X
Annons
X

Din frus ilska skadar era barn – du måste agera nu

"Var tyst din jävel", skriker mamman åt sin gråtande, nyopererade 3-åring. Och det är inte första gången hon skriker åt sina barn. Jag behöver hjälp, skriver pappan till Idagsidans psykolog: "Min fru kan inte behärska sina känslor."

Läs mer om Psykologen
”Är min fru psykiskt störd?” undrar tvåbarnspappan. ”Jag förstår att du blir arg, orolig och besviken. Det bör du vara”, svarar SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.
”Är min fru psykiskt störd?” undrar tvåbarnspappan. ”Jag förstår att du blir arg, orolig och besviken. Det bör du vara”, svarar SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld. Foto: SvD och Alex Linch/IBL

Fråga: Jag är en pappa med två fina och kreativa 3-åriga söner som jag älskar enormt mycket. Ibland blir de jobbiga och krävande som vi alla säkert varit någon gång under vår barndom. Men de senaste månaderna ser jag hur en negativ trend växer fram i min familj.

Min fru skriker och skäller på våra barn när de gör något som de inte skulle ha gjort. Ibland till och med när de ställer frågor och vill ha svar på allt. Då kan min fru plötsligt säga till dem: "Håll käften! Ni är jobbiga och ni gör mig galen!"

Sedan kommer barnen gråtande springande till mig och berättar att mamma var så arg och att de är rädda för henne. Detta har hänt flera gånger.

Annons
X

Jag har tagit upp detta med min fru, men hon blir bara arg på mig: "Du gör inget, du betyder inget varken för mig eller för barnen". Men jag vet att jag betyder allt för mina barn och till och med för henne. Jag arbetar och investerar allt i min familj, jag och mina barn umgås, leker, läser, dansar och skrattar tillsammans. För dem är jag världens bästa pappa.

I går kom jag hem från jobbet klockan 17 medan barnen och min fru sov. Plötsligt hörde jag att ett av barnen, som var nyopererad, vaknade och grät: "mamma, mamma". Då skrek min fru högt och aggressivt "var tyst din jävel, annars slänger jag ut dig". Min fru visste inte att jag var hemma. Stackars barn, han skrek hjälplöst och bad mamma att krama honom.

Jag blev både arg, orolig och besviken. Jag konfronterade min fru och sa "du får inte skrika så åt ditt barn". Då blev hon arg på mig i stället.

Jag behöver hjälp. Jag kan/vill inte anmäla henne och en skilsmässa är inte bra för barnen heller. Eller kanske jag måste hjälpa henne, men hur?

Egentligen älskar hon sina barn och tar hand om dem bra när det gäller mat, hygien, aktiviteter. Hon slår dem inte heller. Hennes problem är är att hennes agerande är oförutsägbart – att hon inte kan behärska sina känslor. Är min fru psykiskt störd? Hjälp mig!

Foto: Peter Hermes Furian/IBL

Jenny Jägerfeld: Så här kan ni inte ha det. Din fru skriker åt era barn, hon blir aggressiv på ett sätt som gör dem rädda och hon hotar att slänga ut din sjuka treåriga son som gråter på grund av att han är nyopererad. Era barn är rädda för sin mamma och kommer springande till dig för tröst. Hon kan inte ta emot din kritik och oro kring hennes agerande, vilket antingen innebär att hon inte ser problemet eller att hon ser problemet men inte vill erkänna det.

Det är förstås bra att din fru kan se till era barns omedelbara basbehov som mat och hygien, men barn behöver så oändligt mycket mer än så. Det har du förstått. Du leker, dansar, läser och skrattar med dem.

En av de saker som bekymrar mig mest är att din fru verkar ha väldigt bristfällig förmåga att leva sig in i era barns känslor. Era barn gråter inte för att de vill vara jobbiga eller störa, de gråter för att de har ett behov. Av mat, sömn, tröst, trygghet, värme, kärlek. Eller så har de ett behov av att förstå någonting om världen och ställer därför fråga på fråga på fråga, vilket givetvis kan vara utmanande för en trött förälder, men är en fas alla barn går igenom och något man måste lära sig hantera. Och det allra bästa sättet att göra det på är att svara på frågorna.

Du säger att hon inte slår barnen och kanske är det så, men ärligt talat kan du faktiskt inte veta.

Det låter även som om din fru tillåter sig att bli ännu argare när hon är ensam med barnen. Vem vet vad hon säger eller gör när du inte är där? Du säger att hon inte slår barnen och kanske är det så, men ärligt talat kan du faktiskt inte veta. Oavsett vilket: din fru skadar era söner även om hon inte gör det fysiskt. Det är givetvis din fru som är ansvarig för sitt agerande, men du är ansvarig för att skydda barnen från henne.

Du säger att den här negativa trenden har uppstått de senaste månaderna. Hur var din fru innan? Var hon fin och inkännande med barnen då? Kunde hon ge dem kärlek och bekräftelse? Eller har du märkt dessa tendenser även tidigare om än inte lika uttalade? Kan du förstå din frus förändring på något vis? Har hon gått igenom påfrestningar på arbetet eller privat? Har hon varit sjuk eller stressad? Upplever du att hon är nedstämd?

Du kan ta kontakt med socialtjänsten där du bor och beskriva er situation.

Du måste berätta för din fru att detta inte kan fortsätta. Det är en hård och absolut gräns.

Ta upp det när ni är för er själva och hon är lugn. Hon måste ta tag i sina aggressionsproblem och få behandling för dem. Du kan ta kontakt med socialtjänsten där du bor och beskriva er situation. Där kan ni ansöka om stöd för ilskan, men också för hennes oförmåga att se till sina barns behov. Under tiden bör hon inte vara ensam med era barn eftersom hon inte är i skick att ta hand om dem. Du skriver ingenting om vilket ansvar du tar i hemmet och för den dagliga omsorgen om barnen. Nu är det ännu viktigare att du finns i vardagen för era barn, inte bara känslomässigt utan också praktiskt.

Du måste själv bedöma om du vill fortsätta att leva med din fru, du skriver inte något om hur du känner för henne som partner, men jag kan lugna dig med att en skilsmässa inte alls behöver vara skadligt för barnen. Studier visar att barn (på gruppnivå) inte far illa av separationer på det vis som man tidigare trodde. En separation är förstås jobbig när den sker men de flesta mår inte psykiskt dåligt över tid.

Vad som däremot är skadligt är din frus ilska. Den gör era söner otrygga.

Vad som däremot är skadligt är din frus ilska. Den gör era söner otrygga, påverkar deras självkänsla, deras tillit och förmåga att knyta an till människor, deras mod att våga utforska världen från en trygg bas, deras förmåga att kunna härbärgera egen oro och ångest och den leder också till ett konstant stresspåslag eftersom de ständigt måste vara på spänn för den ilska som när som helst kan explodera.

Jag förstår att du blir arg, orolig och besviken. Det bör du vara. Situationen är ohållbar och du måste agera nu.

Annons
X
Annons
X

”Är min fru psykiskt störd?” undrar tvåbarnspappan. ”Jag förstår att du blir arg, orolig och besviken. Det bör du vara”, svarar SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.

Foto: SvD och Alex Linch/IBL Bild 1 av 2
Foto: Peter Hermes Furian/IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X