Isabella Nilsson
Isabella Nilsson Foto: Staffan Löwstedt

”Döden verkar enklare än livet”

Isabella Nilsson slöt ett förbund med sin mor om att leva ett år till i stället för att självsvälten skulle avsluta hennes liv. Och som författare har hon nu tagit makten över sina demoner.

– Det vore väldigt skönt om vi kunde få bort bilden av att anorexia har med utseendet att göra. Att kvinnor svälter sig ”modellsmala”.

Publicerad

Det sitter en ung kvinna, klädd i luva och blommig klänning, högt uppe i ett träd i Skövde. Vi kan säga att det är författaren Isabella Nilsson som tagit sats för en bra bild nu när hennes nya bok kommer ut. Men det kan också vara Nonsensprinsessan som söker överblick. Hon som är bra på att mota bort rädslor, spränga gränser. Därför blev hon också Isabella Nilssons vän – och huvudperson i purfärska ”Nonsensprinsessans dagbok”.

Begreppet först, leken med ord som stundtals blir till en ”dans på glosor”.

Isabella Nilsson vet, säger med skärpa:

– Nonsens är inte bara trams och flams. I nonsens finns också allvar. Ordlekarna föddes ur mitt behov av att sysselsätta hjärnan med något som inte var ett tvångsmässigt ältande av livsfara. Ett sätt att barnvakta mig själv.

Och att överleva, om vi ska ut på bråddjupet.

”Nonsensprinsessan är mitt friska jag, den som vågar så mycket mer - och leker med ord som håller min oro borta”, säger Isabella Nilsson.
”Nonsensprinsessan är mitt friska jag, den som vågar så mycket mer - och leker med ord som håller min oro borta”, säger Isabella Nilsson. Foto: Staffan Löwstedt

För det var med Nonsensprinsessans hjälp som Isabella Nilsson lyckades hålla löftet hon gett till sin mamma. Förbundet de slöt - ”Snälla Bara Ett År Till” – att hon inte skulle ta sitt liv trots att döden just då kändes säkrare än livet. Allt hon var rädd för. Tvångstankarna. Och självsvälten.

– Att dö var liksom att vara på den säkra sidan. Men jag lät mig övertalas av mamma, för hennes skull ville jag lyckas med behandlingen jag fick. Vår kärlek är det som gör att jag fortfarande orkar lite till.

Annons

Året var 2016 och dagboken inleds redan 1 januari med en slutsats:

Jag har så lite gemensamt med mig själv. Jag delar inte mina egna intressen.

Det fortsätter så där, dag för dag. Jag skrattar högt när jag läser. Jag streckar för och stryker under. Tänker att detta måste jag minnas, citera – kanske till och med sno. Andra sidor får mitt hjärta att krampa eftersom vi återförs till det som var Isabella Nilssons verklighet. När hon ligger inlagd, till slut med tvång, eftersom hennes anorexia blivit livshotande.

Över köksbordet hemma hos sin mamma, de bor grannar i Skövde och mammas kök blir tryggaste mötesplatsen, berättar hon om åren när självsvälten och tvångstankarna växelverkade. Tills de slog till med full gemensam kraft.

– Jag blev väldigt sjuk i kroppen och väldigt sjuk i huvudet samtidigt.

Allt började när Isabella Nilsson var 13 år. Då när hon var en ”superduperansvarstagande” flicka. Mån om att göra allt rätt, fatta väl övervägda beslut utifrån all tillgänglig information. Nu började man tala om faran med socker, behovet att äta rätt och nyttigt. Hon var fast direkt.

Annons

– Kanske var jag predestinerad för sjukdomen rent genetiskt. Kanske finns det en anorexiagen hos några av oss, ungefär som alkoholisten kan fastna i missbruk utan att från början ha druckit mer än andra. Vi anorektiker går igång på svält.

Forskning pågår, än finns mycket man inte vet.

– Men man är nog ense om att familjerelationer inte är orsaken till att unga tjejer börjar svälta sig. Detta man trodde från början.

Det blir tyst. Innan Isabella Nilsson, nästan vädjande, vill ha bekräftat att det här inte ska bli en artikel om anorexia. Eller tvångsneuroser. Okej att hon själv valt "En sjukskrivning” som underrubrik till sin bok. Men den är ju samtidigt ”ett år av magiskt blänkande”.

Som författare har hon tagit makten över sina demoner. Gett dem namn och personlighetsdrag. Anorexian har blivit till en åldrad Änglamakerska som inte har en chans mot den livskraftiga Nonsensprinsessan. Hon som vet att ”Livet är den livslånga möjligheten/att löpande lovsjunga löjligheten”.

På snabba versfötter samlade Isabella Nilsson ihop sina dagboksanteckningar. De flesta ord och tankar kom under hennes dagliga promenader, rader på rim blev lätta att komma ihåg och skriva ner när hon kom hem. Efter tre fyllda anteckningsböcker insåg hon att där fanns ett litterärt material. Förlaget Ellerströms, som hon tidigare samarbetat med, tände direkt.

Annons

En händelse som såg ut som en tvångstanke.

För att förstå modet i hennes krumsprång över avgrunden måste rädslan få lite mer utrymme.

Vad var du rädd för?

– Allt. Stort som smått. Från sånt som många oroar sig för: miljöhot, krig och den politiska utvecklingen, till minsta svarta prick. Säg att vi alla har knappar i hjärnan och vet att om en hotbild dyker upp ska vi trycka in den gula knappen. Den som signalerar varning. Min hjärna hade fastnat på den röda stoppknappen dygnet runt.

Så länge hjärtats ängladynamo orkar alstra små livsgnistor. Så länge skutan kan gå banana.

Man skulle kunna tro, särskilt i avsaknad av egen Nonsensprinsessa, att humorn och ordlekeriet finns långt borta från den som är allvarligt sjuk. Isabella Nilsson rättar, säger att galghumorn alltid varit hennes livboj – och att skrattet och mörkret är två sidor av samma tillstånd. Som hos clownen, narren och många av Becketts figurer, alla har de ett mörker inom sig.

– Samtidigt som de är de roligaste existenserna i vår kultur och litteratur.

Annons

Att gömma sig bakom humorn kan vara fegt och destruktivt. Men det kan också vara ett positivt val, påminner om att hon varit i ”liljekonvalecens”.

­– För omgivningen är det både schysstare och trevligare med en clownmask än om vi vänder alla taggar utåt. Som någon sagt, jag tror jag läste det i SvD: ”Humor lär vara förtvivlans artigaste form”.

Men när du inte hade lust att leva...

Isabella Nilsson avbryter, kobrasnabbt. Säger att det inte handlade om lust. Utan om brist på mod. Hennes liv var varken meningslöst eller tröstlöst. Hon var bara så rädd att försätta sig själv eller någon närstående i en ”hemsk situation”. Då var det säkrare att dö.

– Som kontrollmänniska kan jag också tycka att döden verkar enklare än livet. De få alternativen går att överblicka. Antingen händer ingenting eller också kommer vi till himlen – eller återföds. Livet är mer oberäkneligt. Att räkna ut alla scenarier för vad som kan hända är omöjligt.

Vad har hänt henne själv efter året som hon lovade sin mamma? Jo, hon har skrivit sin bok, översatt en annan – av den brittiska författaren Edward Lear – tillsammans med författaren och gode vännen Malte Persson.

Annons

– Annars är det ganska mycket samma. Jag är sjukskriven, har det jättekämpigt. Men i och med att jag är i lite bättre fysisk form har jag mer ork att hantera mina tvångstankar.

”Nonsensprinsessan är fantasifiguren som vet allt om nödrimmad centrallyrik, orosmoln i mjukisbrallor, att tusen tankar tinar långsamt och att förklaringen till att själsfränder så småningom möts är att de gömmer sig på samma ställe när de är rädda. Och allt sköljer hon ner med lite rödvin och ett gapskratt.”
”Nonsensprinsessan är fantasifiguren som vet allt om nödrimmad centrallyrik, orosmoln i mjukisbrallor, att tusen tankar tinar långsamt och att förklaringen till att själsfränder så småningom möts är att de gömmer sig på samma ställe när de är rädda. Och allt sköljer hon ner med lite rödvin och ett gapskratt.” Foto: Staffan Löwstedt

Så här över ett köksbord kan man inte ana att du varit tvångsinlagd.

Hon skrattar högt, säger att hon är ”skitglad” över att ha lyckats förmedla att man kan ha en psykiatrisk diagnos och ändå verka normal. Själv har hon just lyckats byta självbild, blivit av med föreställningen hur livet borde vara för en 29-årig kreativ tjej som hela uppväxten var högpresterande och antogs kunna bli allt vad hon ville.

– Det fanns en idé om att jag skulle kunna bli något stort.

Och nu? Dagboksbladet från den 20 februari berättar:

Jag vill inte vara del av något stort. Jag vill vara del av något litet, hårt och blankt som glimmar i mörkret.

Annons

Genom åren har Isabella Nilsson gått igenom en rad behandlingar som alla haft som mål att hon skulle bli frisk, normal. På ett sätt som hon plötsligt insåg att hon aldrig någonsin eftertraktat.

”Min styrka är att jag blir kolugn och kan stödja andra när det verkligen gäller. Med tanke på min rädsla för allt är det jättekonstigt att jag fungerar så bra när katastrofen väl är ett faktum.”
”Min styrka är att jag blir kolugn och kan stödja andra när det verkligen gäller. Med tanke på min rädsla för allt är det jättekonstigt att jag fungerar så bra när katastrofen väl är ett faktum.” Foto: Staffan Löwstedt

– För det skulle innebära att jag blev en annan människa. En tvättmedelsreklamkvinna med glansigt hår och två lekande barn. Det var inte bara en bild som kändes ouppnåelig utan också ointressant. Jag vill inte bli påprackad någon normalitet, jag vill vara mig själv.

Det var där Nonsensprinsessan smög sig in. Som den där coola tjejen på högstadiet, hon som smygrökte och var ballast i klassen.

– Nonsensprinsessan är inte så noga med sina gränser. Håller inte sin sfär som jag måste, vilket gör henne till en så mycket mer generös och kärleksfull person. Min egen största sorg, alla kategorier, är att min sjukdom gör mig till en person som sätter sig själv i första rummet. En osympatisk person.

Annons

Men att vara sjuk är väl inte att vara ond eller snål?

När Isabella Nilsson avbryter är det med hög, bestämd röst. Jo, allt det där är sant. Hon vet att hon gör sitt bästa varje dag för att vara mindre regelstyrd och mer öppen för sin omvärld. Att hon ändå är osympatisk är ingen anklagelse, bara ett konstaterande.

– Man har ansvar för sig själv. Kan inte se genom fingrarna på allt man gör. Måste ställa krav. Också som psykiskt sjuk.

Hennes språk och sjukdom går ihop, är tätt tvinnade. Sjukdomen, skriver hon i sin bok, krymper livet till något som språket kan få grepp om.

Tomheten blir formulerbar.

– Det jag också hoppas framgår är hur viktigt det är att vi väljer rätt metaforer för att beskriva våra liv. Dessa bilder vi hela tiden ger, inte minst i sociala medier. Det är stor skillnad om jag ser mig som en liten, rädd och maktlös perfektionist eller ett trasigt konstnärsgeni som lever på ett självdestruktivt sätt.

Du menar att bilderna kan bli till självuppfyllande profetior?

– Precis. Därför ska vi värna om stereotyperna som öppnar upp, ger oss möjligheter. Inte de som stänger till och krymper oss. För mig blev det så mycket mer fruktbart att se mig som Nonsensprinsessa än en blivande äppelkindad tvåbarnsmor.

Annons
 Mer än att skriva egna böcker älskar Isabella Nilsson att översätta andras: ”Först när man får ramar kan man tänka utanför dem. Jag har alltid fått panik inför uppgiften att jag får skriva vad jag vill. Då är jag utlämnad till alla val i världen och min hjärna blir alldeles tom.”
Mer än att skriva egna böcker älskar Isabella Nilsson att översätta andras: ”Först när man får ramar kan man tänka utanför dem. Jag har alltid fått panik inför uppgiften att jag får skriva vad jag vill. Då är jag utlämnad till alla val i världen och min hjärna blir alldeles tom.” Foto: Staffan Löwstedt

Psykiska sjukdomar väcker medlidande, även om Isabella Nilsson framhåller att det mest är ”äldre människor” som tycker synd om henne. Jämnåriga kvinnor kan snarare irriteras. På högstadiet fanns tjejerna som mumsade bullar och retade sig på henne som var ”så jävla perfekt” och avstod från de förbjudna kalorierna. Medan hon själv bara skämdes för att inte var som andra.

– Att vara anorektiker är som att vara nykterist på fest. Den som väcker folks dåliga samvete.

Tillägget är viktigt:

– Det vore väldigt skönt om vi kunde få bort bilden av att anorexia har med utseendet att göra. Att kvinnor svälter sig ”modellsmala”. 

I verkligheten handlar det om lidande. En sjukdom som kan leda till döden. Men som också går att bota. Kan man inte tänka sig att hon själv tillhör den grupp som tillfrisknar? Hon säger att det hoppas hon verkligen. Men hon tänker inte så ofta i de banorna.

Annons

– Då blir mitt liv idag bara en transportsträcka mot något annat, friskare.

Hennes mamma har kommit hem, fixar kaffe och plockar fram nyköpta bröd, ost och skinka. Ögonkasten mellan mor och dotter är som en båge av ljus. Annika Nilsson är sjuksköterska, jobbar med palliativ vård och säger att hennes yrkeskunskaper är både en fördel och en nackdel när det gäller dotterns sjukdom.

– Jag vet vad en kropp orkar. Och inte orkar. Tidigare jobbade jag på intensiven. Jag har vårdat dem som varit i Isabellas situation.

Och nu, när hon ger ut sin bok?

– Den har fått mig att både skratta och gråta, säger Annika Nilsson stolt. Innan hon ger dottern en kram och susar iväg till jobbet. Kvar blir Isabella som tuggar skinksmörgås toppad med gurka och med varma ögon hyllar den villkorslösa föräldrakärleken.

– Det är så vackert med den kärlek som klarar att nötas, stötas och blötas. Så mycket av det som inte är perfekt ger vi upp idag. Vi ska vidare till det som är bättre. Relationen barn/föräldrar får nya chanser hela tiden. Det är coolt.

Annons

Och hon själv? Till slut vågar jag ändå fråga om den där bilden av henne som mamma med två barn, vi kan väl hoppa över det glansiga håret, är helt otänkbar som framtidsscenario?

Hemma i mammas kök.
Hemma i mammas kök. Foto: Staffan Löwstedt

Hon säger att hon har svårt att se att det skulle kunna bli så. För i så fall, då måste hon veta att hon alltid kan sätta sina barn i främsta rummet. Att hennes sjukdom inte går före allt annat.

­– Som det är idag vore det ansvarslöst att bli mamma.

I boken finns en dagboksanteckning om pojkvännen som försvann när han kände att hennes mörker smittade. På ett annat ställe sammanfattar hon ännu kortare:

Lönlös, könlös och spritt språngande osynlig.

Nu sitter hon vid sin mammas köksbord och säger att det är sorgligt men förståeligt att en pojkvän kan ge upp.

Annons

– Det är inte lätt att stå nära någon som mår dåligt. Jag förstår att man känner sig maktlös.

Att man som sjuk därmed blir övergiven är inte hennes första koppling. Själv har hon mest känt skam och skuld över att vara den som orsakat sina nära och kära så mycket oro och lidande. Det är i sådana lägen som Nonsensprinsessan kan sparka igång henne, ge henne andra infallsvinklar.

Orolig ordlek med livet som insats, lager på lager av inlindad lovsång, lenande lindor av ljudande likhet, läkande lätthet i bokstävers blekhet, obändigt böjda att oböjda blanda sitt balsam till blid balsamering ...

Författaren Isabella Nilsson tar sats för en bra bild när hennes nya bok kommer ut. Men det kan också vara Nonsensprinsessan som söker överblick.
Författaren Isabella Nilsson tar sats för en bra bild när hennes nya bok kommer ut. Men det kan också vara Nonsensprinsessan som söker överblick. Foto: Staffan Löwstedt

Vi tar paus, går ut och tar bilder. Isabella Nilsson klättrar upp och ner i träd, följer fogligt fotografen Staffan Löwstedts infall. Skrattar åt att han ”samlar på ljus” som hon samlar på ord. Och små leksaksponnyhästar och lappar. Och andra magiska ting. När hon öppnar dörren till sin egen lägenhet säger hon att vi kan leka hantverkare. Normalt brukar hon inte släppa in någon som hon inte känner. Lägenheten är hennes borg – liten som en fingerborg. Eller en ”bombsäker flickbunker”. Där hon sover, äter, skriver, läser och löser korsord. Utför de dagliga rigorösa rutinerna, allt som ska göras i en viss ordning, vid vissa klockslag, för att hålla ångesten borta.

3 februari: Jag lever så litet och tätt intill mig själv som möjligt. Ändå får oändligheten in en fot.

Men rummet är också en plats för vila och meditation.

26 juni: Många skriande behov har ett stort behov av tystnad och kontemplation.

Högtidligt talar hon om hur sjukdomen lärt henne tacksamhet och ödmjukhet. Hur skönt det är att inse att man inte är världens centrum.

­– Det är jätteskönt, fast det är inte rätt ord, att få glömma sig i universum.

”Nonsensprinsessans dagbok” slutar sista december 2016. Men än finns den orädda fantasifiguren kvar i Isabella Nilssons liv.

– När du gått kommer jag att ha jättevåndor för att jag bara sagt patetiska saker, men då kommer hon säga att du som reporter kunde ha ställt bättre frågor. Hon är sån, håller alltid på mig.

Redan på väg till tåget plingar ett sms i min mobil. Men det är inte Nonsensprinsessan som vill ha sista ordet. Det är Isabella som kommit på hur det är att ”glömma sig i universum”:

”Det känns befriande.”

”Nonsensprinsessan är mitt friska jag, den som vågar så mycket mer - och leker med ord som håller min oro borta”, säger Isabella Nilsson.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 6

”Nonsensprinsessan är fantasifiguren som vet allt om nödrimmad centrallyrik, orosmoln i mjukisbrallor, att tusen tankar tinar långsamt och att förklaringen till att själsfränder så småningom möts är att de gömmer sig på samma ställe när de är rädda. Och allt sköljer hon ner med lite rödvin och ett gapskratt.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 6

”Min styrka är att jag blir kolugn och kan stödja andra när det verkligen gäller. Med tanke på min rädsla för allt är det jättekonstigt att jag fungerar så bra när katastrofen väl är ett faktum.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 6

Mer än att skriva egna böcker älskar Isabella Nilsson att översätta andras: ”Först när man får ramar kan man tänka utanför dem. Jag har alltid fått panik inför uppgiften att jag får skriva vad jag vill. Då är jag utlämnad till alla val i världen och min hjärna blir alldeles tom.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 6

Hemma i mammas kök.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 6

Författaren Isabella Nilsson tar sats för en bra bild när hennes nya bok kommer ut. Men det kan också vara Nonsensprinsessan som söker överblick.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 6