Annons

Jonas Andersson:Djävulen – en tjänsteman med tillfällig anställning

Varifrån kommer idén om Satan som den fallne ängeln Lucifer? Satan har sitt ursprung i de bibliska texterna, men ingenstans i Bibeln finner man stöd för att han skulle vara en motståndare till Gud.

Under strecket
Publicerad

”Jesu frestelse”, målning av Ary Scheffer från 1854. 

”Jesu frestelse”, målning av Ary Scheffer från 1854. 

”Jesu frestelse”,  målning av Ary Scheffer från 1854. 
”Jesu frestelse”, målning av Ary Scheffer från 1854. 

Det var en gång en ängel som gjorde uppror mot Gud. Som straff blev han utkastad från himlen, och alltsedan dess har han fört en kamp mot Gud genom att fresta människorna och driva dem i synd. Den fallne ängeln blev Guds och människornas fiende nummer ett. 

Föreställningen om Satan som den fallne ängeln Lucifer var utbredd under medeltiden och lever vidare in i våra dagar. Den ligger också till grund för ett av världslitteraturens viktigaste och mäktigaste portätt av Satan, John Miltons epos ”Det förlorade paradiset”. Men varifrån kommer idén? Satan har sitt ursprung i de bibliska texterna, men var i Bibeln finner man stöd för att Satan är en rebellisk ängel och en Guds motståndare? Om man vänder sig till Henry Ansgar Kelly, professor vid UCLA, blir svaret: ingenstans. Tanken att Satan gjorde uppror mot Gud och kastades ut ur himlen är en betydligt senare konstruktion – sannolikt härrör den från kyrkofadern Origenes (cirka 185–254).

Annons
Annons

I Jobs bok i Gamla testamentet uppträder satan–anklag­aren såsom en Guds undersåte satt att pröva människorna. Sedan dess tycks Satan ha genomgått en transformation. Ett i det närmaste universellt antagande bland bibliska exegeter är att Nya testamentets Satan, eller Djävulen, är en ond fiende till såväl Gud som människan. I ett antal artiklar och böcker, däribland boken ”Satan. A biography” (2007), har Kelly argumenterat för att djävulen tvärtom agerar på Guds uppdrag även i de nytestamentliga texterna. 

I boken ”Satan in the Bible, God’s minister of justice” (Cascade Books) återvänder Kelly till tesen, som han denna gång driver med särskild emfas: det finns ingen grundläggande skillnad mellan Satan i Gamla respektive Nya testamentet. Satan uppträder Bibeln igenom som en motståndare till människan, men inte som en motståndare till Gud. Djävulen handlar snarare på uppdrag av Gud inom olika områden av rättsväsendet: han utreder, ingriper, prövar, anklagar, åtalar och straffar. Satans funktion i Bibeln kan liknas vid en himmelsk justitieminister.

Satans ministerpost gör honom för den skull inte till någon populär person, och han blir ofta nersvärtad i de bibliska passager där han uppträder. Satans motiv och metoder förefaller simpla och omoraliska, men hans
yttersta mål är icke desto mindre att sålla bort ovärdiga bland dem som åtnjuter Guds ynnest. Satan betraktar människan med djup misstänksamhet, och han använder diverse knep för att röja hennes egentliga karaktär. Ofta fungerar han som en typisk agent provocateur, det vill säga en person som på någons uppdrag är satt att provocera andra att begå brott eller andra oegentligheter, för att därefter få dem åtalade. 

Annons
Annons

Den bibliske Satan skiljer sig följaktligen väsentligt från den gängse föreställningen om Satan som Guds fiende, ett hämndlystet väsen som försöker korrumpera dygdiga individer och därigenom beröva dem frälsning i Guds rike. Traditionens Satan vill göra goda människor dåliga. Skrifternas Satan vill hålla dåliga människor borta. 

Det hebreiska ordet sâtan är ett substantiv som betyder ”motståndare” och ordet har också den betydelsen i den hebreiska bibeln. När Jobsboken och Sakarja översattes till grekiska betraktades det allmänna substantivet sâtan i stället som ett egennamn, Satan, alltså som ett namn på en person. Det motsvarande grekiska substantivet diábolos, ”motståndare” eller ”anklagare”, blev till Diabolos, alltså ”Djävulen” i stället för ”en djävul”.

Det finns flera exempel i Gamla testamentet där ordet ”satan” förekommer som ett vanligt substantiv i betydelsen ”motståndare”. Det kan handla om mänskliga motståndare eller om gudomliga. I Kungaböckerna och Samuels­böckerna finns ett antal exempel på motståndare av mänsklig natur. Ett exempel finner man i Första Samuels­boken. När Kung David går över på filistéernas sida blir han med rätta misstrodd av deras befälhavare, som befarar att han under striden kommer att vända sig mot dem och bli en motståndare, en satan (1 Sam 29:4). Här förekommer ”satan” i betydelsen militär motståndare, tillsynes någon som i hemlighet tillhör motsatta sidan för att i sinom tid ge sig svekfullt tillkänna. 

Ett exempel på en gudomlig satan finns i berättelsen om Bileam och åsnan i Fjärde Mose­boken. Balak, kungen av Moab, har tillkallat sig profeten Bileam för att denne ska förbanna israeliterna åt honom. Bileam ger sig iväg på en åsna men resan väcker Herrens vrede och en ”Herrens ängel” ställer sig i vägen, ”som en satan” (4 Mos 22:22). Gud själv agerar alltså i det här fallet som en satan i betydelsen någon som ställer sig hindrande i vägen, för en god saks skull.

Annons
Annons

I Jobs bok uppträder en satan tillsammans med ett antal änglar kallade ”gudasönerna”. Det är alltså denne satan som kom att bli Diábolos i den grekiska översättningen, det vill säga Djävulen som ett egennamn på ett specifikt väsen. I äldre svenska bibelöversättningar kallas ängeln för Satan, medan han i senare översättningar heter Åklagaren och nu senast Anklagaren. De stora begynnelsebokstäverna innebär så klart att det handlar om en unik position som innehas av en specifik ängel.

Anklagaren i Jobs bok patrullerar ”kors och tvärs över jorden” (Job 1:7). På Guds uppdrag är han satt att kontrollera, pröva och anklaga människorna. När Herren frågar Anklagaren om denne har lagt märke till hans särskilt föredömlige tjänare Job, svarar Anklagaren omedelbart med uppmaningen att sätta Job på prov. Trots att Gud i Jobs­boken låter satan–anklagaren angripa såväl Jobs egendom som familj och hälsa, förblir Job orubblig i sin hängivenhet. I Jobsboken – som varken framställer Gud eller Satan som några moraliska föredömen – finner man det paradigmatiska exemplet på Satans funktion i Bibeln, hävdar Kelly. Satan fortsätter Bibeln igenom att vara underställd Gud med en prövande, anklagande och straffande funktion.

I Nya testamentets äldsta delar, de paulinska breven, har Satan en testande och bestraffande funktion i uppbyggligt syfte. När Paulus får höra talas om att en av de kristna i Korinth lever med sin fars hustru utbrister han att ”en sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag” (1 Kor 5:5). Satan tycks här ha en bestraffande och samtidigt rehabiliterande funktion. I ett annat brev uppger Paulus att han ”fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig” (2 Kor 12:7). Satan verkar här samarbeta med Gud för Paulus egen bättring.

Annons
Annons

I Markusevangeliet, det kortaste och äldsta av de fyra evangelierna, har Satan uppgiften att utsätta Jesus för prövningar, att locka honom till att avvika från plikterna gentemot Gud. När Jesus blir döpt av Johannes döparen i berättelsens början, hörs en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde” (Mark 1:11). I Jobs bok vill Anklagaren sätta Job på prov omedelbart efter att Herren riktat uppmärksamheten mot hans rättrådighet. I Markusevangeliet blir Jesus satt på prov omedelbart efter att hans utvaldhet tillkännagivits: ”Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan” (Mark 1:12–13). Det är alltså på Andens initiativ som Jesus prövas av Satan. De 40 dagarna i öknen anspelar på israeliternas 40-åriga ökenvistelse under Moses ledning.

Markusevangeliet säger dock inget om vad provet består i, och inte heller nämns det självklara, att Jesus klarar prövningen. I Matteusevangeliet ges en annorlunda version. Efter att ha fastat 40 dagar i öknen – i likhet med Moses som fastade i 40 dagar och 40 nätter innan han på berget Sinai emottog stentavlorna – får Jesus ett antal förslag från Satan. Jesus bemöter frestelserna genom att citera ställen ur Femte Moseboken, citat som samtliga drar uppmärksamheten till israeliternas 40-åriga ökenvandring och de prövningar de fick utstå för att utröna om de var beredda att hålla Herrens bud eller inte.

En av dessa prövningar består i att Djävulen tar upp Jesus på ett högt berg och visar honom alla riken i världen och säger: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:8–9). Detta har uppfattats som att Satan är en rival till Gud som erbjuder materiella ägo­delar och makt i utbyte mot att Jesus överlåter sin trohet från Gud till Satan – här finns en prototyp till föreställningen om häxors pakt med Djävulen liksom till förbundet med Djävulen i Faustsagan. Men en sådan läsning är enligt Kelly alltför påverkad av efterbibliska föreställningar om Satan som en Guds fiende. 

Annons
Annons

I Lukasevangeliet, där samma prövningar återkommer fast i en annan ordning, finns ett viktigt tillägg. När Satan erbjuder Jesus all världens makt och härlighet säger han att ”den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill” (Luk 4:6). Satan är alltså satt att på Guds uppdrag härska över världen. I Johannesevangeliet kallas Djävulen uttryckligen för ”denna världens härskare”.

Men Djävulens makt över världen kommer inte att vara för evigt. I Lukasevangeliet förutspås Satans kommande avpollettering. När Jesus säger: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt” (Luk 10:18) handlar det enligt Kelly inte om den fallne ängeln Lucifer, vilket ofta antas, utan om det framtida slutet för Satans auktoritativa ställning. I Johannesevangeliet säger Jesus: ”Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas” (Joh 12:31).

Men det tydligaste exemplet ur Nya testamentet på Satan som en himmelsk åklagare uttrycks i Johannes uppen­barelse. Även här förutspås hans kommande avsked: ”Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt” (Upp 12:10).

Skriftens Satan är alltså ingalunda någon upprorisk rebell om vi får tro Kelly. Djävulen är snarast en anställd, om än med tidsbegränsad anställning. Detta gör honom knappast till något trevlig figur. Men snarare än att likna en fiende och infiltratör från främmande makt, påminner Satan om en suspekt och skrupelfri myndighetsperson från en repressiv stat, som när man minst anar det kan komma att kalla till förhör.

Den latinska frasen non serviam – ”jag tjänar inte” eller ”jag tänker inte underordna mig” – som brukar tillskrivas den fallne ängeln Lucifer i samband med att denne vägrar lyda Gud, är ett motto som därmed tycks passa dåligt på den bibliske Satan. Ty tjänar är just precis vad han gör.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons