Annons

Björn Billing:Dinosaurien som fick rockstjärnestatus

Diplodocus carnegii i Dorchester under den pågående brittiska turnén.
Diplodocus carnegii i Dorchester under den pågående brittiska turnén. Foto: Stuart Fretwell/Alamy

När Natural History Museum i London meddelade att man tänkte montera ned ”Dippy” väckte det ramaskri. De starka känslorna för den gamla kopian av ett amerikanskt fossilfynd kastar ljus över hur kulturarv och nationalikoner tar form.

Under strecket
Publicerad

Teckning från John Bell Hatchers rapport om Diplodocus (1901), som kung Edvard VII fick syn på hos Carnegie.

Bild 1 av 3

Dinosauriemodellen presenteras vid en ceremonin i Natural History Museum i London den 12 maj 1905.

Foto: Natural History Museum Bild 2 av 3

Demonstration bredvid Dippy av Extinction Rebellion i april i år, i Kelvingrove Art Gallery and Museum i Glasgow.

Foto: Leda Bartolucci Bild 3 av 3

Just nu befinner sig en dinosaurie på turné genom Storbritannien. Det rör sig om ett över 20 meter långt Diplodocus-skelett som tidigare har mött besökarna när de trätt in i den katedralliknande entrésalen i Londons Natural History Museum. I över ett sekel har dinosaurien utgjort museets mest kända och populära föremål. Inte bara det: ”Dippy” har fungerat som en av huvudstadens turistmagneter som dragit till sig miljontals människor genom åren.

Därför blev det ett ramaskri när museet i ett pressmeddelande den 19 januari 2015 berättade att man tänkte byta ut Dippy mot ett skelett av en blåval. Valen skulle fungera som en angelägen symbol för artutrotning och andra antropogena miljöproblem. På bara några timmar hade protestgrupper bildats på Facebook, och på Twitter trendade hashtaggen #SaveDippy. Namninsamlingar organiserades; efter ett par dagar hade en av dem fått 30 000 underskrifter. Petitioner skickades till Storbritanniens regeringskansli med krav att lämplig myndighet ska intervenera. ”Dippy är älskad runtom i världen och utgör ett brittiskt monument, ett kulturarv”, argumenterade en petition, medan en annan krävde att skattemedlen till Natural History Museum ska strypas ifall museet inte backar från sina planer. Att avlägsna Dippy från museet skulle vara som att plocka ner Nelson från sin pelare på Trafalgar Square, skrev en person på Twitter.

Annons
Annons

När ”Dippygate” kulminerade tog även företag och kändisar dinosauriens parti mot museet. Glasstillverkaren Ben & Jerry signerade en kampanj och följdes av popgruppen Right Said Fred, som passade på att blåsa liv i 90-talshiten ”Deeply Dippy” vars titel nu fick en helt ny mening. Även forskare gav sig in i debatten. Steve Brusatte, världsledande expert på dinosaurier, försvarade beslutet med argumentet att naturhistoriska museer måste förnya sig för att vara samtidsrelevanta. Paleontologen Michael P Taylor å sin sida påtalade de många värden som Dippy förkroppsligar – ”en symbol för museet, en evolutionens ikon, ett historiskt monument, ett specimen av stort vetenskapligt värde” – och gick så långt att han kallade tilltaget för vandalisering av museet.

När debatten rasat i ungefär ett halvår publicerade Natural History Museum ett nytt pressmeddelande. Dippy skulle visserligen monteras ned, men inte för att skuffas undan i källarförrådet – dinosaurien ska på turné landet runt. Projektet ”Dippy on tour: A natural history adventure” startade våren 2018 och kommer att ta sauropoden till åtta städer i England, Skottland, Wales och Nordirland.

Turnén har hittills varit en enorm succé. I samtliga städer som visat upp dinosaurien har intresset varit massivt såväl hos den stora publiken som hos regionala näringsidkare, press och politiker. Dippy har förvandlats från att ha varit ett historiskt adelsmärke för Natural History Museum till att bli en rörlig, kollektiv maskot för hela Storbritannien – en ”folkets dinosaurie”, som en reporter för BBC uttryckt det. Detta trots att Dippy faktiskt inte består av äkta fossil utan är en av flera kopior som finns på museer i Europa och Amerika.

Annons
Annons

Som välkänd referens fortsätter Dippy att tas i bruk, exempelvis för kommentarer om brexit och klimatförändringarna.

Hur kommer det sig att en dinosaurie kan generera så starka känslor och ett sådant engagemang? Vilka faktorer kan förklara omvandlingen av fossildelar uppgrävda i USA till ett stycke brittiskt kulturarv, en nationalikon? Frågorna leder oss tillbaka till förra sekelskiftet, till internationell diplomati, till kungar och presidenter. Och till världens rikaste man, som hade en storstilad vision …

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most colossal animal ever on Earth found out west” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i marginalen ner några ord till museets chef, William J Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh … get an offer – hurry AC.”

Multimiljonären Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer. Carnegie tänkte i skalor och siktade högt. Världens största dinosaurie passade hans ambitioner och föll också i linje med sekelskiftets tekniska manifestationer. Skyskrapor, atlantångare, broar, zeppelinare, berg-och-dalbanor – konstruktionerna blev allt större och både städer och nationer tävlade med varandra om att ha den största i sitt slag. Fascinationen för stora utdöda djur frodades i denna kontext.

Annons
Annons

Teckning från John Bell Hatchers rapport om Diplodocus (1901), som kung Edvard VII fick syn på hos Carnegie.

Bild 1 av 1

Tillsammans med Holland drog Carnegie upp planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runtom i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edvard VII på sitt slott Skibo i Skottland. Kungen fick då syn på en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och frågade nyfiket vad det var för någonting. ”Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn”, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Teckning från John Bell Hatchers rapport om Diplodocus (1901), som kung Edvard VII fick syn på hos Carnegie.
Teckning från John Bell Hatchers rapport om Diplodocus (1901), som kung Edvard VII fick syn på hos Carnegie.

Diplodocus carnegii var inte bara den dittills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd i stället Edvard VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt 300 delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer och hantverkare. Arbetet pågick i flera år.

Fredagen den 12 maj 1905 var det dags att avtäcka Diplodocus i Natural History Museum. Salen var fullpackad med inbjudna gäster. Här fanns delar ur Englands vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så klart hedersgästen från USA. I sitt tal under ceremonin berättade Carnegie att detta var en av de mest tillfredsställande stunderna i hans liv.

Annons
Annons

Dinosauriemodellen presenteras vid en ceremonin i Natural History Museum i London den 12 maj 1905.

Foto: Natural History Museum Bild 1 av 1

Londons nya dinosaurie var en sensation som dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara lokaltidningarna skrev om museets märkliga nytillskott, som uppmärksammades runtom i världen. London var emellertid bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Vilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Viktor Emanuel III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfons XIII i Spanien. Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexiko 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

Dinosauriemodellen presenteras vid en ceremonin i Natural History Museum i London den 12 maj 1905.
Dinosauriemodellen presenteras vid en ceremonin i Natural History Museum i London den 12 maj 1905. Foto: Natural History Museum

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Diplodocus förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, dinosaurien dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Med åren blir Diplodocus antagligen den mest kända och mest sedda dinosaurien i världen. Men ingenstans har folket tagit urtidsdjuret till sina hjärtan som i England. Redan 1905 inspireras en av Londons främsta porslinsfirmor att skapa en Diplodocus-vas med drag av dinosauriens kroppsform. Dippy spelar senare en huvudroll i den populära Disneyfilmen ”En av våra dinsourier saknas” från 1976, och dyker upp i filmerna om Paddington på 2010-talet, liksom i flera storsäljande barnböcker.

Annons
Annons

Demonstration bredvid Dippy av Extinction Rebellion i april i år, i Kelvingrove Art Gallery and Museum i Glasgow.

Foto: Leda Bartolucci Bild 1 av 1

Natural History Museum inhyser många dinosaurier men protesterna våren 2015 förklaras av att det var just Dippy som skulle plockas bort. Det vill säga inte bara ett vetenskapligt specimen utan lika mycket ett kulturföremål med särskild förankring i brittisk historia. En maskot, en individ med ett smeknamn. Från första början var dinosaurien inskriven i en politisk kontext och en specifik visuell kultur. Under sin drygt hundraåriga historia har föremålet fungerat som verktyg för diverse intressen, en projiceringsskärm för skiftande budskap. Som välkänd referens fortsätter Dippy att tas i bruk, exempelvis för kommentarer om brexit och klimatförändringarna.

Demonstration bredvid Dippy av Extinction Rebellion i april i år, i Kelvingrove Art Gallery and Museum i Glasgow.
Demonstration bredvid Dippy av Extinction Rebellion i april i år, i Kelvingrove Art Gallery and Museum i Glasgow. Foto: Leda Bartolucci

”Dippy on tour” har gjort ”folkets dinosaurie” till en jura­tidens rockstjärna. Som avslutning på triumfresan kommer den långhalsade besten att kunna beskådas i katedralen i Norwich till och med sista oktober 2020. 

Och sedan? Efter all uppståndelse skulle Natural History Museum knappast våga begrava kändisen i arkivets hyllor med lådor och glasburkar. Ett meddelande på Twitter i maj 2016 lovade att en bronsavgjutning kommer att placeras utanför museet. Den benämns officiellt som ”The Diplodocus” men har redan fått smeknamnet ”Son of Dippy”.

Som permanent skulptur i det offentliga rummet får den historiskt sällskap. I Crystal Palace Park i södra London står nämligen världens första modeller av dinosaurier i skala 1:1. De gjordes på 1860-talet av Benjamin Waterhouse Hawkins och upptogs 1973 på listan över Englands i lag skyddade kulturarv. Hawkins förstod att forskarnas fragmentariska fossilfynd – ”dry bones”, som han sade – inte räckte för att nå ut till den intresserade allmänheten. Mer än någon annan enskild dinosaurie har Dippys kulturbiografi visat hur rätt han hade.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons