Annons

Djuren flydde – men efter ekorrarna kom inga fler

Brand nära Irkutsk i slutet av maj 2019.
Brand nära Irkutsk i slutet av maj 2019. Foto: TT

Även i Sibirien brinner skogarna – under sommaren har en yta motsvarande hela Belgien förstörts. Den ryske författaren Sergej Lebedev skriver för SvD utifrån en brand han själv bevittnade under en expedition på floden Sjtjugor.

Under strecket
Publicerad
Foto: Natur & kultur Bild 1 av 1
Foto: Natur & kultur Bild 1 av 1

I Amazonas rasar bränderna vidare, men även andra delar av jorden står i lågor. Under sommaren 2019 noterades fler än hundra skogsbränder norr om polcirkeln. Bland annat har det brunnit i större omfattning än vanligt i Alaska, och i Norra Kanada samt på Grönland, där skogsbränder är ovanliga.

Inte minst har det sommaren 2019 brunnit i Sibirien, där mer än tre miljoner hektar skog stått i lågor och undantagstillstånd utlysts i fem regioner. Mestadels är det otillgängliga områden som brinner, men röken har även nått in över Rysslands tredje största stad, Novosibirsk. Sommaren har också varit ovanligt varm: i juni 2019 låg temperaturen i Sibirien 10 grader högre än det uppmätta medeltalet för åren 1981–2010.

Här nedan skriver den ryske författaren Sergej Lebedev, som rest mycket i Rysslands svårtillgängliga norra delar, om ett personligt minne av en skogsbrand i regionen Komi.

Foto: Natur & kultur

Den otäckaste skogsbrand jag sett var i delrepubliken Komi, längs floden Sjtjugors mittersta lopp.

Vi for nedför forsen, hade lämnat Uralbergens fot bakom oss och floden hade breddats och blivit jämn, men snabb. Strömmarna kastade upp vattenkaskader i luften, fransade med pärlband av bubblor. När årorna bröt vattenytan, som täcktes av reflexer från solnedgången, kunde man se sjögräs driva i sjok och ana att det var mörkgrönt.   

Annons
Annons

En ostadig bris förde med sig brandlukt. På kvällarna steg rökmoln, genomskinliga som virvlande knottsvärmar, upp över de purpurröda trädtopparna.

Och sista kvällen fattade vinden tag i elden som drivit runt nånstans i tajgan, och branden kom på bred front mot floden; trängde ut allt levande mot den.

Först dök älgarna och rådjuren upp på de långa flodbankarna – tajgans bästa löpare. Svedda, med kroppar som höjdes och sänktes, simmade de över Sjtjugor, rakt emot våra katamaraners färdriktning; jag minns de enorma ögonen och hornens kronor.  

Efter klövdjuren kom alla dråsande om varandra; vargar, rävar, harar, två eller tre björnar. Ingen gav sig på någon annan; de simmade bara mot den andra stranden, mot räddningen; simmade ifatt varandra utan att ta notis om människorna.

De sista som lyckades ta sig ut på bankarna var ekorrarna – hundratals ekorrar simmade, försvann ibland i vågorna, höll kursen med svansarna – svarta kolstycken i det glödstänkta vattendiset.

Efter ekorrarna kom det inget mer. De smärre djurarterna hann helt enkelt inte. Det knakade och dånade, och ädelgranar ytterst mot stranden flammade upp hela, från rot till topp, och en svallvåg av brännande luft rullade över floden – eldsvådans andhämtning.

Ett år senare tog vi samma rutt med båtarna, förbi det svarta, hemska, döda brandfältet och kom ihåg djuren, som räddade sig undan olyckan – likt människor.  

Övers: Maria Zennström

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons