Annons

RättenDikter som andas flygskam och dolda brott

Pernilla Berglund (f 1982 i Umeå) debuterade 2013 med diktsamlingen ”Tilltar”.  För  hyllade ”Fälla” (2015) nominerades  hon till såväl Svenska Dagbladets litteraturpris som Borås Tidnings debutantpris.
Pernilla Berglund (f 1982 i Umeå) debuterade 2013 med diktsamlingen ”Tilltar”. För hyllade ”Fälla” (2015) nominerades hon till såväl Svenska Dagbladets litteraturpris som Borås Tidnings debutantpris. Foto: Elin Berge

En stundande klimatkatastrof vibrerar under ytan i Pernilla Berglunds tredje diktsamling. SvD:s kritiker anar ett förgånget brott mellan raderna, där ordet ”rätt” får många betydelser i såväl skrämmande som njutbara texter om skrivandets bråddjup.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Rätten

Författare
Pernilla Berglund
Genre
Poesi
Förlag
Teg Publishing

67 s.

”Vintrarna blir bara varmare.” Med den meningen, som ekar skrämmande välbekant i en samtid präglad av klimatångest och flygskam, inleds Pernilla Berglunds tredje diktsamling. Snart står det klart för läsaren att någonting fruktansvärt har hänt, något som är betydligt mer konkret och direkt än den globala uppvärmningen. Ett brott i juridisk mening, men också i betydelsen brytpunkt – något som delar livet i ett före och ett efter.

Precis som med Berglunds tidigare boktitlar – ”Tilltar” och ”Fälla” – är ”Rätten” ett tvåstavigt och mångtydigt ord. Det kan syfta på själva rättssystemet, men också på den plats där rättegångar hålls och domar avkunnas. Och kanske framför allt på rättigheter. Rätten till mark och skog, sjö och jakt. Rätten att namnge och definiera en plats, rätten att berätta en historia. Att avgöra vad som egentligen hände – och varför.

Du kör på tomma vägar hem
det jag säger är våld är hjälp säger du
jag älskar dig
vad betyder det nu

Här finns ett diktjag som skriver dagboksanteckningar och ständigt kommenterar sina egna utsagor, men också reagerar på brev skickade från ett stort mentalt avstånd. Avsändaren tycks vara en pappa som svikit genom att begå brott, men vad som faktiskt har skett är oklart. Olika erfarenheter och verklighetsbilder befinner sig i konflikt med varandra: ”I dina minnen finns inget av det jag beskrivit.” Diktjaget kämpar för att ta makt över sin egen historia, men det är en ambivalent kamp präglad av både ilska och förtvivlan.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Frågan om rätten till berättandet är ständigt närvarande och bildar en metadimension, ett berättande om berättandet och dess villkor. Diktjaget vill diskutera vad det innebär att beskriva en annan människa, men tvekar inför att ta klivet och faktiskt beskriva: ”Vad gör jag när jag talar om dig?” Dikterna försöker slå fast något, men vill också undvika att göra det. Språket beskrivs som ett vapen vi egentligen inte har rätt att använda, men inte heller kan avstå ifrån: ”Man dödar något levande när man skriver om det.”

Att skriva:
jag är min far
är det att besegra språket?
och jag vandrar med min far utmed älven
det är en del av likheten

Det faktum att brottet har begåtts av en familjemedlem bryter själva livet itu. Berglund frågar sig vad det egentligen innebär att vara någons barn – och vad barn är skyldiga sina föräldrar. En galenskap antyds, ett mörker som går i arv. Diktjaget är ”rädd att likna”, men kanske ännu mer rädd för att ”mitt barn skulle likna dig”. Och samtidigt som likheten skrämmer behöver diktjaget förklara den för att skapa ett sammanhang, ”upprepa något tills det blir en berättelse om oss”.

Striden din far förde handlade om att få upprättelse för sin far
du skriver om att mötas i att veta vad en förälder ibland måste göra
jag tvivlar fortfarande på mina egna upplevelser

Förutom fadersgestalten, som bildar ett slags svart hål, kretsar dikterna kring en plats som har blivit traumatisk. Går det någonsin att lämna den – eller att återvända dit? Berglunds lyriska utforskande av kroppen, språket och platsen är både kryptiskt och klaustrofobiskt, njutbart och skrämmande. Hela tiden finns brottet där, strax utom räckhåll, och sprider sin mörka glöd. Det ger en sällsam energi åt texter som lodar skrivandets etiska bråddjup och bidrar till att göra Berglunds tredje diktsamling betydligt starkare än hennes två tidigare. Den tonsäkra språkhantering som alltid har varit hennes signum får här sällskap en starkare närvaro - och en penna som rör vid själva nerverna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons