Annons

Ljus och strålningDöd och akut närvaro ger sansad sorgebok

David Zimmerman (född 1993) är bosatt i Malmö. Han gick ut Skurups folkhögskolas skrivarlinje 2016, skriver litteraturkritik och har tidigare publicerat diktsviten ”Mal”.
David Zimmerman (född 1993) är bosatt i Malmö. Han gick ut Skurups folkhögskolas skrivarlinje 2016, skriver litteraturkritik och har tidigare publicerat diktsviten ”Mal”. Foto: Emil Malmborg

En stilistiskt och tematiskt ytterst sammanhållen bok som inte leder till tårar utan snarare eftertanke. Det tycker Ulf Karl Olov Nilsson om David Zimmermans andra diktsvit som utgår från en döende far.

Under strecket
Publicerad

Ljus och strålning

Författare
David Zimmerman
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers förlag

64 s.

Det är inte lätt att skriva om sorg. Fällorna tycks lura överallt, sentimentaliteten, det alltför privata, det högstämda, ”det självömkande” med Joan Didions ord eller den ”akuta narcissismen” med Roland Barthes. Men sorgediktning har ändå alltid varit en av poesins absoluta grundackord, i den klassiska dikten bevärdigades den till och med ett eget versmått, elegiskt distikon. Kanske beror poesins förhållande till sorg på att språkinlärning som sådant är förknippat med förlust och att själva benämnandet innebär att göra något frånvarande närvarande. Det vet ju alla som sett en sista hälsning på en gravsten eller roat sig med att leka tittut.

Det finns, vill jag hävda, två slags sorgediktning: den man gråter till och det man inte gråter till. Tua Forsströms fjolårsbok ”Anteckningar” och Bodil Malmstens Det här är hjärtat gråter man till. Men däremot knappast till Jacques Roubauds snarast matematiskt sorgliga tvillingdiktsamlingar om förlusten av sin hustru, ”Någonting svart” och ”La pluralité des mondes de Lewis”. Inte heller till Ida Börjels ”Ma från 2016 gråter man, den gör en snarare förbannad, åtminstone tills man kommer till de tre sidor (av 328) där det plötsligt går att räkna ut vad vreden handlar om. Om sorgediktning kommer med eller utan tårar, måste jag kanske tillägga, handlar naturligtvis inte första hand om kvalitet utan om sättet de närmar sig förlust och död.

Annons
Annons

David Zimmerman är född 1993 och har tidigare publicerat diktsviten ”Mal” på det lilla förlaget Anti och skriver om konst och litteratur i bland annat nättidskriften Opulens. Hans nyutkomna sorgebok över en döende far, ”Ljus och strålning”, är inte en bok som leder till tårar, därtill är den för finstämd och besinnande; den har andra verkningsgrader. ”Ljus och strålningsmyger sig fram genom fyra akter, prolog, vår, högsommar och sensommar. Sjukhusmiljön är abstrakt men antydd med ord som strålvind, schakt av ljus, artärer som ”kopplas upp mot mer tomhet” och en syster, kanske en sjuksyster, som bär in färskt vatten. Stilen är varsam, inrimmen välfunna och poeten månar om diktens öppenhet, upprepar nyckelord och närmast tautologiska bilder: ”en far vaknar med ögonen”, han har ”en mun i huvudet”, ”vi lägger våra händer på händerna”.

Zimmermans diktning är en subtraktionens konst: det ges inga detaljer om faderns liv, det står inte ett ord om vad någon känner och ingenting om relationen mellan far och son; det finns inga versaler, inga namn, ingen interpunktion (förutom några kommatecken) och knappt några andra pronomen än jag och han, inte heller finns det en enda formulering kring vad döden är. Istället står det:

läte som blodet måste ha under huden så börjar det

stiga och ta bort och han, ja vad

vad skulle han spara av detta

Ja, vad finns då kvar att skriva om? Väsentligheter visar det sig. Inte minst lyckas dikterna frammana en akut närvaro, sida vid sida med döden, genom ett slags registrerande av sinnesintryck vid sjuksängen en sista vår och sommar i en döende fars närhet. Lukterna, tröttheten, sömnen, monotonin, en mun som vill ha snus, sommarvärmen som intensifieras, ett allt starkare ljus. Samt preciseringar av det vatten som hela tiden omger fadern, stillastående, illaluktande – till sist tycks bara dy och slam finnas kvar, samt faderns oreflekterade perception, han hör men kan inte längre lyssna. Det är en riktigt stark beskrivning av den kluvna upplevelsen av förtvivlan och uttråkning som det nästan alltid innebär att sitta bredvid ett utmätt och rent liv som bara sover, andas och hör.

och ansiktet lösgör sig mer

dras ihop, vibrerar tunt

det knakar det raspar i bröstet och en fluga dunsar

ja

att få luft

att hålla blodet varmt

Några gånger halkar Zimmermans penna kanske in i upptrampade senmodernistiska spår, men i stort är det en stilistiskt och tematiskt ytterst sammanhållen bok som dessutom innehåller mäktigt mörka enskildheter, som den här:

är detta ny tystnad man hör

eller ett mycket stort ljud

som liknar tystnad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons