Annons

Therese Eriksson:Dikter som är som eldar för de frusna

Hon har kallats Amerikas mest älskade poet – Madonna, Oprah Winfrey och Hillary Clinton hör till hennes hängivna fans – medan andra har avfärdat henne som en lättviktig, flummig självhjälpspoet. Nu har uppmärksamhetens och hänryckningens ofta missförstådda poet Mary Oliver gått ur tiden.

Under strecket
Publicerad

Mary Oliver (1935–2019) med hunden Percy.

Foto: Rachel Brown/Poetry Foundation Bild 1 av 1

Mary Oliver (1935–2019) med hunden Percy.

Foto: Rachel Brown/Poetry Foundation Bild 1 av 1
Mary Oliver (1935–2019) med hunden Percy.
Mary Oliver (1935–2019) med hunden Percy. Foto: Rachel Brown/Poetry Foundation

Efter beskedet om poetens död ljöd frågan över internet: ”Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life?” Det är slut­raden i en av Mary Olivers mest kända dikter, ”The summer day” ur samlingen ”House of light” (1990), och den har även långt innan ­Olivers nyliga bortgång citerats flitigt i sociala medier och inspirerande mem. Mary Olivers uppfordrande undran är en dubbel påminnelse: möjligheten att forma sitt eget liv innebär både frihet och plikt. Vad har du för plan, egentligen? I dödens närhet får en sådan fråga intensiv skärpa.

Så, vad gjorde Mary Oliver med sitt enda vilda, värdefulla liv? Det korta svaret: hon vandrade i skogen och hon skrev poesi. 

Mary Oliver föddes den 10 september 1935 i Ohio och dog den 17 januari 2019 i Florida. För läsaren är den amerikanska poeten dock intimt förknippad med trakterna kring Provincetown, vid Cape Cod, där Oliver levde under ett halvt sekel; med sin partner, fotografen Molly Malone Cook, och med sina omgivningar. Olivers litteratur – poesin och prosan – låter sig inte skiljas från platsen, hon är en vandrande iakttagare som formar sina upptäckter till litterära vittnesmål. Men det räcker inte för att förklara det symbiotiska förhållande som växer fram i hennes diktning; i Mary Olivers poesi finns närmast en vägran att erkänna gränserna mellan den omgivande naturen och det betraktande diktjaget. Allt hör ihop. För det har hon kallats nyromantiker. Mycket riktigt hör också Wordsworth och Emerson till hennes favoritpoeter. 

Annons
Annons

Mary Oliver debuterade 1963 med ”No voyage, and ­other poems” och hann under sin livstid ge ut ett tjugotal diktsamlingar och nästan lika många samlingsvolymer. ”Felicity”, hennes sista hela diktsamling, kom 2015 och följdes av ett slags slutgiltig best of-samling, ”Devotions: The selected poems of Mary Oliver” (2017), där författaren själv gjort urvalet från sitt över femtio år långa författarskap. Oliver skrev också ett, till antalet mer blygsamt, gäng essäsamlingar och handböcker i skrivande, där­ibland ”A poetry handbook” (1990) och ”Long life: Essays and other writings” (2004). Om utgivningstakten var något långsammare i författarskapets ungdom, skulle den öka med tiden; under 2000-talet kom nära nog en Oliver-titel om året. 

Hon har kallats Amerikas mest älskade poet, har både toppat bästsäljarlistor och fått hängivna kändisfans; ­Madonna, Oprah, Hillary Clinton. ”Pinterest-poeten” som blivit älskad av läsarna till inspirationscitatens skamgräns har visserligen, och kanske just därför, ofta blivit styvmoderligt behandlad av kritikerna, men också fler­faldigt prisbelönad. Diktsamlingen ”American primitive” från 1983 renderade henne Pulitzerpriset, och ”New and selected poems” (1992) belönades med National Book Award for Poetry. Hennes plats i den amerikanska samtidslitteraturen må vara tvetydig, men klart är att Mary Oliver är en folklig poet. Lätt att tillägna sig, lätt att tycka om, därmed lätt att rynka på näsan åt.

”Attention is the beginning of devotion”, skriver Oliver i det som kom att bli hennes sista essäsamling, ”Upstream” (2016). Ordet ”devotion” bör här, liksom i titeln på samlingsvolymen från 2017 och i hela författarskapet, förstås i sin flerfaldiga betydelse; som hängivenhet och tillgivenhet i allmän mening och som fromhet och andakt i religiös bemärkelse. I Olivers verk har tro och andlighet en framskjuten plats, medan organiserad religion spelar en högst perifer roll. Möjligen har detta lite nyandliga drag, tillsammans med det faktum att en av Olivers stora inspirationskällor är den persiske 1200-talspoeten och sufiske mystikern Rumi – vars poesi blivit poppis i new age-miljöer i USA de senaste decennierna – bidragit till den orättvisa bilden av Oliver som en lättviktig, flummig självhjälpspoet. Den som läser Mary Oliver på det viset är inte tillräckligt uppmärksam. 

Annons
Annons

Inget ord i den nyss citerade meningen är nämligen viktigare än det första: uppmärksamhet. Och inget annat begrepp är så förknippat med Olivers diktning. Det är i uppmärksamheten hon finner ett möjligt svar på den fråga som i olika variationer genljuder genom författarskapet: ”Hur ska vi leva?” Likt en mildare Annie Dillard betraktar Mary Oliver omgivningarnas växt- och djurliv, allt ägnas samma engagerade intresse. Uppmärksamheten genomsyrar hennes verk så konsekvent att den blir ett sätt att leva, en metod för att ta sig fram i världen. Essäerna i ”Upstream” kretsar alla mer eller mindre kring vikten av att ha ett uppmärksamt förhållande till naturens små och stora mirakler. 

När det semesterhyrda huset ska röjas ber Oliver städfirman att låta bli trapphuset där spindelhonan sätter sina kryllande ungar till världen, hon har iakttagit henne i dagar. En vinter och vår letar hon konstant efter virginiauvens bo utan framgång, men är förvissad om att återuppta letandet nästa senvinter och, förstås, ”titta på allt annat längs vägen”. Essän ”Bird”, berättelsen om hur Oliver en december­morgon släpar hem en skadad ung havstrut, är sprängfylld av den varma, empatiska uppmärksamhet som är författarens signum. I två månader tar Oliver och Molly Malone Cook (i Olivers diktning alltid kallad M) hand om trutungen i sitt hem; de leker med den, vårdar den, de försöker också, fruktlöst, barmhärtighetsdöda den med sömnpiller, tills den sent i februari dör till följd av sina skador. Bird, som fågeln kallas, var ”förstås en bit av himlen”, konstaterar Oliver och fortsätter: ”Detta är inte fakta; detta är det andra sättet att veta något, när det inte finns bevis, men heller ingen anledning till misstro.” 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Precis som nämnda kollega, essäisten och författaren Annie Dillard, har Mary Oliver gjort betraktandet av tillvaron till sitt gebit. Men där Dillard kan vara både stram och skoningslös, en långt mer distanserad betraktare, är Oliver oftare empatisk, nära och glatt förundrad. Detta känslomässiga förhållningssätt komplettras av en stilens enkla klarhet, sällan ett ord för mycket. Glädjen, hänförelsen, är ett tydligt stråk också i poesin; den finns där redan vid författarskapets födelse, men når möjligen sin kulmen i ”Felicity”. Här skrivs såväl en generell uppsluppenhet inför tillvaron, som specifika kärleksförklaringar, fram: ”How do I love you? / Oh, this way and that way. / Oh, happily.” Det finns hos Oliver en sprittande eufori, och för en svenskspråkig läsare leder tanken till Eva-Stina Byggmästar och hennes upprymda barn av barrskogen. 

Liksom Byggmästar är Mary Oliver en poet som hellre läses sinnligt än intellektuellt, men glädjen hos Oliver ska inte misstas för aningslös yra; den kommer inte gratis. Det är sant att Mary Olivers författarskap är präglat av ljus och lätthet, renons på cynism och bitterhet, men här saknas inte mörker. Hennes förundran inför världen är till exempel mindre romantisk än man kan tro, hon är nyktert saklig inför djurvärldens brutaliteter. Som när hon kontemplerar mördarmaskinen, förlåt virginiauvens, framfart mellan träden: ”Världen där ugglan är oändligt hungrig och på oändlig jakt är samma värld som jag också lever i. Det finns bara en värld.” 

”Det var ett väldigt mörkt och trasigt hem jag kom ifrån”, har Mary Oliver sagt om sin uppväxt. I intervjuer har hon berättat om faderns sexuella övergrepp och hemmet hon ständigt flydde, barndomsminnen som anas i botten av dikterna i hennes kanske mörkaste bok ”Dream work” (1986). Samlingen har sannerligen distinkta orosbilder i form av skuggor och svarta ormar, men innehåller å andra sidan också dikten ”Wild geese”. Den är Olivers mest kända vid sidan av ”The summer day”, en tröstedikt om försoning och tillhörighet:

Annons
Annons

You do not have to be good.

You do not have to walk on your knees

for a hundred miles through the desert repenting.

/…/

Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.

Meanwhile the world goes on.

Mary Oliver har åtskilliga gånger, i intervjuer och i sina verk, beskrivit hur naturen och litteraturen blev hennes räddning från den hotfulla plats som var hennes hem. Tidigt tog Oliver sin tillflykt till världen omkring och till ­poesin: ”Dessa två var grindarna genom vilka jag försvann från en svår plats.” Mot det barnet är Oliver konsekvent lojal i sitt författarskap, och därmed också mot upplevelsen av naturen och litteraturen som räddning, befrielse. ”Dikter är inte ord när allt kommer omkring, utan eldar för de frusna”, skriver hon i ”A poetry handbook”. 

Diktjaget i Mary Olivers poesi spelar en central roll, men snarare än ett självbiografiskt jag är det ett öppet ­sådant. För Oliver var jaget, och att dikterna skrevs i ­jag-form, viktigt eftersom det erbjuder läsaren att göra diktens erfarenhet till sin egen. I dikten finns således ­ingen åtskillnad mellan författarens jag och den tänkta läsarens, en hållning som också går igen i den redan nämnda sammansmältningen av jaget och dess omgivningar. Oliver har ibland kritiserats ur ett feministiskt perspektiv för en påstått intim sammankoppling mellan kvinna och natur, men en sådan finns egentligen bara ­indirekt i hennes poesi. Diktjaget är sällan explicit, och aldrig först och främst, kvinnligt hos Mary Oliver. Det är ett jag som kan tillhöra vem som helst.

”Vad betyder det att jorden är så vacker? Och vad ska jag göra åt det?”, frågar Mary OIiver i ”Long life”. Hennes förundran är oförställd, hennes förmåga att hänföras av dammarna och träden, rävarna och småkrypen, helt uppriktig. Uppmärksamheten får aldrig handla enbart om att rapportera, menade Oliver, den måste förenas med ett känslomässigt engagemang. Sådan var världen – naturen – för henne, helig och ständigt hänryckande, omistlig för ett långt och produktivt författarskap. I essän ”Winter hours” skriver hon om hur allt levande på jorden är sammanlänkat, i ett ömsesidigt beroende, och avslutar med vad som kan läsas som ett författarskapets credo: ”Jag skulle inte kunna vara poet utan naturen. Någon annan kan. Men inte jag. För mig är dörren till skogarna också dörren till helgedomen.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons