Annons

A bath full of ecstasyDödsfallet ger skivan en sorgsen ton mitt i euforin

Hot Chip tar hjälp av Philippe Zdar (som gick bort förra veckan).
Hot Chip tar hjälp av Philippe Zdar (som gick bort förra veckan). Foto: Tom Oldham/TT

Hot Chip är ett band som är typiskt för vår tid – ändå är deras listframgångar blygsamma. På nya albumet försöker gruppen tänja sina gränser genom att ta hjälp av utomstående producenter.

Under strecket
Publicerad

A bath full of ecstasy

Artist
Hot Chip
Genre
Pop
Musikbolag
Domino/Playground
År
2019

Betyg: 4 av 6

Ni vet de där stunderna på en middag när det dyker upp någon låt i bakgrunden som fångar bordets uppmärksamhet och alla plötsligt ska försöka minnas vilket år det var. Gissningarna är ofta grovt felaktiga, det musikaliska minnet verkar ha en märklig tendens att placera saker och ting närmare i tiden.

Så när kom Hot Chip till vårt medvetande? Blunda en stund och gissa. Det var alltså 19 år sedan de började dyka upp på det då så radikala fenomenet musikbloggar, men ska man sätta ett startdatum för ett mer bredare kommersiellt genombrott så hamnar vi kanske runt 2004, vilket ändå är 15 år sedan.

För första gången sedan starten har de nu valt att samarbeta med utomstående producenter, närmare bestämt The XX-producenten Rodiadh McDonald och den i förra veckan så tragiskt bortgångne house-legendaren Philippe Zdar. Detta har dock inte fört Hot Chip i någon ny radikal riktning, utan bandets kapten Joe Goddard har nog ändå haft slutlig vetorätt. Den lätt skruvade titeln “A bath full of ecstasy” är också klassisk Hot Chip-humor.

Annons
Annons

Den första singeln som släpptes från albumet, ”Hungry child”, var en oväntat houseig utflykt. Det har gjorts förut i Hot Chip namn, men annars har Goddard mest tagit ut de svängarna i dels sitt soloprojekt under eget namn, och dels i duon 2 Bears. Det förekommer en somrig remix på denna, (”Paul Woolford sunrise mix), som tyvärr inte är medplockad på albumet, för i den versionen har de en garanterad hit på dansgolven.

Det finns något genuint charmigt med att lyssna på Hot Chip, bandet försöker aldrig låta farligt, och ”Hungry child” har den där dansanta mysfaktorn som genereras mellan Goddards produktioner och Alexis Taylors mjuka röst. Och på öppningsspåret låter det ungefär som om gamla A-ha skulle ha försökt sig på att göra housemusik. Eller kanske ett lite mindre kitschigt Pet Shop Boys. Ett brittiskt Talking Heads för 10-talet?

Det är bandets sjunde album i ordningen och det går verkligen att påstå att de har blivit trygga i sin formel, möjligen en aning förutsägbara. Och de ser inte ut som ett pojkband längre, även om bandets klädval försöker ge sken av annat. De är så högt ansedda att definitivt skulle kunna prata om Hot Chip som ett av vår tids, eller kanske framför allt Englands, mest signifikativa band. Ändå har de inte fått några hits. Lyssnar man på framför allt ”Hungry child” och ”Melody of love” är det svårt att inse. Deras blygsamma listframgångar hamnar 13 år bak i tiden.

Så kanske var det ett nödvändigt val att plocka in Zdar och McDonald som utomstående producenter, för det är när de lyckas knuffa bandet bara lite grann utanför deras komfortzon som det händer intressanta grejer. Att det musikaliska geniet Philippe Zdar skulle omkomma i en fallolycka från en byggnad i Paris bara någon dag innan detta albums releasedatum är djupt tragiskt, och ger ”A bath full of ecstasty” en för närvarande aningen sorgsen ton mitt i all eufori. Förhoppningsvis kommer det att släppa med tiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons