Annons

Anders Rydell:”Disneyministerns” arv: ett uppslitande kulturkrig?

Kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

Från klavertramp till kulturpolitisk bulldozer. Chocken i kulturvärlden över ”Disneyministern” vändes till hyllningar. Men arvet efter Alice Bah Kuhnke riskerar att ses som början på ett uppslitande och polariserat kulturkrig.

Under strecket
Publicerad
Foto: Johannes Bah Kuhnke/TT Bild 1 av 4

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) under fjolårets Almedalen.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 2 av 4

Kulturminister Alice Bah Kuhnke när hon presenterade Nationalmuseums nya chef Susanna Pettersson i mars i år.

Foto: Ari Luostarinen/TT Bild 3 av 4

Alice Bah Kuhnke i täten under Prideparaden i Malmö i somras.

Foto: Johan Nilsson/TT Bild 4 av 4
Fortsätt läsa…

Den tredje oktober 2014 rörde sig de nyutnämnda statsråden traditionsenligt från regeringshuset till konseljen på Kungliga slottet. Något bröt dock mot traditionen. Det var inte statsministern, finansministern eller utrikesministern som kamerorna riktades mot – utan mot den nya kulturministern.

Mindre än en vecka tidigare hade Gustav Fridolin kallat upp Alice Bah Kuhnke till ett möte i en svit på Scandic Grand Central. Hon hade varit miljöpartist i tre dagar när hon utnämndes till Sveriges nya kulturminister.

Reaktionen i kulturvärlden var till en början närmast en känsla av chock. ”Jag trodde det var ett skämt”, sade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. ”Jag minns ju henne som barnprogramledare när min dotter var liten. Det är ett populistiskt val”, fortsatte hon.

Disneyklubben tagit över kulturdepartementet, ansåg många.

Alice Bah Kuhnke hade en framgångsrik chefskarriär bakom sig, bland annat som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen och organisationen Rättvisemärkt. Men för den breda allmänheten var hon fortfarande känd som programledare för ”Disneyklubben”. Under decennier hade en grundstomme i kulturpolitiken varit att motverka hotet från amerikansk ”skräpkultur”. Nu hade Disneyklubben tagit över kulturdepartementet, ansåg många.

Annons
Annons

”Jag hade önskat mig en annan typ av minister, en ideolog och intellektuell, samtidigt ett politiskt råskinn. Detta är inte Alice Bah Kuhnke”, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson.

Kritiken växte snart till en storm. Udden riktades mot Bah Kuhnkes kulturella kompetens men också mot Miljöpartiets kulturpolitiska vision – eller snarare avsaknad av densamma. Vad var egentligen grön kulturpolitik? I en uppmärksammad intervju i P1 tycktes Bah Kuhnke själv stå svarslös.

Stormen lade sig knappast när hon presenterade ett kulturpolitiskt program i Dagens Nyheter. ”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle”, skrev Alice Bah Kuhnke.

”Substanslöst lullull utan annan funktion än att fylla ut raderna”, menade Expressens Jens Liljestrand, medan Dagens Nyhetens kulturchef Björn Wiman sågade hennes idéer som en ”ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant”. Sydsvenskans Per Svensson författade till och med en parodi på texten – ”Bara bra, sa Bah”. Senhösten 2014 var frågan om Alice Bah Kuhnke skulle överleva som kulturminister året ut.

I motsats till Lena Adelsohn Liljeroth byggde Bah Kuhnke snabbt upp en offentlig profil som öppen och tillgänglig.

Alice Bah Kuhnkes försvarare, däribland Maria Sveland och Valerie Kyeyune Backström, menade att hon dömdes hårdare som både svart och kvinna. Men kanske handlade kritiken inte bara om kulturministern. Efter två mandatperioder med Lena Adelsohn Liljeroth fanns en uppdämd frustration i kultursfären.

Både från vänster och höger betraktades hennes ministertid som åtta förlorade år. En period då kulturpolitiken varken reformerades i grunden eller förnyades.

Annons
Annons
Foto: Johannes Bah Kuhnke/TT Bild 1 av 1
Foto: Johannes Bah Kuhnke/TT

Kulturdepartementet hade dessutom i decennier styrts av regeringsbärande partier. Men nu hade departementet överlämnats till ett litet parti helt utan kulturpolitisk profil. Det tolkades som ytterligare ett tecken på kulturpolitikens marginalisering. Precis som Karin Olsson hade många längtat efter en stark och nytänkande ledare. Det såg få vid den tiden i Alice Bah Kuhnke.

Det är svårt att säga exakt när det vände. Men ett år senare var tonen betydligt mer försonlig: ”Man får vara rättvis, hon ökade anslagen till kulturen”, sade Björn Wiman till SVT när Alice Bah Kuhnkes första år skulle summeras. ”Hon är absolut inte sämre än sin företrädare, verkligen inte”, erkände Åsa Linderborg.

I motsats till Lena Adelsohn Liljeroth byggde Bah Kuhnke snabbt upp en offentlig profil som öppen och tillgänglig. Något som inte kan underskattas i en sfär full av särintressen som törstar efter uppmärksamhet. ”Det råder en tvärtomlogik där kulturministern ska sitta i knät på särintressen och gå deras ärenden”, sade nyligen regissören Stina Oscarson till SvD om kulturpolitiken. Kulturministern förväntas i första hand företräda kultursfären, inte folket eller regeringen.

Alice Bah Kuhnke visade sig ovanligt bra på att lyssna, på att få kulturarbetarna att känna sig sedda och hörda. Plötsligt fick konstnärer, författare, dramatiker, musiker, filmare, journalister och andra grupper audiens på ett departement som nyligen framstått som en ointaglig borg. Och allt gick att följa på kulturministerns eget Instagram-konto. ”Kvinnan är ett politiskt pr-geni, varken mer eller mindre”, utropade Karin Olsson 2016 och utnämnde Bah Kuhnke till ”Kultur-Sveriges egen kronprinsessa”.

Annons
Annons

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) under fjolårets Almedalen.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 3

Kulturminister Alice Bah Kuhnke när hon presenterade Nationalmuseums nya chef Susanna Pettersson i mars i år.

Foto: Ari Luostarinen/TT Bild 2 av 3

Alice Bah Kuhnke i täten under Prideparaden i Malmö i somras.

Foto: Johan Nilsson/TT Bild 3 av 3

Alice Bah Kuhnke har haft en hel del tur. När Miljöpartiet våren 2016 var nära upplösningstillstånd blev hennes ytliga koppling till partiet en tillgång. Och tack vare en ovanligt stark högkonjunktur har hon också kunnat skryta med ”den största kulturbudgeten någonsin i vårt land”.

Men Alice bah Kuhnke har också uppvisat politisk handlingsförmåga. ”En duktig ambassadör, på gränsen till ångvält”, sade Moderaternas kulturpolitiske talesperson Olof Lavesson nyligen om henne. Ångvält är ett väl valt ord, reformtakten har varit hög: ny filmpolitik, höjd biblioteksersättning, nytt mediestöd, fri entré på statliga museer och hundratals miljoner till bibliotek och kommunala kulturskolor för att nämna några reformer. För ett parti som ännu plågas av en förtroendekris har Alice Bah Kuhnke blivit oersättlig – inte undra på att hon idag toppar partiets riksdagslista.

Att Alice Bah Kuhnke inte är en traditionell, medietränad politiker har både varit en tillgång och en svaghet. Hon framstår fortfarande som mänsklig och många upplever hennes engagemang som genuint. Samtidigt har hon haft svårt att finna sig tillrätta i den politiska hetluften. När hon pressats av rutinerade journalister som Johar Bendjelloul och Anders Holmberg har det ibland slutat i pinsamma härdsmältor.

1/3

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) under fjolårets Almedalen.

Foto: Henrik Montgomery/TT
2/3

Kulturminister Alice Bah Kuhnke när hon presenterade Nationalmuseums nya chef Susanna Pettersson i mars i år.

Foto: Ari Luostarinen/TT
3/3

Alice Bah Kuhnke i täten under Prideparaden i Malmö i somras.

Foto: Johan Nilsson/TT

I en intervju med den senare i ”Agenda” 2017 försvarade hon departementets arbete mot våldsbejakande extremism. Bah Kuhnke pekade ut Umeå som ett föredöme för att ta hand om IS-återvändare. Problemet var bara att staden inte tagit emot en enda. Efter intervju fråntogs departementet uppdraget.

Annons
Annons

Att Alice Bah Kuhnke ändå överlevt dylika klavertramp torde till viss del bero på hon äger en nödvändig politisk egenskap – hon är hårdhudad. Många skulle aldrig ha återhämtat sig från det drev hon utsattes för under sina första månader. Själv kallade hon det märkligt nog för ”den mest fantastiska och mest intensiva tid jag har upplevt i mitt liv”, i en intervju med Dagens Industri.

Vad lämnar då Alice Bah Kuhnke för arv? Utan tvekan kommer hon att betraktas som en synlig, energisk och handlingskraftig kulturminister. Men i ett större perspektiv finns också en risk att mandatperioden kommer att ses som början på en mer konfliktfylld era inom kulturpolitiken. Kanske till och med början på ett uppslitande och polariserat kulturkrig.

Jämställdhet denna mandatperiod – nationalism nästa?

En återkommande kritik mot kulturdepartementet har varit att den politiska styrningen ökat med direkta eller indirekta krav på tillgänglighet, jämställdhet, mångfald, hbtq med mera. Kritik som bland annat förts fram av Ola Wong i denna tidning. Alice Bah Kuhnke har tillbakavisat kritiken, samtidigt som hon personligen har involverat sig i allt från knytblusmanifestationer till regeringens migrationspolitik och bränningen av Anita Gimvalls kåta i Stenträsket. Hon har flera gånger gått i direkt opposition mot sin egen regering. En del har sett henne som mer aktivist än statsråd. Kanske är en sannare beteckning: mer ångvält än diplomat.

Om de stora regeringsbärande partierna även i framtiden lämnar kulturpolitiken därhän finns en ökad risk att politiken drar åt ytterligheter. För mindre partier är lockelsen stor att utnyttja statsrådsposten i det mediala ljuset för politisk profilering. Jämställdhet denna mandatperiod – nationalism nästa?

I ett allt mer polariserat samhällsklimat har kultur- och mediesfären blivit ett slagträ för högerextrema och populistiska krafter. Det går knappast att beskylla Alice Bah Kuhnke för det. Men det går inte heller att säga att kulturministern har bidragit till att minska polariseringen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons