheten hos djur och människor. En slitstark poesi sluter sig kring till­varons grundvillkor. Döden och skrattet, trotset och ömsintheten samsas ohögtidligt och respektlöst. Förklaringar, tolkningar, sammanfattningar bidrar hon inte med. Dem lämnar hon uppsluppet åt oss läsare och jag tror knappast hon bryr sig om vad vi får ut av dikterna.

”Livet är enkelt som ett äpple eller som en rand i en gammal sjal och husen betraktar denna värld med glada eller sorgsna ögon.” Det är det påtagliga, handfasta och barnsligt naiva i Turkkas språk som gör världen möjlig att gripa och överblicka. Även om livet är ”ett i världen vacklande hus” tror hon helt och fullt att hon i tillvarons mörker kan vara någon till ”rikedom och tröst”.

Annons
Annons

Hennes provins är landsbygdens gårdar ensligt belägna, dess sjöar och skogar, och djuren är hennes dagliga umgänge. Som ”små andäktiga pojkar” står popplarna på rad och ”träden har förfädernas snöiga ansikten och på vägen där hundarna går i vindslitna byxor äter tystnaden sig själv som silke”.
Hundarna och de andra djuren är poetens bundsförvanter, ständigt på plats. De är skapelser som inte är inriktade på något mål. De är inga ­fantaster och charlataner. Hos dem råder rörelse, hos människorna har urverket stannat och därför tillfogar vi i oskuldsfull blindhet, eller i ren ondska, livet så mycken skada.

När den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar, en mer romantisk själsfrände, ombads välja en dikt att ta med sig in i nästa årtusende, alltså detta, förde hon fram poeten som schaman och själsbotare, en som gör sig till ett med molnen, jorden, djuren, alltings sorg och glädje. Den som ­skapar måste leva sig in i hundens värld, i bergets och rönnens – och bli ett med det som inte låter sig vetenskapligt beskrivas. Men varför – frågar ­Byggmästar – bör varje ny generation älska djuren och naturen? Jo, för att det är det som är kärlekens och den eviga rörelsens våg och hav och tysta ­dyning. På den vägen väcker hon till liv dikter som är fjäderlätta, viktlösa, ändå närvarande.

Den dikt av Turkka som Byggmästar ville föra över millennietröskeln slutar: ”Om hösten blir molnen kvar och i stenfickan en liten abborre, ni blir kvar ännu när jag är borta. Men som frusna moln ilar mitt galna stoft till er. Och så är vi åter tillsammans på åkerns handflata, jag är alltid hos er, under blåbärsblomman, för evigt.”

Annons
Annons

Turkkas melankoli är inte passivt nedslagen utan laddad med förhäxande kraft. Sorg, smärta och galenskap strömmar genom samlingarna. ”Gud sover i den glimmande natten, alltså den gamla historien, och månen ser ut som en världsundergång.” Men, tillägger hon, ”livet kan inte skriva kortfattat, kan inte uttrycka sig, har aldrig behövt”. ”Giv nu äntligen sorgens bröd, / helt och fullt, det som är bakat / med breda mjöliga händer. / Låt mig sedan sova / mot det brödet / förtröstansfullt som ett lugnt småbarn / mot sin mors hand.”

Döden, sällan avlägsen, kommer genom köksdörren, alltid överraskande, ”en kall fläkt, Stalins orgel”. Då slinter handen från dörrvredet och mitt i vardagssamtalet ”skrynklas skjortan runt hjärtat / och tiden så knapp att inte ropet hinner”. Vi går jämfota med döden, där hjälper ingenting, det är bara att gå, men Turkka vill inte låta sorgen komma nära: ”Jag sörjer min födelse nästan mera än döden. / Och allt jag ber om / är tusen meter snö ovanpå hjärtat.”

I Turkkas poem möter vi en hund, en häst men även älg, ekorre, hare, kanin, get, hök, örn, uggla. Och rätt många fåglar. ”Nötskrikan ­flyger tungt och lågt, som ett smycke fyllt av stenar.” Hunden som sover bredvid henne är ”själens bror” och en förbindelselänk mellan livet och dödsriket: ”Det går inte längre att ställa om din klocka, / du blev kvar i en evig sommartid. / Du är helt döv, kissar på dig, / vinglar omkring, andra hundars sällskap / roar dig inte längre, för du / lyssnar redan med dina stora ögon / på röster från ­andra världar.”

Annons
Annons

Den hunden är som en människa, fast tillgiv­nare, mer beskyddande. Men där finns också kärr­hunden, den sover som en sten inuti stenen och bebådar sjukdom och död. Så växlar hon till humor: ”På hundens grav ligger en studentnejlika, fast / hunden, såvitt jag vet, aldrig tog någon examen.”

Helst söker sig Turkka till en känslornas urtid, till en doft av mossa och dyvatten som får en hel del samtida poesi att blekna. Efter att ha läst en av Rousseaus diatriber mot människosläktet skrev Voltaire att han fick lust att gå ner på alla fyra. Det är inte utan att även Turkka får en att vilja på samma sätt krypa in i hennes skogar. Hon är bofast i huset där hon växte upp, Svartå i södra Finland. Svart som vinternatten, vid en å som forslar och ”fostrar sina döda”. Det ödesdigra och skrämmande blir vardag ute på landet, i stall och ladugård, och hon hanterar det än tungsint, än lössläppt – som Werner Aspenström då han trött på Ikaros lade ett ord för hans lantlige kusin, gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.

Från sin boplats med stövlarna, kaffe­pannan och träden som tappar sina löv likt dagarna som förgår ger oss Turkka en interiör: ”Vi äter karameller och minns gamla släkter och deras berusade medlemmar, hundar som mystiskt försvann, enslingen på ön som byggde ett hus i sin egen storlek, folkskolläraren i vars flaggstång en cykel fladdrade, konstnären som gav sig i väg att köpa färger och blev borta sju år, och hans hustru som under tiden hängde sig, och mannen som var så fattig att han gick genom fönstret.”

Annons
Annons

Hennes dikter pratar sig fram, några är flera ­sidor långa och kan läsas som prosa. Moln och regn blandas med grimaser av vemod och revolt. En mystisk ton slås an då Gud i kvinnoskepnad går i förkläde och inte vet vad hon ska ta sig till. Denna Gudsgestalt skymtar som någon som med hemlighetsfulla tecken omsveper både det oändligt lilla och det ovägbart stora. Det heliga hör jorden till, men dess rotfrukter står i förbund med rymden.

Med hjälp av djuren, förankrade i antiken, skapar Turkka en mytisk värld, vid sidan av männi­skornas men också en parodi på den. Hon besvärjer och förtrollar, botar genom att humoristiskt, dramatiskt och metaforiskt koppla de minsta vardagsting till naturen, kosmos och döden. Människorna hotar naturens fria växande som är vår innersta livsbetingelse. Men poeten klagar inte patetiskt, hon beväpnar sig med rörlig fantasi och med rent surrealistiska angrepp på vår liknöjdhet och blindhet.

Den blinda älgen, hög som ”en kall dag”, knackar på dörren med sin klöv ”bara för att få en bit kålrot”. Vi blir hemma i dessa stilla och överraskande ­skeenden som befolkas av pumpornas ögon, av fula stenar som vrålar som harar och vänliga stenar som hon kallar Vår Herres lärjungar. Och Gud själv – ja, hon begraver honom i form av en liten sten. ”Fryser du nu?” frågar hon – som till ett barn, säkert inte för att väcka anstöt utan för att inlemma ­honom i det som är viktigast: förloppet i naturen där vi är kvar på åskådarplats. ”Den korta bleka vinterdagen ryms till och med i en hunds svansspets.”

Annons
Annons

När jag lutar mig över Turkkas tittskåp av mörker ser jag dem röra sig, djuren de skygga och de fräsande. I den världen liknar hon ett barn med dess lekar, symboler, hemliga meningar, och som barnet lever hon utan kontakt med den stela vuxentillvaron. Det räcker med ett sinnesintryck och vägen öppnas till döden, barndomen eller någon lika väsentlig plats i tiden där ingen vågbrytare hejdar anstormningen av återkomster och försvinnanden, allt det som gör oss försvarslöst utsatta.

Hur mycket månen än lyser över Turkkas värld ryms där inga klichéer, ingenting lättköpt. Hon har stakat ut sitt revir i djurens vildmark, och däri skiljer hon sig från Tranströmer som rör sig, gärna i bil, genom ett igenkännligt Sverige.

Så här formulerar hon sitt poetiska uppdrag: ”Jag kom för att ge era ögon ljus och oro, nu sjunker jag i sorg som i dimma med djurens vänskap som lampa.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons