Annons
Recension

JerkDocklek som lämnar en sorglig eftersmak

Under strecket
Publicerad

Jerk

Genre
Teater

Gisèle Vienne. Uppsala stadsteater. Regi: Gisèle Vienne. Dramaturgi: Dennis Cooper. Musik: Peter Rehberg, El Mundo Frio of Corrupted. Medv: Jonathan Capdevielle.

Jerk har föregåtts av rykten om publik som svimmat och explicita skildringar av sadistiskt sex. Men man kan inte direkt anklaga den franska iscensättaren och dockmakaren Gisèle Vienne, känd för att gestalta kontroversiella teman som rör det undermedvetnas skuggzoner, för att vara spekulativ. Vad är väl dockteater om en seriemördare mot Josef Fritzl-fallet eller tragiska skolmassakrer?

Visst väcker Jerk obehag, men snarare än äckelkänslor lämnar föreställningen en sorglig eftersmak – och viss tomhet.

Jerk är Viennes fjärde samarbete med den amerikanske kultförfattaren Dennis Cooper. I gänget ingår även kompositören Peter Rehberg och skådespelaren Jonathan Capdevielle.

Dockor och levande aktörer blandas i de stiliserade föreställningarna, som har gästat Sverige. Kindertotenlieder utgick från tragiska händelser i satanistiskt influerade black metal-band. I I apologize rekonstruerades ett sexualbrott.

Även Jerk återskapar sexualbrott. Seriemördaren Dean Coril dödade och skändade nära 30 unga pojkar i Texas på 1970-talet med hjälp av tonårskillarna David och Wayne. Jonathan Capdevielle spelar David, som avtjänar livstidsstraff. Ensam på scenen återberättar han – och bearbetar – med hjälp av handdockor sina traumatiska upplevelser. Hans publik (= vi) är psykologistudenter.

Annons
Annons

Capdevielle tar ögonkontakt med oss. Han liknar mest en nervös ung man; fnittrar till eller faller ihop i gråt. Hans demonstrativa, otäcka lekar med dockorna, som alla har namn och egna röster, påminner om ett barns lek. Vilken unge har inte iscensatt upplevelser och (skäck)fantasier med dockor? Gisèle Vienne återknyter också till handdockstraditionens förbjudna berättelser och estetik. Glidningarna mellan fantasi och verklighet återkommer i hennes iscensättningar.

Fast här är ”sagan” verklighet och återberättas linjärt. Capdevielle illustrerar övergreppen med mycket illusoriska ljud. För ledaren Dean blir också liken till dockor, drömobjekt som han ger kända namn.

För en kort stund kan han känna makt och kontroll över andras identitet.

Mot slutet är dockorna livlösa och Capdevielle använder endast rösten. Han växlar skickligt mellan olika personer utan att röra läpparna. Det är som om han hade alla röster inombords men ändå var tom – ett förvirrat subjekt.

David är inget monster utan en ensam, lite osäker kille som vill bli sedd och älskad. En sådan som plötsligt kan förverkliga sina fantasier med förödande konsekvenser. På hans t-tröja står: Humanity is overrated. Samma budskap bar Pekka-Eric Auvinen som låg bakom skolmassakern i Jokela.

Jerk skapar koncentration men också en märklig distans, trots alla detaljer. Jag lyssnar och iakttar men blir inte berörd eller skrämd. David har ju redan kommit till insikt om sitt brott, genom dockspelet. Kanske vill Vienne säga att konsten kan göra oss till bättre människor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons