Annons

Lindas barn växte inte som det skulle – då gick larmet

Under sina två första graviditeter var Linda svårt sjuk i ätstörningar och ville absolut inte öka i vikt. När barn nummer tre låg i magen tog hon tag i sina problem. Efter en lång process är hon i dag frisk, och mamma till sex barn.

Under strecket
Publicerad

När Linda var gravid unnade hon sig lite choklad på julen. Men sedan kräktes hon upp det igen. ”Jag visste ju att bebisen behövde det här fettet. Men det var ändå inte värt det, rädslan att gå upp i vikt var så stark”, säger hon. Illustration: Lotta Sjöberg

Bild 1 av 3

Illustration: SvD

Foto: Lise Åserud/TT Bild 2 av 3

Illustration: SvD

Foto: Lise Åserud/TT Bild 3 av 3

När Linda var gravid unnade hon sig lite choklad på julen. Men sedan kräktes hon upp det igen. ”Jag visste ju att bebisen behövde det här fettet. Men det var ändå inte värt det, rädslan att gå upp i vikt var så stark”, säger hon. Illustration: Lotta Sjöberg

Bild 1 av 1
När Linda var gravid unnade hon sig lite choklad på julen. Men sedan kräktes hon upp det igen. ”Jag visste ju att bebisen behövde det här fettet. Men det var ändå inte värt det, rädslan att gå upp i vikt var så stark”, säger hon. Illustration: Lotta Sjöberg
När Linda var gravid unnade hon sig lite choklad på julen. Men sedan kräktes hon upp det igen. ”Jag visste ju att bebisen behövde det här fettet. Men det var ändå inte värt det, rädslan att gå upp i vikt var så stark”, säger hon. Illustration: Lotta Sjöberg

Linda var 20 år när hon blev gravid med sitt första barn. Det hade gått fort, hon och hennes man hade nyligen träffats. Graviditeten var överrumplande. Lindas mens hade uteblivit under flera månader och hon trodde inte att de behövde skydda sig.

– Men när testet visade positivt blev vi väldigt glada. Vi var jätteförälskade och jag har alltid längtat efter barn, säger Linda.

Men Linda hade också sina ätstörningar att kämpa med. Sedan hon var 15 år hade hon varit sjuk och ömsom svultit sig, ömsom hetsätit och kräkts. Visst gjorde förälskelsen att hon mådde bättre och att tillvaron såg lite ljusare ut. Hon insåg också hur viktigt det var att äta för bebisens skull.

Jag ville absolut inte lägga på mig någonting utöver barnets vikt.

Annons
Annons

– Ändå var prio ett för mig att inte bli tjock. Jag hade inga problem med att själva magen växte, det accepterade jag och kände mig till och med stolt över. Men jag ville absolut inte lägga på mig någonting utöver barnets vikt.

Linda tränade hårt genom hela graviditeten, simmade längd efter längd efter jobbet på förskolan. Hon åt, men alltid extremt nyttigt och hälsomedvetet, och aldrig mer än hon bedömde var tillräckligt för barnet.

Om inte hetsätningssuget tog över. Då vräkte hon i sig fett och socker – med svår ångest som följd – och kompensering följande dagar i form av mer träning och mindre mat.

Hon berättade inget för barnmorskan på mödravårdscentralen eftersom hon inte tyckte att de hade någon vidare bra kontakt.

– Men jag kunde prata med min man. Han har alltid stöttat mig och upprepat hur fin han tycker jag är och att jag duger precis som jag är. Även om jag just då inte kunde ta in det.

Jag visste ju någonstans att bebisen behövde det här fettet. Men det var ändå inte värt det, rädslan att gå upp i vikt var så stark.

Barnet föddes och det blev en pojke. När han var ungefär ett år gammal konstaterades det att han hade ett funktionshinder. Linda tog beskedet hårt och skuldbelade sig själv: Var det hennes fel, hennes matbeteende som orsakat handikappet? Absolut inte, sa alla runt omkring henne.

Men Linda, redan så långt inne i sin sjukdom och med en usel självkänsla, vände det som hänt mot sig själv. Och hennes sjukdom accelererade. Nu blev hon så dålig att hon under en period blev inlagd på sjukhus. Det var en tuff tid, säger hon.

Annons
Annons

Illustration: SvD

Foto: Lise Åserud/TT Bild 1 av 1

Men det skulle bli jobbare ändå. Trots sjukdomen hade mensen fortsatt att komma och efter några år blev Linda gravid med sitt andra barn. Hennes besatthet av att inte gå upp i vikt blev nu ännu mer extrem. Hon bantade och tränade hårt.

– Jag minns att jag åt lite choklad på julen, att jag unnade mig det. Sedan gick jag och spydde. Och att spy när man är gravid, det känns fruktansvärt fel. Jag visste ju någonstans att bebisen behövde det här fettet och jag ville ju ha ett friskt barn. Men det var ändå inte värt det, rädslan att gå upp i vikt var så stark.

En läkare sa: Det är allvar nu. Du måste äta för barnets skull. På sätt och vis tog jag det till mig.

Efter graviditetsvecka 20 larmade vården. Barnet växte inte som det skulle.

– En läkare sa: Det är allvar nu. Du måste äta för barnets skull. På sätt och vis tog jag det till mig. Jag åt lite mer, och barnet började växa igen, och vägde normalt när det kom ut. Men själv hade jag gått ner jättemycket.

Och det var ju det hon hade strävat efter, säger hon. Att det inte skulle synas på henne att hon varit gravid. Ändå mådde hon inte bra. Tvärtom.

Illustration: SvD
Illustration: SvD Foto: Lise Åserud/TT

Hon mådde sämre än någonsin.

– Samtidigt var jag hela tiden så glad över mina barn, över min familj. Och jag ville ingenting annat än att ha ett normalt förhållande till mat. Jag ville bli frisk. Eller det var ju både och. Så dubbelt. Så kluvet.

Annons
Annons

Illustration: SvD

Foto: Lise Åserud/TT Bild 1 av 1

Jag visste det. Jag hörde ängeln. Men djävulen vann alltid. Inget kunde rucka mig.

Hon beskriver det som att det satt en djävul på ena axeln och en ängel på den andra. Det sjuka och det friska brottades med varandra inom henne.

– Jag var hela tiden medveten om att mitt beteende var förvrängt, att jag inte betedde mig normalt. Under en graviditet ska man ju så klart gå upp i vikt. Jag visste det. Jag hörde ängeln. Men djävulen vann alltid. Inget kunde rucka mig.

Vändpunkten kom när Linda och hennes man blev med barn för tredje gången. Av vården fick de rådet att göra abort, Linda var alltför sjuk. Men då bestämde de sig: vi ska greja det här. Vi vill ju ha det här barnet.

De började gå i terapi tillsammans, och terapeuten frågade Linda: ”Vad är det viktigaste i ditt liv?”

– Genast sa jag barnen och familjen. Men då sa han: nej, det är du. Om inte du mår bra kommer ingen annan göra det heller. Han sa också: ’Du tänker precis som en missbrukare’. Då kände jag mig enormt lättad. Någon förstod mitt tankemönster. Jag höll ju på att bli galen av att veta vad som var rätt och riktigt – och ändå alltid göra precis tvärtom.

Illustration: SvD
Illustration: SvD Foto: Lise Åserud/TT

Nu började den långa processen mot tillfrisknande. Den tog tid, mycket lång tid, många år av framsteg och bakslag, en långsam pendelrörelse som ändå kom att tippa alltmer mot det friska. Att Linda hade två barn, och ett till i magen, motiverade henne.

Annons
Annons

– Jag erkände för mig själv att jag var sjuk. Och jag kom till insikt om att jag måste lyssna på den friska rösten. En viktig nyckel var att praktisera det friska, att våga prova att äta och se att det gick bra. Man går inte under. Det blir i sin tur ett bevis på att det friska är det sanna. En annan nyckel för mig var att sluta med alla förbud. Förbjud dig aldrig något, regler och gränser triggar bara sjukdomen.

Man kan bli frisk även om läget verkar hopplöst och allt är oro, ångest och frustration.

I dag är Linda 38 år och hon och hennes man har numera sex barn tillsammans. De senaste graviditeterna beskriver hon som mycket lugnare. Hon har kunnat vila, till och med njuta av sin växande kropp.

Djävulen är knappt märkbar nuförtiden. Någon gång dyker den upp på axeln och börjar viska. Men den friska rösten är starkare, och Linda kan hindra tankarna innan de får fäste. Hon är frisk, och hon är glad över sin stora familj och mån om att inte föra vidare sina tidigare mönster. När de två första barnen var små och Linda var som sjukast, åt hon aldrig samma mat som familjen, utan sin egen eller inte alls. I dag äter de middag tillsammans. Det är viktigt, säger hon. Angeläget att ha rutiner, inget onödigt fokus på maten. Inga förbud.

– Jag är så tacksam för att jag höll i, att jag inte gav upp. Och jag tänker att det finns en mening med allting. Mina erfarenheter är viktiga. Man kan bli frisk även om läget verkar hopplöst och allt är oro, ångest och frustration. Det tar tid och tålamod och man behöver hjälp – men det går, säger hon.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons