Annons

Läxhjälpen kan vara att göra barnet en otjänst

Ge barnet frihet att göra sin läxa på det sätt hon vill, råder forskare.
Ge barnet frihet att göra sin läxa på det sätt hon vill, råder forskare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Föräldrars omtanke kan stjälpa mer än den hjälper. Att hjälpa sina barn med läxorna är nämligen inte alltid positivt, visar forskning på området. Mycket tycks handla om vilka signaler som vi sänder ut till våra barn.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”När barnet själv kan, när hon har möjlighet att göra läxan själv, så låter du henne göra det”, säger Jaana Viljaranta.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 2

Forskaren Sian Beilock på University of Chicago 2012.

Foto: M. Spencer Green/AP Bild 2 av 2

Det har varit en allmänt spridd sanning: barn med föräldrar som stöttar dem med skolarbete och läxor, klarar sig bättre i skolan och får bättre betyg.

Men det beror faktiskt på vilket stöd som vi pratar om.

Flera studier visar nämligen precis det, att barn som har föräldrar som hjälper dem med läxorna, utvecklar sina kunskaper bättre och klarar sig bättre i skolan. Det är bara det att andra studier visar på raka motsatsen – ju mer stöd från föräldrarna, desto sämre går det för barnen i skolan.

Att forskningsresultaten spretade så mycket var skälet till att forskaren Jaana Viljaranta vid Östra Finlands universitet bestämde sig för att granska om det kanske inte bara handlade om att föräldrar hjälpte sina barn med läxan, utan även hur. Tidigare studier hade nämligen också visat att barnens motivation var avgörande för hur de skulle klara skolan. Och kunde möjligen föräldrar med sin läxhjälp påverka motivationen hos barnen? frågade sig Viljaranta.

Det tycktes vara exakt så.

När mammorna tog över, och var drivande i läxarbetet, var sambandet till och med negativt.

Annons
Annons

I forskarteamets studie deltog 365 barn i årskurserna 2 till 4, samt elevernas mammor och lärare. I en enkätundersökning fick barnens mammor (även pappor hjälpte sina barn med läxan, dock var de mindre benägna att svara på forskarnas enkät varför studien fokuserade på just mammors stöd) svara på om och i så fall hur de hjälpte sina barn med läxan. Barnens matematik- och läskunskaper testades och dessutom fick barnens lärare svara på frågor om hur väl barnen höll i och slutförde uppgifter i klassrummet.

Just detta, om barnen ger upp eller inte när de försöker lösa uppgifter (i studien kallas det för task-persistent behavior), är nämligen tydligt kopplat till bättre skolresultat, sett till tidigare forskning. Det handlar helt enkelt om en förmåga att fokusera på uppgiften och att inte ge upp – även när barnet stöter på motstånd eller svårigheter.

Det Viljaranta såg var att ja, mammornas läxstöd gjorde skillnad. Men inte allt stöd. Och inte alltid till det bättre.

I studien delade hon upp läxhjälp i tre olika typer: om mammorna enbart kontrollerade att läxan var gjord eller om det var korrekt utfört, om mammorna på ett aktivt sätt hjälpte barnen att göra läxan eller om de fanns där som ett stöd men gav barnet möjligheten att själv göra läxan på ett självständigt sätt.

Att bara kolla så att läxan gjordes och var rätt, påverkade inte barnets senare ihärdighet när det gällde att hålla fast vid och slutföra uppgifter i klassrummet, såg forskarna. Däremot fanns ett positivt samband mellan att föräldrar stöttade barnen på ett sätt så att de ändå självständigt gjorde läxan, och hur ihärdiga de blev senare. Men när mammorna tog över för mycket och aktivt hjälpte barnen och var drivande i läxarbetet, även om det var på mammornas initiativ eller att barnet bett om hjälp, ja då var sambandet till och med negativt.

Annons
Annons

”När barnet själv kan, när hon har möjlighet att göra läxan själv, så låter du henne göra det”, säger Jaana Viljaranta.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

Det hela verkade hänga ihop med barnets känsla av självständighet, autonomi – precis vad forskare i decennier sett varit avgörande för människans motivation.

”När barnet själv kan, när hon har möjlighet att göra läxan själv, så låter du henne göra det”, säger Jaana Viljaranta.
”När barnet själv kan, när hon har möjlighet att göra läxan själv, så låter du henne göra det”, säger Jaana Viljaranta. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Redan år 2000 publicerade de två forskarna och nestorerna inom motivationsforskningen, Edward Deci och Richard Ryan, en artikel där de presenterade den så kallade självbestämmandeteorin, the self determination theory. Teorin gick i korthet gick ut på att, för att känna motivation, behöver en individ uppleva en viss dos autonomi, självständighet. Men avgörande för motivationen var också att personen kände sig kompetent och kunnig, slog Deci och Ryan fast.

– Det autonoma sättet att ge stöd handlar om att ge barnet möjligheten att klara sin läxa själv. Du som förälder är inte den aktiva och säger inte att ”nu gör vi så här”. När barnet själv kan, när hon har möjlighet att göra läxan själv, så låter du henne göra det, säger Jaana Viljaranta.

Varför är då självständigheten så viktig när det kommer till läxläsning? Det tycks handla om vilka signaler vi sänder ut.

När vi hänger som hökar över våra barns axlar och pekar och förklarar så snart de bänkat sig framför böckerna, ja då verkar det som att vi i samma stund sopar bort just det som stärker motivationen.

– Vid det autonoma stödet får barnet en känsla av att föräldrarna litar på barnets förmåga, hon känner att ”då måste jag väl ha förmågan att klara det här själv”. Det förstärker barnet känsla av att hon klarar det, förklarar Viljaranta.

Annons
Annons

De två andra sätten, att övervaka och kontrollera eller att aktivt hjälpa, kan istället upplevas som både påträngande och kontrollerande.

Om föräldrarna alltid vill hjälpa till, även när barnet inte nödvändigtvis vill eller ens behöver det, så signalerar det att barnet inte är så kompetent och helt enkelt inte klarar att göra läxan själv – varpå både både känslan av kompetens och autonomi försvinner. Och efter att vi följt det här mönstret ett tag, när vi verkligen fått våra barn att inse att de inte klarar läxorna utan vår hjälp, ja då leder det till att barnet också blir sämre på att hålla fast vid och slutföra sina uppgifter, konstaterar Jana Viljaranta.

Och det, visar tidigare forskning, leder i sin tur till försämrade skolresultat.

Men autonomi betyder inte att du bara lämnar ditt barn vind för våg – men att hon får friheten att göra sin läxa när hon kan, på det sätt hon vill.

Under de första skolåren så kan det däremot till och med vara nödvändigt att ge rätt så specifik hjälp, enligt Viljaranta. Men sedan behöver stödet ändra karaktär – och på sikt fasas ut.

– I början behöver du kanske hjälpa ditt barn att hitta sitt eget sätt att göra läxan och sitta ner och aktivt visa. Men under åren så förändras och minskar behovet av hjälp.

Men det finns också andra faror med att hjälpa sina barn med läxorna, har forskare sett.

I en studie som gjordes för några år sedan vid Chicago universitet såg forskarna till exempel att föräldrar med matteångest förde över ångesten till sina barn när de hjälpte barnen med läxan. I studien fick föräldrarna svara på frågor om just sin känsla för matematikämnet och eventuell matteångest och även uppge hur ofta de hjälpte sina barn med läxan. Slutsatsen: ju mer som de föräldrar som själva led av matteångest hjälpte sina barn med läxan, desto sämre gick det för barnen på matten – och desto mer matteångest fick barnen.

Annons
Annons

Forskaren Sian Beilock på University of Chicago 2012.

Foto: M. Spencer Green/AP Bild 1 av 1

Det är självklart inte så att föräldrar medvetet vill förstöra sina barns möjligheter att bli bra på matte, men även obetänksamma kommentarer skadar, konstaterade forskaren Sian Beilock i en intervju i New York Times. Att klämma ur sig ett ”det är okej, jag är inte heller någon matteperson”, är helt enkelt inte så smart, menar forskaren eftersom kommentaren signalerar att mattekunskaperna inte går att påverka.

Nyligen funderade även ett annat forskarteam på andra sidan Atlanten över de motstridiga resultaten kring föräldrars läxhjälp.

Forskaren Sian Beilock på University of Chicago 2012.
Forskaren Sian Beilock på University of Chicago 2012. Foto: M. Spencer Green/AP

När flera av landets stora tidningar, som The Atlantic och New York Times, för några år sedan basunerade ut att föräldrar – rakt emot deras intuitiva känsla – inte borde hjälpa sina barn med läxorna, tyckte utbildningsforskaren Daniel Hamlin vid University of Oklahoma, att det var något som inte stämde. Nyhetsartiklarna baserades på studier av korrelationsanalyser (där olika uppgifter korrelerar med varandra) av stora nationella databaser, som i korthet visade att ju mer läxhjälp eleverna fick, desto sämre skolresultat hade de.

– Men korrelationsstudierna tog inte hänsyn till skälet till att eleverna fick hjälp med läxan. Kanske var det inte så att själva läxhjälpen låg bakom att eleverna presterade sämre, utan att elever som presterade sämre fick mer hjälp av sina föräldrar, förklarar han.

Annons
Annons

Om läxtiden är fylld med stress och negativa känslor, ja då kan också stödet ha en negativ effekt.

Så när Hamlin och hans kollega granskade data från en stor nationell enkätundersökning där bland annat frågor om läxhjälp ingick – men där de också tog hänsyn till elevernas prestationsnivå, då försvann den negativa korrelationen mellan läxhjälp och skolresultat. Barn, här i åldern 6–10 år, som presterade sämre, fick i högre utsträckning hjälp med läxan av sina föräldrar – men det var inte läxhjälpen i sig som gjorde barnen sämre.

Forskarteamet såg tvärt om att det var barn med svaga skolresultat, som tjänade mest på att få frekvent hjälp med läxan.

Det forskarna också såg var att antagandet att det i första hand var välbärgade och högutbildade föräldrar som i högst utsträckning hjälpte sina barn med läxorna, inte stämde. Tvärtom så var det minoritetsfamiljer och familjer från låginkomstområden, som hjälpte sina barn mest.

Men precis som den finländska studien visade, är bilden mer nyanserad än att föräldrars läxhjälp alltid är positiv, påpekar Hamlin.

– Det är sannolikt olika faktorer som avgör om stödet från föräldrarna verkligen hjälper. Vissa barn kanske behöver vara mer självständiga. Och om förhållandet mellan barn och förälder är dåligt, om läxtiden är fylld med stress och negativa känslor, ja då kan stödet ha en negativ effekt.

Så vad tar vi med oss? Vi kan sannolikt lugnt fortsätta att stötta våra barn med läxan och känna att vi gör nytta – men mer som ett bollplank i bakgrunden. Och vi behöver alltid fundera över vilka signaler vi sänder ut när vi gör det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons