Annons

Magnus Ringgren:Dikter som hejdar flykten in i glömskan

I autofiktionens tidsålder har senilitet, demens och alzheimer blivit allt vanligare litterära motiv. Flera av de senaste årens svenska diktsamlingar bearbetar sorgen över en borttynande människa, samtidigt som de gör metamorfosen litterärt fruktbar.

Under strecket
Publicerad

Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon)

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 4

Magnus William-Olsson.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 2 av 4

Jenny Tunedal.

Foto: Claudio Bresciani/TTBild 3 av 4

Kalle Hedström Gustafsson

Foto: Kajsa GöranssonBild 4 av 4

Demens tycks vara ett ganska modernt ord; det saknas i SAOB. Termen är ett samlingsnamn för ett flertal sjukdomstillstånd. Förr sa man hellre senilitet som har med åldrandet att göra. ”Senil” är idag mera ett skällsord även om själva fenomenet blivit allt vanligare i en åldrande befolkning. Demenssjukdomarna är de anhörigas lidande lika mycket som de drabbades. Tragiken skärps varje gång nyheterna meddelar att en medicinkandidat inte hållit måttet.

I autofiktionens tidsålder har demensen blivit ett allt vanligare litterärt motiv. Många har beskrivit sina närmastes försvinnande in i glömskans rike. Författarna gör sig till förebedjare för den sjuke eller kommunikatörer för anhörigas psykiska och existentiella läge. Vårdpersonalens röster är sällsynta. Alzheimer – som blivit ett samlingsnamn för demenssjukdomarna – är ingen exklusivt kvinnlig angelägenhet, men mina poetiska exempel från det senaste decenniet innehåller inga män. 

Sjukdomsprocessen får skiftande symboliska innebörder. Att förvandla sjukdom till metafor – ett gammalt grepp från tuberkulos till aids – blir ett sätt att bearbeta sorgen över en borttynande människa samtidigt som man gör metamorfosen litterärt fruktbar. Ofta anknyter man till aktuella litterära ideal, gärna mer avantgardistiska. Man kan pröva en kanske alltför djärv idé om hur motivet traderats de senaste åren, en idé som tonar ner intrycket av allmängiltighet. Det stora demografiska perspektivet kanske smalnar till en mindre krets författare med täta professionella kontakter inbördes. Detta förringar naturligtvis inte böckernas kvalitet och angelägenhet.

Annons
Annons

Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon)

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 1 av 1

Först några ord om doktor Alois Alzheimer, som gett sjukdomen dess namn, och hans patient Auguste D. Deras samtal dyker upp i ett par av mina exempel även om de där tolkas psykoanalytiskt – ett perspektiv som troligen var den gode doktorn ganska främmande. Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) börjar sin lika fascinerande som vindlande essä ”Glömskans bibliotek” (2016) med en skiss av detta första fall. Detsamma gör, i poetisk munart, Jenny Tunedal i sin Augustnominerade samling ”Rosor skador” (2017). Det ser ut som en direkt referens till Ukon. 

Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon)
Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Auguste D har inte alls blivit den kändis som många av Freuds patienter. Det kan bero på den litterära kvaliteten (och avsikten) hos Freuds fallbeskrivningar. Dr Alzheimer sökte som forskare mera efter biologiska bakgrunder till psykiatriska tillstånd. 1901 mötte han Auguste D på sitt sjukhus i Frankfurt. Hon var 51 år gammal. Hon led av som Ukon sammanfattar ”förvirring, vanföreställningar, glömska, afasi”. Alzheimers noggranna uppteckningar av samtalen återfanns för ett kvartssekel sedan. I vår egen tid, efter absurdismen och Beckett, blev de samtida med till exempel Lars Noréns dramatik och kunde tilldelas litterärt värde. Ukon citerar ur Alzheimers journal: 

Annons
Annons

Magnus William-Olsson.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 1

Auguste äter lunch, blomkål och fläskkotletter. 

– Vad äter ni för något? 

Hon tar en tugga av köttet och svarar: 

– Spenat.

– Vad är det Ni äter? 

– Först äter jag potatisen och sedan äter jag rädisorna. 

Det vore möjligt att göra scenkonst av dessa konversationer. Men det är de poetiska inbrytningarna i alzheimervärlden och vad de metaforiskt kan användas till som intresserar oss här. Magnus William-Olssons ”Ingersonetterna” (2010) är mitt första och mest ”klassiska” exempel. Inger var författarens mor, och hon får postumt en av de finaste och mest intrikata diktsviterna i modern poesi. De 27 sonetterna har en mer invecklad rimflätning än vad sonetten egentligen kräver. De har en för författaren typisk antik färgning; de grekiska myterna skimrar alldeles under versens yta. Den stränga formens försök att ringa in ett medvetande i förskingring ger sviten en stark metapoetisk laddning.  

Magnus William-Olsson.
Magnus William-Olsson. Foto: Anders Wiklund/TT

Dikterna betonar sjukdomens samhörighet med åldrandet: ”Din handrygg fläckad, läppens grova strån / mot axeln när du kysst min kind”. Det som blivit kvar när minnena malts till sand är ”presenskroppen” med dess opassande men omedvetna utlevelse. ”Borgarskicken / borta. Moder, älskarinna!” De smått incestuösa handlingarna är mer brott mot konvenansen än något för psykoanalysen att gripa tag i.

Annons
Annons

En rent fysisk desorientering inträder också, en ”minnesvrängd geografi”. Sommarparadiset i skärgården töms på sina innebörder om än inte på sina sinnesintryck. Böckerna hon skrev och försöker läsa har tappat sina författarnamn och sin läsbarhet. När processen framskridit befinner vi oss på en akutmottagning, och själva språket är på väg bort som om ”det underjordiska blev till / i talet”. Inger går mot Hades, som Persefone, men utan cyklisk upprepning och återkomst, utan hopp om en ny vår. Underjorden är en plats för multnande minnen.

Ingers ”tomma jagbestyr” ombord på ”glömskevraket” går mot sitt slut. Vad är en människa när ”intet genomsyrar själva varat”? Här ges förstås inget svar. Det är som om dikten upphör tillsammans med sitt föremål på den sista raden: ”Leda. Tom display”. Det är som om författarskapet skulle avslutas i den punkt där ”modersdrömmen” slocknat. I ”modersdegeln” smälter dock ny metall för att fylla ”modersskalet” med ny poesi. Sammansättningarna med ”moder” är många, och de återkommer i mina följande exempel. Den vanligaste blir ”moderskroppen”. 

En rimlig metaforisk tolkning av Magnus William-Olssons text vore att demensen slår sönder en trygg borgerlig tillvaro med dess givna gränser för det passande. Samtidigt tycks den släcka ner själva det poetiska projekt som heroiskt försökt gripa och begripa språkets och sedernas sammanbrott. Det är dikternas stränga form som segrar över själens förglesning, och däri bottnar läsarens känsla av att följa ett djärvt och meningsfullt räddningsföretag.

Annons
Annons

Jenny Tunedal.

Foto: Claudio Bresciani/TTBild 1 av 1

Om form och språk hos Magnus William-Olsson gör våldsamt motstånd mot sjukdomens upplösning av mening och vanlighet så är det snarare tvärtom hos Jenny Tunedal i ”Rosor skador”. Doktor Alzheimers samtal med sin patient Auguste D citeras i bokens början men glider långsamt över i det trasiga språk nära nollpunkten som råder på en samtida demensavdelning: ”Bristfälliga iscensättningar av dans, kortspel, gymnastik, / situationer kring bord och teveapparater /---/ Små spår av något yttre som finns kvar, exempelvis läppstift ”. Texten söker efter poetiska värden i detta språk, annorlunda än dem som William-Olssons klassicism finner. 

Jenny Tunedal.
Jenny Tunedal. Foto: Claudio Bresciani/TT

Tunedal ansluter till en nykonkretistisk tradition som odlats flitigt i Sverige de senaste decennierna. Semantik och syntax träder tillbaka för en undersökning av ordens rent materiella kvaliteter – fonetik, grafisk form. Språket blir en aspekt av de sjukas ting- och driftsvärld, en del av deras hunger och törst, lust och ångest. Samtidigt öppnar hon de svårbegripliga meningarna för en psykoanalytisk och feministisk tolkning. På hennes demensavdelning finns bara kvinnliga patienter, och i centrum av kretsen står hennes egen mor.

Metaforer är ganska främmande för detta skrivsätt. Man märker det i en uppgiven anteckning från avdelningen: ”Pusslet som metafor och vice versa”. Bildled och sakled är osäkra på var de ska ställa sig; i alzheimer-land är de främmande för varandra. Orden ställs vid sidan av varandra utan att kunna eller vilja ingå i berättandets före och efter, orsak och verkan. Man kan prova tanken att Tunedals poesi inte använder demensen som bild för något annat. I sin glesa struktur försöker den återskapa sjukdomen själv. Det som kunde tätna till bild i texterna skingras snabbt och bryts sönder.  

Annons
Annons

Kalle Hedström Gustafsson

Foto: Kajsa GöranssonBild 1 av 1

Jenny Tunedal har skrivit efterordet till Maria Seisenbachers bok ”Sitta lugnt med ordentliga skor” (på svenska 2019 i tolkning av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson). Seisembacher är en österrikisk poet som också hon skriver om sin mors demens. Modern var japanska, och en uppenbar metafor i boken är förlusten av hennes ursprung, språk och kulturella hemhörighet. Jenny Tunedal talar också om att det är en ”moderskropp” som går förlorad – precis som i hennes egen och Magnus William-Olssons böcker är det psykoanalytiska perspektivet märkbart. Omslaget till Seisenbachers bok, med sina korrumperade bokstäver – trasiga, omvända – hänvisar direkt till formgivningen av Ukons essä tre år tidigare, och det finns hänvisningar till den i Tunedals efterskrift. Här börjar man ana om inte en tradition i vardande så en tradering, en linje av direkt påverkan. 

När alzheimer-motivet dyker upp också i Kalle Hedström Gustafssons debutbok ”Mormorordning, hägringsöar” (2019) blir detta stråk än tydligare. Han har varit elev på Litterär gestaltning vid Valand i Göteborg där Jenny Tunedal undervisar. Man kan känna sig lätt insinuant när man får idén att demenstemat skulle passa väl in i ett poesiideal som fått akademisk status. Det blir en fråga för framtida litteraturhistoriker att reda ut i vilken mån en sådan hypotes är hållbar. (Till hösten kommer Jonas Bruns demens-bok ”Omsorg” – också han är skolad på Valand.) 

Kalle Hedström Gustafsson
Kalle Hedström Gustafsson Foto: Kajsa Göransson
Annons
Annons

Kalle Hedström Gustafssons bok är en imponerande debut. Den är fast förankrad i ett sörmländskt kustlandskap och hos författarens mormor. Det är hon som gradvis tappar orienteringen, också i sina omfattande kunskaper om traktens natur. Demensen för henne in i en biologisk analfabetism, och dikterna upprättar en parallell till landskapets och havets ekologiska utarmning. I detta har boken sin fasta metaforiska förankring. Den har också en berättelselinje som är den tydligaste i mina exempel. Särskilt intressant blir detta när författaren iscensätter en praktfull bronsåldersbegravning för sin mormor. Å andra sidan finns det partier i boken som mera påminner om den typ av poesi som Tunedals bok representerar. Författaren ställer sig på gränsen mellan två olika skrivsätt och behåller fri sikt åt båda hållen. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons