Annons

Maria Wahlström:Dödens själ och hjärta heter sorg

Alla ska vi dö och alla ska vi vara med om en närståendes död. Ändå är döden märkligt frånvarande i våra liv. Varför måste avståndet till en så allmän och omvälvande erfarenhet vara så stort? Det är något som de senaste decenniernas svenska ­sorgeskildringar sätter fingret på. 

Under strecket
Publicerad

Avsaknaden av vänner som lyssnar och tröstar är påtaglig i litterära sorgeskildringar. 

Bild 1 av 1

Avsaknaden av vänner som lyssnar och tröstar är påtaglig i litterära sorgeskildringar. 

Bild 1 av 1
Avsaknaden av vänner som lyssnar och tröstar är påtaglig i litterära sorgeskildringar. 
Avsaknaden av vänner som lyssnar och tröstar är påtaglig i litterära sorgeskildringar. 

Gått bort? Sa du gått bort – som om det åt 
ett håll vore. Det är strött över land, eller driver 
det över hav – allra mest skingrat spritt söndrat  
stoft är det vi ­försvinner i, förblir i, förbinds i i 
luftlagren   famnen

Katarina Frostenson, ”Tre vägar” (2013)

I sin inflytelserika studie ”L’homme devant la mort” (1977) för den franske idéhistorikern Philippe Ariès fram tanken om döden som något i grunden oförenligt med den rationalism som karakteriserat den västerländska kulturen alltsedan 1700-talet. En ­modernisering och sekularisering som i stället för att civilisera döden har sett till att dölja eller maskera den. ­Något som visar sig bland annat genom vår ovilja att nämna döden vid dess rätta namn: någon har ”lämnat oss”, ”somnat in” eller – som i dikten ovan – ”gått bort”. Därtill har själva döendet i allt högre grad medikaliserats och institutionaliserats och därmed kommit att bli något åtskilt från vårt vardagliga liv. Den andres död möter vi alltså oftast på avstånd – i nyhetssändningarna på tv, i skön­litteraturen, på film – och därför mer eller mindre lidelsefritt. I alla fall är det en upplevelse som är väsensskild från den djupt kända och intima erfarenhet som följer på en förlust av någon man hållit av. Ty döden har inte bara en kropp, den har också en själ och ett hjärta: sorgen.

Annons
Annons

Det tycks som om det finns något bekymmersamt och ängsligt i vårt förhållande till denna sorg. Om det vittnar de sorgeskildringar, ofta med självbiografisk bakgrund, som publicerats under det senaste decenniet och i vilka detta avstånd har fått ett alldeles eget uttryck. Döden är numera, som kulturjournalisten Pontus Dahlman så träffande har poängterat (DN 1/1 2016), ett telefonsamtal vid en oväntad tidpunkt. Dessa moderna tiders själaringning ljuder i Lukas Moodyssons roman ”Döden & Co” (2011) ”strax ­efter midnatt, strax efter noll”. I Kristian Petris ”Pappan” (2013) upptäcker sonen ett ”meddelande på telefonsvararen från korttidsboendet” och sonen i Aris Fioretos skildring, ”Halva solen” (2012), tar emot samtalet ”halv sex på kvällen, sista söndagen i juni”. Diktjaget i Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat” (2015) överväger att inte svara, med tanke på att det ringer ”alldeles för tidigt” för att vara normalt. Men svarar gör hon till sist. Malmsten gör telefonsamtalet till ett av diktsvitens bärande motiv och kastar också om tankefiguren: ”Det är det som är döden / Det att du aldrig svarar igen // Du kommer aldrig att svara / när jag ringer ditt namn”.

Roland Barthes ”Sorgedagbok”, aktuell i svensk översättning, ­utgörs av dagboksanteckningar från de år som följde på hans mors död. Boken publicerades på franska långt efter hans egen död och han gjorde aldrig någon egen redigering av materialet; kanske fanns det heller inte någon avsikt att publicera det. Men även om tillkomst- och publiceringsprocessen skiljer sig från många samtida ­sorgeskildringar är det samma frågor som söker svar.

Annons
Annons

Vad innebär det då att sörja och vilka erfarenheter är det som vidareförmedlas i sorgelitteraturen? Är det att i bildlig bemärkelse och i likhet med den litterära sorgens portalgestalt, Niobe, förstenas? Niobe, som i den grekiska mytologin straffas av gudarna för sitt övermod och för­lorar sina 14 barn, ett efter ett. Eller drivs man på samma sätt som Ofelia, som i tragedin ”Hamlet” förlorar både sin far och sin bror, till vansinne med den egna döden som enda rimliga utväg? Och hur kryssar man sig fram mellan de blindskär som sorgeprocessen är förenad med? 

”Sorg”, förklarar den engelske kritikern och filosofen Samuel Johnson (1709–84), ”är ett slags själens rost som varje ny tanke bidrar till att skrubba bort”. Det är det stillastående och stagnerade livet som Johnson, i essän ”The proper means of regulating sorrow” (1750), menar gör skadan värre och han uppmanar därför den sörjande till ett liv i rörelse, såväl andligen som kroppsligen. Sigmund Freud betonar, i ”Sorg och melankoli” (1917), också vikten av andlig rörelse om än på annat sätt, nämligen att bearbeta ”vart minne och varje förväntan” som kan förknippas med den döde. Ett arbete som enligt honom är mödosamt eftersom vi till varje pris vill undvika smärta, vår grundläggande Schmerzunlust, för att låna Freuds eget uttryck. 

Den kanadensiska poeten Anne Carson liknar i ”Nox” (2010), collageboken hon färdigställde efter sin brors död, samma process vid en historikers arbete: ”Den som frågar om tingen – om deras dimensioner, vikt, plats, stämningar, namn, helighet, lukt – är en historiker. Men frågandet är ingen ­enkel sak. Det är när du frågar om något som du inser att du själv har överlevt det/tinget, och därför måste du själv bära det eller ge form åt det så att det kan bära sig självt.”

Annons
Annons

Att bearbeta minnet av den döde, att ”ge form” åt svaren på de frågor som ställs, är i själva verket ett helande som utmynnar i ett slags dubbelriktad överlevnad: den du överlevt lever trots allt kvar – om än i och genom dig. ­Minnesbearbetningen är central i sorgeskildringarna och ett sätt att omskapa relationen till den döde. Bearbetningen går via minnesbilder av olika händelser, platser man besökt tillsammans, ting som förknippas med den döde, ­fotografier som i de här fallen leder till ett mer konkret arbete: skrivandet. 

För att söka tröst och vägledning vänder sig berättar­jagen ofta till texter av olika slag. Barthes läser Marcel Proust och ”hjärtskärande sidor om skilsmässan mellan Proust och hans mor”. Det sörjande diktjaget i Frostensons ”Sånger och formler” (2015) läser Anne Carsons ”Nox”. Diktjaget i ”Nox” vänder sig i sin tur till de antika källorna och läser bland andra den romerske poeten ­Catullus och historikern Herodotos. Men läsningen kan också vara en återvändsgränd. Berättarjaget i Helen Macdonalds ”H som i hök” (2016) beskriver hur hon inledningsvis försöker hantera sorgen efter sin far genom att läsa: ”Jag köpte böcker som handlade om sorg, om smärtsamma förluster. De låg på mitt skrivbord i travar som hotade välta. Som en god akademiker trodde jag att man kunde hitta svaren i böcker. Var det uppmuntrande att få veta att alla ser spöken? Att alla slutar äta? Eller inte kan sluta äta?” Läsningen tycks väcka lika många frågor som den besvarar.

Inte sällan ser sig berättarjagen manade att rättfärdiga sin sorg och ställer sig frågande till varför de egentligen sörjer. ”Det är inte de avlidna / som lider / Det är de kvarblivna”, skriver Malmsten och på liknande sätt tar den brittiske författaren Julian Barnes (”Livslägen”, 2013) sin tillflykt till filosofin när han poängterar att sorgen är ”en sorts överdriven, om än ursäktad, självömkan” eftersom den döda inte längre lider. Tankarna är en återspegling av den grekiske filosofen Epikuros resonemang om att ­döden inte är dålig eller något att frukta eftersom vi alltid är i otakt med den; när döden väl infinner sig, finns vi helt enkelt inte till. Barnes vänder på sitt resonemang och rättfärdigar sin sorg genom att tänka på vad hans nu döda hustru gått miste om: ”Se vad hon mist nu när hon mist livet. Sin kropp, sin själ; sin brinnande nyfikenhet på ­livet.” 

Annons
Annons

I detta närmar sig Barnes en annan filosofisk skola som menar att döden trots allt är dålig eftersom den berövar den som dött de goda saker som hade ­inträffat om hon eller han nu inte vore död. Att tvivla på det rättmätiga i att sörja röjer inte bara en osäkerhet inför vad döden är och hur den påverkar oss utan förstärker också de hierarkier som omgärdar sörjandet. I Petris skildring läser berättarjaget om en pappa vars dotter hastigt insjuknat och dött och finner det hela ”så outhärdligt sorgligt, så fruktansvärt orättvist, mardrömslikt” och förebrår sig sin egen, i sina ögon mer banala, sorg: ”Vem är jag att komma med detta. Pappa var gammal, döden drabbar oss alla.” Det är sant, ett barns död är i allmänhet mer traumatiserande och väcker också större medkänsla från omgivningen, men citatet avspeglar också ett slags rationalisering och ett stoiskt förhållningssätt i syfte att vinna slaget mot sina känslor.

Ritualerna kring den döda kroppen och begravningen har, sett ur ett historiskt perspektiv, varit oundgängliga element i sorgeprocessen och ett sätt att strukturera tillvaron för den sörjande: hyllningar av den döda kroppen på lit-de-parade, begravningsprocessioner, båren som kantas av de närmast sörjande, musik och klagosång, ­inhyrda gråterskor. Ritualer av det här slaget är frånvarande i de samtida sorgeskildringarna. Likväl är den döda kroppen central eftersom berättelsen inte sällan utvecklas ur konfrontationen med den. Åsynen av den redan döda kroppen är ett slags omvänd födsloscen och en uppfordran till berättarjaget att skenbart blåsa liv i den kropp som nu är tömd på liv. 

Annons
Annons

Sonen i Fioretos skildring närmar sig sin fars likbår och låter blicken motvilligt falla på den döde fadern: ”Jag skulle vilja plocka isär och sätta ihop dig igen” tänker han. När sonen efter likvakan, ”skjuter upp dörren” är det också inledningen till berättelsen. I Moodyssons skildring ger närvaron av faderns döda kropp samma ingivelse: ”Jag går fram till honom. Jag måste säga någonting till honom. Jag vet att han är död men jag vet att han fortfarande kan höra mig. Men vad ska jag säga?” När sonen senare kommer hem från sjukhuset sätter han sig ned vid köksbordet, ­påbörjar sorgeprocessen genom att ”skriva den här boken”.

Sörjandet i bokform är, till skillnad från de ovan ­beskrivna ritualerna, i stor utsträckning förbundet med tystnad och ensamhet. Det är kanske inget märkligt med det, utan ligger snarare i sakens natur. Inte desto mindre är frånvaron av det goda samtalet, av vänner som lyssnar och tröstar, påtaglig i skildringarna. Moodyssons berättare sätter sig tidstypiskt framför datorn och surfar oavkortat på nätet efter dödsbeskedet och Malmstens diktjag tar professionell hjälp: ”Det är sorgecoachen i Ropsten / varje helgfri onsdag / för tusen kronor i timmen.”

Samtalet med vänner där man delar minnen och kunskaper om den döde är ett sätt att skapa band mellan dem som är kvar och på ett mer övergripande plan det band som förbinder livet med döden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons