Annons

Djupmeditation – en tyst revolution inom kyrkan

”Tyvärr har många ’kroppsmänniskor’ lämnat kyrkorummet i dag, kanske för att yoga eller gå i skogen”, säger prästen Are Norrhava (t v). Petter Östling är ungdomsassistent i Hägerstens församling (t h).
”Tyvärr har många ’kroppsmänniskor’ lämnat kyrkorummet i dag, kanske för att yoga eller gå i skogen”, säger prästen Are Norrhava (t v). Petter Östling är ungdomsassistent i Hägerstens församling (t h). Foto: Yvonne Åsell

Att stanna upp och tänka på vad som är viktigt i livet är många människors önskan. Varje dag, och över hela världen, gör människor också just det. Vissa ber ordlöst, med kroppen, andra med ord. Kristna Are Norrhava och Petter Östling är del av ett slags ordlös och kroppslig bönetradition med anor från kristna mystiker.

Under strecket
Publicerad

”Det känns som om kontemplativ bön ger en större återklang. Det blir som ett kroppsminne av känslor, som spiller över på vanliga andakter”, säger Petter Östling, ungdomsassistent i Hägerstens församling.

Foto: Yvonne ÅsellBild 1 av 1

Prästen Are Norrhava kavar av sig sina vanliga byxor och trär på de generöst sittande byxorna i mjukt jeanstyg. Under armen har han sin bönekudde. Tillsammans med ungdomsledaren Petter Östling ska han snart demonstrera en gammal, ordlös och kroppslig tradition inom kristendom som blandar djupmeditation och total avslappning med ordlös bön.

– Jag vill påstå att det pågår en tyst revolution inom kyrkan, inte bara i Sverige utan även i andra länder, säger Are Norrhava. Jag har lärt ut den här formen av bön även i internationella sammanhang och träffar ofta likasinnade. Det blir ett slags stilla gemenskap som är efterlängtad i kyrkan i dag.
Are Norrhava är nyligen färdig präst, men har under flera år lärt ut kristen meditation till konfirmander och unga ledare i Stockholms stift. Det är så han och Petter Östling, 19 år, har lärt känna varandra. I dag arbetar de i olika församlingar; Are som präst i Katarina kyrka i Stockholms innerstad, och Petter som ungdomsassistent i Hägerstens församling.

– När Are sa på lägret att vi skulle meditera, tänkte jag: Jaa! säger Petter. Det kändes nytt och spännande. Efteråt undrade jag varför vi inte gjort det inom kyrkan tidigare. Först kändes det som att falla ihop, och sedan som om hela kroppen fylldes av värme.

Annons
Annons

En gång om dagen, efter lunch, låg eller satt konfirmanderna utspridda i gröngräset. Are inledde med en berättelse eller biblisk bild, och guidade sedan lägerdeltagarna ner i djupavslappning. Under veckan fick den kontemplativa bönen sedan olika teman som sorg, kärlek, tillit och medkänsla.

Petter menar att de regelbundna kontemplativa bönerna hade en tydlig effekt på gruppen av konfirmander, där många var nya för varandra:

– Att det kan bli så stark närvaro och tillit när man sitter tysta tillsammans är ganska fantastiskt egentligen. Det bidrog så tydligt till gemenskapen i gruppen.

Enligt Are Norrhava kan en bra start för att ”hitta till närvaro” i kroppen vara att ligga ned och göra en så kallad kroppsscanning. Därefter kan det vara läge att komma upp i sittande position – på bönekudde, bönepall eller en vanlig stol. Meningen är att vara både avslappnad och vaken, eller som Are Norrhava beskriver det; som en ”mjukt spänd gitarrsträng”.

Att bli så avslappnad att man somnar är naturligt. Likaså att göra motstånd mot stillheten, och av nyfikenhet låta tankarna vandra. Till sin hjälp har den bedjande därför ett så kallat ankar-ord att återvända till – inte för att prestera en ”bra bön”, men för att få stöd i att fokusera på närvaro, här och nu.

– Det finns ett ganska starkt motstånd hos människan inför att bli stilla, vilket jag tror till stor del handlar om att vi är så nyfikna varelser, säger Are Norrhava. Och det är ju gott att vi tänker, känner och utforskar vår omvärld, men det kan även leda till en rastlöshet och oro. Då kan det vara skönt att få stanna upp, finna en djupare förankring i tillvaron och stämma av: Var är jag nu? Vad är viktigt?

Annons
Annons

”Det känns som om kontemplativ bön ger en större återklang. Det blir som ett kroppsminne av känslor, som spiller över på vanliga andakter”, säger Petter Östling, ungdomsassistent i Hägerstens församling.

Foto: Yvonne ÅsellBild 1 av 1

För en lekman kan denna kristna djupmeditation te sig snarlik dagens mest uppburna antistress-teknik, mindfulness. Den avgörande skillnaden är förstås riktningen – för en troende är syftet att uppmärksamma och fördjupa sin relation till Gud.

Själva bönehuset är det egna templet; kroppen. Lite förenklat kan man också säga att den troende ”flyttar” den ordlösa bönen från huvudet och ”ner genom andningen, till hjärtat”.

– Det centrala inom kristen tro är ju att överlämna sig åt Gud, och det kanske inte är så lätt om man inte vet hur det känns, säger Are.

– På samma sätt kan man med hjälp av kroppsliga erfarenheter fördjupa och utforska andra sätt att be. Jag har haft övningar både med konfirmander och i andra sammanhang där deltagarna har fått blunda och exempelvis meditera över någon som de tycker mycket om. De känslor av kärlek och empati som då kan fylla kroppen är ett sätt att fördjupa förbönen, alltså när man vid gudstjänst eller i egen bön ber för andra.

”Det känns som om kontemplativ bön ger en större återklang. Det blir som ett kroppsminne av känslor, som spiller över på vanliga andakter”, säger Petter Östling, ungdomsassistent i Hägerstens församling.
”Det känns som om kontemplativ bön ger en större återklang. Det blir som ett kroppsminne av känslor, som spiller över på vanliga andakter”, säger Petter Östling, ungdomsassistent i Hägerstens församling. Foto: Yvonne Åsell

Kontemplativ bön har djupa rötter inom kristendomen, från 300-talets ökenfäder och- mödrar som vandrade ut i öknen för att komma ifrån samhällets larm, närmare Gud, och via den kristna mystikertraditionen som sedan utvecklades under medeltiden. Även Martin Luther skrev om kontemplativ bön i ett av sina brev och kritiserade vad han kallade för "pladderbön", med alltför många ord.
Av olika skäl bröts den traditionen när det moderna västerländska samhället växte fram, inte minst sedan reformationen klöv kristendomen i protestantism och katolicism. Särskilt inom protestantismen kom ordet att bli av stor vikt, och kroppens funktion i bönen mindre viktig.

Annons
Annons

Först långt in i vår tid, på 1970-talet, reste unga kristna – precis som så många andra nyfikna sökare – i Asien och inspirerades av olika religiösa meditationstekniker. Så kom den modernt anpassade "Centering prayer" – en kontemplativ böneform för lekfolk, med djupa kristna rötter – att utformas av trappistmunkar i USA .

– Inom mystikertraditionen – både inom kristendom och andra religioner – talar man i regel utifrån sina egna, förkroppsligade erfarenheter, säger Are Norrhava. Därför brukar vi som intresserar oss för det förstå varandra väldigt bra över samfunds- och religionsgränser.

Förståelsen och nyfikenheten är också växande inom Svenska kyrkan, menar han, även om denna nygamla praktik också väcker skepsis.

– Vissa kanske har en rädsla för att kontemplativ bön är något new age-aktigt, vad det nu är, säger Are. Men det handlar inte om det, och inte heller om att vara ”lite buddhist”. De kristna rötterna finns, det går inte att ifrågasätta. Därför tycker jag att det är viktigt att ha sin förankring i dem, och att låta det vara vår teologiska grund när vi mediterar i kyrkan.

Kroppsminnet från kontemplativ bön blir också en god följeslagare i vardagen. För Petter Östling har gudstjänster i kyrkan fått ett annat omfång:

– Det är som om jag kan ta in stämningen och värmen i rummet på ett annat sätt. För mig, som gillar att sjunga, påminner den kroppsliga känslan också om den närvaron, när man är i musiken.

Are Norrhava använder tekniken i vardagen.

– Jag kan sitta på en buss och vara allmänt stressad och sur, men då kan det räcka med att jag bara minns mitt ankar-ord, ”amen” i mitt fall, för att erfara i kroppen hur jag får släppa taget och fyllas på. Och det behöver man alltså inte vara präst för att uppleva.

Men just med tanke på att bönen saknar ord – är det inte lätt hänt att själva syftet glider iväg? Alltså att tankarna nästan enbart fastnar i världsliga saker, och att man i väldigt liten utsträckning ägnar sig åt kontakten med Gud?

– Det kan vara väldigt lätt att tappa fokus när en präst pratar i en kyrka också, säger Petter Östling. För mig finns inget fel sätt att be, det är känslan och närvaron som är det viktiga, och jag tycker om balansen mellan att be med och utan ord. Fast jag skulle nog säga att när man väl fattat det här sättet att be, och känt känslan i kroppen, är det svårslaget jämfört med att enbart be med ord.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons