Annons

Mozarts RequiemDödsmässa som sprider livskraft i mörkret

 Jing Yi Wang och Yiorgos Pelagias i ”Mozarts Requiem”,  koreografi av Örjan Andersson med Skånes dansteater, Malmö Operakör och Operaorkester.
Jing Yi Wang och Yiorgos Pelagias i ”Mozarts Requiem”, koreografi av Örjan Andersson med Skånes dansteater, Malmö Operakör och Operaorkester. Foto: Mats Bäcker

En själamässa full av liv och energi – Skånes dansteater och Malmö Opera samlar sig till ett innerligt allkonstverk.

Under strecket
Publicerad

Bente Lykke Møllers breda, vita trappa dominerar scenbilden i ”Mozarts Requiem”.

Foto: Mats BäckerBild 1 av 2

Emma Välimäki (längst fram) har en särskild lyster.

Foto: Mats BäckerBild 2 av 2

Mozarts Requiem

Genre
Dans
Medverkande
Skånes dansteater, Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, sångsolister
Var
Skånes dansteater på Malmö Opera
Koreografi
regi: Örjan Andersson

Musik: W A Mozart, ”Requiem” fullbordad av Franz Xaver Süßmayr (KV 626). Dirigent: Olof Boman. Scenografi, kostym: Bente Lykke Møller. Ljus: Ulrik Gad. Ljud: BJ Nilsen

Det känns en aning makabert att bevista premiären på en dödsmässa i Malmö i dessa dagar av dödsskjutningar och sprängdåd. Men den märkliga tajmningen för Skånes dansteaters version av ”Mozarts Requiem” kan också ses som en innerlig bön om nåd och lovsång till livet självt. Det är åtminstone så som detta mäktiga allkonstverk framstår, med 55 dansare, körsångare och sångsolister på scenen och en nästan mjukt nyanserad orkester i diket under Olof Bomans lyhörda ledning.

Örjan Anderssons koreografiska relation med Skånes dansteater är lång och omfattar verk till musik av Sjostakovitj och Stravinskij. Under årens lopp har den klassiska musiken (Bach, Beethoven) följt Andersson och framhävt både hans lekfulla sätt att närma sig existentiella frågor och förmågan att komponera såväl dansande som musicerande kroppar i tid och rum.

I ”Mozarts Requiem” utvecklar han detta till mästerskap. En väsentlig komponent är scenografen Bente Lykke Møllers breda, vita trappa som dominerar scenen och får gestalterna att likna levande nottecken. Trappan leder tankarna till danska Hotel Pro Formas storslagna 1990-talsuppsättning ”Operation: Orfeo”. Men om förloppet där var rätt statiskt, så är det desto mer liv i Örjan Anderssons sätt att befolka sin ljusa rymd. Den är en passage mellan liv och död, en plats där barfota människor kommer och går, kämpar, älskar och utför sina (kristna) ritualer i färgglada vardagskläder – och där dansen får påminna om evolutionen.

Annons
Annons

Bente Lykke Møllers breda, vita trappa dominerar scenbilden i ”Mozarts Requiem”.

Foto: Mats BäckerBild 1 av 2

Emma Välimäki (längst fram) har en särskild lyster.

Foto: Mats BäckerBild 2 av 2
Bente Lykke Møllers breda, vita trappa dominerar scenbilden i  ”Mozarts Requiem”.
Bente Lykke Møllers breda, vita trappa dominerar scenbilden i ”Mozarts Requiem”. Foto: Mats Bäcker

Mozart blev inte klar med sitt Requiem innan han dog 1791 utan verket fullbordades av hans elev Franz Xaver Süßmayr. Mässan kan därmed ses som en förberedelse inför det oundvikliga. I inledningen tickar en metronom vid scenkanten när den 77-årige dansaren Niels Simonsen symboliskt äntrar den värld som uppenbarar sig och välkomnas av Sara Swietlickis lovsång. Snart ska han ta det avgörande klivet ut i evigheten.

Det som först möter vandraren är dock en energiexplosion av livskraft – stora rörelser, attack och spring. Ur massan lösgör sig individer, klängande kärlekspar och tablåer som för tankarna till religiös konst: Mariabilder och framför allt den korsfäste Jesus. I en scen kroknar han (Yiorgos Pelagias) under bördan av offrade kläder. Återkommande bärs en livlös kropp i procession.

Det hela är paradoxalt lätt och hoppfullt. Ibland går tankarna till ”Våroffer”. Naturens kretslopp är aldrig långt borta. Kring Emma Välimäkis böjliga gestalt anas ett särskilt ljus. I kontrast till den högtidliga texten på latin rör sig de avklädda dansarna djurlikt, och musiken bryts av ljudkonstnären BJ Nilsens åskdunder och knaster – eller bara tystnad.

Emma Välimäki (längst fram) har en särskild lyster.
Emma Välimäki (längst fram) har en särskild lyster. Foto: Mats Bäcker

Musikens innebörd blir som starkast till enkla rörelser, som när ensemblen hand i hand bildar en sorgens kedja medan en utfläkt manskropp exponeras i trappan till körens tårfyllda ”Lacrimosa”. Eller när en kvinna stillsamt sjungande går omkring bland vilande kroppar och ljusriggen plötsligt sänks och bländar oss alla till ett uppvaknandets ”Sanctus”, ”Hosianna i höjden”. Det är också effektfullt när metronomen ger rytm till gruppens maniska gestik.

Körens olika fysionomier och sångsolisternas dialog med dansarna tillför nya dimensioner till detta Requiem om det sköra. Vandringen mot trappans översta steg ackompanjeras av himmelskt vackra klanger, kontraster mellan smärta och hänförelse som man tar med sig ut i den råa novemberkvällen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons