Annons

Djärva dopp i myternas värld lockar till teatern

Orionteatern har blivit ett hav där gudar och monster tampas. Förändring och förvandling är teman i utbudet för den unga publiken. SvD:s Anna Ångström hittar myter, musik och vardagsliv på scenerna.

Under strecket
Publicerad

Orionteaterns scen har blivit ett hav. Här repeterar Angela Wand (vid elden), Karin Bengtsson, Olle Jernberg och Janna Granström ”Monster & Gudar”. Regissören Sally Palmquist Procopé övervakar med grodperspektiv.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

1 / 4

Vattnet förvandlar Orionteatern till katedral

Orionteaterns scen har blivit ett hav. Här repeterar Angela Wand (vid elden), Karin Bengtsson, Olle Jernberg och Janna Granström ”Monster & Gudar”. Regissören Sally Palmquist Procopé övervakar med grodperspektiv.
Orionteaterns scen har blivit ett hav. Här repeterar Angela Wand (vid elden), Karin Bengtsson, Olle Jernberg och Janna Granström ”Monster & Gudar”. Regissören Sally Palmquist Procopé övervakar med grodperspektiv. Foto: Lars Pehrson

En svartblank vattenspegel, bruten av en flytande ö, kastar glittrande skuggor på fondväggen. Vid den står Hefaistos, guden som uppfann elden, i Angela Wands gestalt och grillar lite på skämt vid en flammande låga. De fyra elementen inspirerar scenografen Mats Sahlström och ljussättaren Raimo Nyman när Orionteaterns magnifika, råa rum har genomgått ännu en transformation inför ”Monster & Gudar”. Det är en storsatsning som med avstamp i den grekiska mytologins berättelser tar sikte på publik från 7 år.

– Vatten går igen i grekisk mytologi med Narcissos som speglar sig i det, Odysseus irrfärder, havsguden Poseidon – ja, vatten förekommer över huvud taget i de stora episka, filosofiska berättelserna. Det är så vackert och gör rummet till en katedral, men det kan också vara väldigt sensuellt, säger Sally Palmquist Procopé.

Det är så vackert och gör rummet till en katedral, men det kan också vara väldigt sensuellt.

Hon är regissör och konstnärlig ledare för Orionteatern där hon för några år sedan även iscensatte Orfeusmyten vid Styx flod och lät några droppar vatten bli en påtaglig sinneförnimmelse i mötet mellan kärleksparet Orfeus och Eurydike. Hon är mån om att föra vidare företrädaren Lars Rudolfssons stolta tradition med påkostade barnproduktioner. Tanken med ”Monster & Gudar” är att se myterna ur just ett barnperspektiv – där humorn även får ta plats.

– Vi har hittat spännande föräldrar-barn-relationer men också hur gudarna är ett slags föräldrar åt de vuxna. Både gudar och föräldrar kan i vissa situationer bli barnsliga och dumma eller förvandlas till monster. Gudarnas auktoritet kan vara svår för människorna att förstå, precis som barn kan ha svårt att förstå sina föräldrar ibland, säger Olle Jernberg, som tillsammans med Angela Wand, Karin Bengtsson och Janna Granström medverkar i uppsättningen.

Vattnet på scenen innebär en rad praktiska arrangemang, som våtdräkt under kostymerna, men det ger även ensemblen något konkret att förhålla sig till i det stora episka berättandet.

– Man kan gå med berättelsen men också emot den. Det storslagna rummet väcker funderingar om hur man når fram till det intima och avskalade, förklarar Olle Jernberg.

Både gudar och föräldrar kan i vissa situationer bli barnsliga och dumma eller förvandlas till monster.

Att myter återkommer i både barnprogram som ”Labyrint” på SVT där Leif Andrées uppfinnare Daidalos härskar, eller i Disneys vitt spridda filmer, kan säkert bero på att flera historier är arketypiska och bottnar i samma urmyt – något som folkbildaren Joseph Campbell påvisat i sin kända bok ”Hjälten med tusen ansikten”.

– Det är lustfyllt att ta del av den muntliga traditionen som ju lyfter fram olika aspekter i berättelserna. Vi förhåller oss också till det – att tradera och tolka en så rik värld med ett så starkt bildspråk, säger Olle Jernberg.

Grundmaterialet i ”Monster & Gudar” är framvaskat. Nu återstår för ensemblen att lappa ihop bitarna och mejsla fram sina rollfigurer – att leka på allvar i det blöta.

Monster & Gudar

Orionteatern

Premiär 9 mars

Annons
Annons

Anna Vnuk gör pjäs om teaterns magi.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 1

2 / 4

Anna Vnuk vill visa hantverket

Anna Vnuk gör pjäs om teaterns magi.
Anna Vnuk gör pjäs om teaterns magi. Foto: Staffan Löwstedt

Julia lockas av teaterns fantasivärld men vet inte mycket om den. Så googlar hon och hittar Dramaten, tar sig dit för att se ”Tartuffe” men går vilse i det stora huset och hamnar mitt i ett ljussättningspass med en drottning och en prins.

– ”Kungligaste teatern” handlar om teatern och dess kraft, där det kungliga står för teaterhistorien och är ett mått på något bra, enligt Julia, berättar Anna Vnuk som gör debut som regissör på Dramaten där hon tidigare har anlitats som koreograf och dansare.

Hon vill låta publiken (från 12 år) få se processen och även människorna bakom kulisserna, hantverket, och betonar att det är en talpjäs även om rörelse finns med. Humorn släpper hon inte heller men man ska inte vänta sig Grotesco-skämt eller fars à la ”Hela familjen”, som hon satte upp på Stadsteatern i Skärholmen 2016.

För mig innebar den konstnärliga isoleringen att jag kunde odla något eget.

När Anna Vnuk själv var tolv hade hon ingen relation till teater men till dans. Utbudet hemma i Luleå var magert.

– Jag har tänkt mycket på det. Visst är det lyxigt med all input man kan få idag via Youtube och andra forum. Men för mig innebar den konstnärliga isoleringen att jag kunde odla något eget.

Hon minns ett gästspel med ”Svansjön” i skolans aula. Hon var tio och hennes balettgrupp fick dela ut rosor till ensemblen efteråt.

– Det var skrämmande att se dansarna på nära håll. Svettiga, sminket hade runnit. De såg ut som Batmanskurkar. Deras insats var överväldigande.

Upplevelsen vill hon återskapa i intima Lejonkulan, där Julia får se repetitioner av dramatik tänkt för stor scen.

– De jobbar hårt, skriker och fräser. Jag vill inte anpassa mig efter det lilla rummet utan använder det så att man kommer nära skådespelarnas ansikten. Det är häftigt att se teater på nära håll, säger Anna Vnuk.

Kungligaste teatern

Unga Dramaten

Premiär 8 mars

Annons
Annons

Regissören Johanna Larsson i scenografin till ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” på Backa teater.

Foto: Hanna JohanssonBild 1 av 1

3 / 4

Backa bygger basläger för bergsbestigare

Regissören Johanna Larsson i scenografin till  ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” på Backa teater.
Regissören Johanna Larsson i scenografin till ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” på Backa teater. Foto: Hanna Johansson

En elvaåring beskriver sin känsla av utmattning som att bestiga Mount Everest på tio minuter. Hennes metafor är nu titel på en nyskriven pjäs för en 10–12-årig publik på Backa teater i Göteborg, där även spelplatsen för tankarna till ett vindpinat basläger för bergsbestigare. Frilansjournalisten Ylva Mårtens har, utifrån material insamlat från 200 skolbarn, djupintervjuat 20 barn vars berättelser på olika sätt handlar om förändringar och vändpunkter.

– Mount Everest blir en symbol för något skrämmande och utmanande, ett före och efter, förklarar regissören Johanna Larsson som gör sin fjärde uppsättning på Backa teater och som även tidigare – likt konstnärliga ledaren Mattias Andersson – har utgått från dokumentärt material.

– Men det är första gången jag arbetar med historier från mellanstadiebarn. Det är en ålder då det händer mycket, man är i gränsen mellan barndom och tonår. Vi har valt olika perspektiv på temat, både berättelser om när barnet själv har beslutat att göra en förändring, som att välja bort en förälder, och sådant som drabbar en.

Mount Everest blir en symbol för något skrämmande och utmanande, ett före och efter.

Det kan handla om skilsmässor, flykt och syskon som får en diagnos men även det sociala livet och kroppen.

– Och de vuxnas förväntningar ändras, barnen får mer ansvar, säger Johanna Larsson, som under manusprocessens gång prövar material och tilltal på provpublik.

– Det ska vara en transparent föreställning. De som ser den ska veta hur den har kommit till. Man får följa ett gäng huvudkaraktärer – men allt går förstås inte ut på att bestiga Mount Everest.

Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter

Backa teater

Premiär 23 februari

Annons
Annons

Maria Sundqvist och Operaverkstan i Malmö vill lyfta fram både nya verk och vårt kulturarv för ung publik. År 2007 fick hon SvD:s Operapris.

Foto: Katja TaubermanBild 1 av 1

4 / 4

Barockopera får renässans i Malmö

 Maria Sundqvist och Operaverkstan i Malmö vill lyfta fram både nya verk och vårt kulturarv för ung publik. År 2007 fick hon SvD:s Operapris.
Maria Sundqvist och Operaverkstan i Malmö vill lyfta fram både nya verk och vårt kulturarv för ung publik. År 2007 fick hon SvD:s Operapris. Foto: Katja Tauberman

Förvandlingar är temat för säsongen på Operaverkstan, en spjutspetsverksamhet vid Malmö opera som under ledning av Maria Sundqvist lockar ung publik in i operans förunderliga värld av både nyskrivna verk och vårt kulturarv. Idén till verket om Proserpin kom från Gustav III, som inspirerad av romersk mytologi ville skapa opera på svenska om årstidernas växlingar. År 1781 var det premiär på ”Proserpin” med musik av Joseph Martin Kraus, ”den svenske Mozart”, och libretto av Johan Henric Kellgren.

Skalden Ovidius, som dog för exakt 2000 år sedan, och hans ”Metamorfoser” är också en inspirationskälla, berättar Maria Sundqvist, som nu vänder sig till publik från 8 år.

– Myter kan förklara saker på ett levande sätt. Ceres, växtlighetens gudinna, sörjer sin försvunna dotter Proserpin så mycket att det blir höst. Proserpin är hos Pluto i skuggornas rike, men kommer upp ibland. Så uppstår sommar och vinter. Hon sprider livsglädje; alla vill vara med henne.

Myter kan förklara saker på ett levande sätt.

Musiken framförs på marimba, klarinett, fiol, kamanche (persisk fiol) och armeniskt träblås. Scenbilden påminner om Drottningholms slottsteater. För Maria Sundqvist, som fick SvD:s Operapris 2007, är det viktigt att visa teatern som konstart och att väcka förväntan.

- Vi samarbetar med skolor och kommuner, gör förbesök – det ligger i verkstans anda att involvera barnen. De har fått göra egna verk på temat förvandlingar. Musikteatern har också unika möjligheter att nå dem som inte behärskar språket eftersom musik, röst, gestik och det visuella berättar historien.

Var är du Proserpin?

Operaverkstan, Malmö opera

Premiär 3 mars

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons