Annons

Kristoffer Leandoer:Dödsrunorna gjorde inte vågen för Mallarmé

När kända personer går bort blir vi idag snabbt översköljda av känslomässiga hyllningar. Döden har dock inte alltid lagt locket på kritiska perspektiv. En ny bok samlar ­alla nyhetsartiklar, dödsrunor och minnesdikter som skrevs efter ”den obegriplige” franske poeten Stéphane Mallarmés död hösten 1898.

Under strecket
Publicerad

Stéphane Mallarmé (1842–1898).

Foto: Félix NadarBild 1 av 1

Stéphane Mallarmé (1842–1898).

Foto: Félix NadarBild 1 av 1
Stéphane Mallarmé (1842–1898).
Stéphane Mallarmé (1842–1898). Foto: Félix Nadar

I början av september 1898 får Stéphane Mallarmé ont i halsen. Läkaren som tillkallas tror att han kommer tillfriskna inom några dagar, men i stället förvärras problemen och Mallarmé drabbas av kramper i struphuvudet som nästan kväver honom. En ny attack följande morgon är mer än vad kroppen klarar av, och klockan elva på förmiddagen den 9 september 1898 dör Stéphane Mallarmé omgiven av fru och dotter på familjens sommarställe i Valvins vid Seine, strax sydost om Paris. Han är 56 år gammal. Han har precis hunnit skriva sitt litterära testamente, där han förklarat att det inte finns någon litterär kvarlåtenskap – även om det ”skulle ha blivit mycket vackert” – och uppmanat dottern att bränna allt. Två dagar senare hålls begravningen, och 200 personer följer kistan, däribland Clemenceau, Nadar, Pierre Bonnard, Rachilde, Alfred Jarry (på cykel!). ”Det är inte var dag man begraver Mallarmé!”, säger en påtagligt rörd Renoir vid middagen efteråt, och Valéry drabbas av en kvävningsattack och kan inte läsa sitt gravtal.

Annons
Annons

Någon motsvarande kvävningsattack tycks inte ha drabbat pressen, därom vittnar en nyutkommen 800-­sidig antologi, ”La mort de Mallarmé”, Mallarmés död, av ­Dominque Delpirou (Presse de l’université Paris-Sorbonne), som helt enkelt samlar alla nyhetsartiklar, dödsrunor, minnestexter, hyllningsdikter och andra tidningstexter skrivna i anknytning till poetens bortgång. Det rör sig om inalles 185 artiklar, varav 52 från utländska tidningar och tidskrifter, fördelade över 17 länder, däribland Brasilien och Australien. Även om Mallarmé själv hade få läsare representerade han en litterär rörelse, symbolismen, som åtminstone till namnet var en världsangelägenhet.

Vad har ett 119 år gammalt dödsbud med oss att göra? De senaste åren har reaktionerna på offentliga personers bortgång blivit allt högljuddare, alltmer utdragna, alltmer känslomässiga och förment personliga. Döden upplevs som ett intrång och ett övergrepp, även när den hädangångna uppnått aktningsvärd ålder; antingen är vi inte helt på det klara med att döden är giltig för alla, eller så gillar vi bara att sörja och tar varje chans som bjuds. ­Själva materialets omfattning och relativa fullständighet i fallet Mallarmé ger en möjlighet till jämförelse: Hur ­reagerade man vid förra sekelskiftet? Blev man lika chockad? Dessutom handlar Mallarmés eget författarskap i hög grad om döden och det individuella utplånandet: avspeglas det i reaktionerna på hans eget slut?

Låt oss börja med en kort titt på Mallarmés egen ­hållning till döden och eftermälet. Han skrev flera begravningsdikter och minnestal – Edgar Allan Poe, Gautier, ­Villiers de l’Isle-Adam – men beklagade i efterhand sin ”alltför högljudda litterära sorg”. I talet över Verlaine, vars död föregick Mallarmés egen med knappt två år, påpekade han att graven ”älskar tystnad”: låt tidningarna hållas med sitt larm, låt oss sörja tyst och broderligt.

Annons
Annons

Beträffande tidningarnas larm slås man av dess omfattning. Dagen efter, den 10 september, mördades Österrikes kejsarinna Elisabeth av Bayern i Genève, knivhuggen till döds av en italiensk anarkist: trots dessa dramatiska omständigheter får poetens stillsamma slut större utrymme. De flesta nyhetsartiklar följer samma mall. Efter att ha informerat om när och var dödsfallet ägt rum, berättar de att Mallarmé tjänstgjorde som engelsklärare samtidigt som han skrev en poesi som var otillgänglig för den breda allmänheten, men sattes högt av hans likar, vilket gjorde att han valdes till Verlaines efterträdare som innehavare av hederstiteln Skaldernas furste. 

I korta drag tecknas Mallarmés utveckling från parnassist till ledare för en ny riktning, ibland betecknad som dekadens, ibland som symbolism. Enstaka titlar nämns, förvånansvärt ofta William Beckfords skräckromantiska klassiker ”Vathek”, som Mallarmé skrivit förord till. Ibland nämns hans tisdagsmottagningar som en mötesplats för denna nya riktning. Slutligen påpekas hans omvittnat vänliga och tillmötesgående sätt mot alla.

Saker som inte passar in i den bilden nämns mer sällan – som Mallarmés intresse för dammode, som resulterade i att han egenhändigt gav ut en tidskrift i ämnet – eller aldrig – som hans pionjärengagemang i författarfackliga frågor, eller hans djupa sorg efter sonens förtidiga bortgång. En enda gång nämns hans intresse för segling, lämpligt nog i Le journal de sports, som påpekar att Mallarmé inte bara var poet utan även passionerad seglare: ”sport och poesi har alltid passat bra ihop”, konstaterar tidningen som om detta vore en självklarhet!

Annons
Annons

Nästan alla betonar diktarens svårighetsgrad, i stort sett varje artikel innehåller något av orden ”svår”, ”obegriplig”, ­”otillgänglig”, ”krävande”, ”esoterisk”, ”mystisk” eller ”gåtfull”. En återkommande retorisk figur är kontrasten mellan den klare och redige engelskläraren S Mallarmé och den kryptiske skalden med samma namn: man vill klyva den bortgångne i en borgerlig, oklanderlig och väluppfostrad pedagog och en sjövild, närmast tungomålstalande poet. Man återberättar gärna anekdoter som varierar temat. Enligt en skulle Mallarmé inte själv ha känt igen sina ­texter. Enligt en annan skulle han ha överraskat på en middag genom att prata som en vanlig människa: artikelförfattaren hade väntat sig orakeluttalanden och får i stället artigt frågan om han kan skicka saltet. En favorithistoria är den om lärjungen som tillfrågas om han begripit vad en dikt handlar om. ”Javisst”, säger denne tvärsäkert: ”det Absolutas syntes”. ”Nej, min vän”, säger Mallarmé med ett tålmodigt leende, ”den är en beskrivning av min byrå.” Ett annat vanligt sätt att påpeka obegripligheten hos Mallarmé är att citera någon som säger sig vänta med att läsa dennes poesi ”tills han blir översatt till franska”.

För en modern läsare överraskar kanske den genom­gående låga halten av känslosamhet. Man formulerar sig beundrande, gärna högstämt, men sällan känslosamt i modern mening. Den rumänskfödde beundraren Jean de Mitty talar om det stora tålamodet hos Mallarmé, hur han ansträngde sig att stå ut med vardagens dumhet och medmänniskors medelmåttighet trots att han så uppenbart levde sitt egentliga liv på ett annat plan, konstens, fantasins och skönhetens. Han gjorde intryck av att vara en kunglighet i exil, säger de Mitty med exakt samma for­mulering som nära 80 år senare används om den dystre hjälten Motorcycle Boy i Susan Hintons ”Rumble fish”. ”Skönheten har sorg”, lyder en annan vacker formulering, av Ernest La Jeunesse, som gör sig till talesman för sin generation och menar att den bortgångne ”fick oss att känna oss bättre, annorlunda, annorstädes”: poeten som vägvisare till en annan värld. 

Annons
Annons

Men trots att Mallarmé dog i en alltjämt aktiv ålder ­efter ett kort, rentav bryskt sjukdomsförlopp förefaller ingen särskilt chockad, det är ingen som skakar näven mot himlen och frågar varför. Trots att åtskilliga runförfattare stod Mallarmé tillräckligt nära för att veta att han var mitt uppe i ett jätteprojekt och lämnade efter sig ett oavslutat (i själva verket knappt påbörjat) livsverk, är det bara en som över huvud taget använder uttrycket ”för tidigt”. 

Däremot överraskar den hätska tonen i åtskilliga runor. Döden stryker inte ut allt som tidigare varit, döden får inte sista ordet, döden avbryter inte pågående osämja i konstnärliga frågor. Allra hätskast är nationalisten och högerextremisten Charles Maurras, i varje hänseende Mallarmés motsats (symbolismen var uttryckligen en ­internationell konströrelse, och politiskt stod Mallarmé anarkismen nära), som hävdar att den avlidne ”förstört ordningen i poesin” och fördärvat generationer.

År 1898 tycks döden helt enkelt inte medföra undantagstillstånd på samma sätt som idag. Den livaktigheten var nog snarast till fördel för litteraturen, frågan är om den görs någon tjänst när skiljaktigheter stryks ut och ett gråtmilt dis är allt som blir kvar. Vad som däremot är en dyster påminnelse om alltings ­fåfänglighet är de många sakfelen i Mallarmés samlade eftermäle. Vad blir kvar efter en människa? Ja, inte är det den sanna bilden. Han tillskrivs översättningar han aldrig gjort, dikter han aldrig skrivit, lärartjänster han aldrig haft, pilgrimsresor han aldrig gjort. Fakta spelar mindre roll, det viktiga är bilden som ska frammanas: den världsfrånvände poeten. I deprimerande många artiklar framträder en tvådimensionell seriefigur snarare än en riktig människa, en poesins motsvarighet till professor Kalkyl, med huvudet bland molnen men fötterna inte riktigt på jorden.

Annons
Annons

Ett annat konstaterande är att med ökande avstånd i tid och rum växer också den litterära relevansen i bilden av Mallarmé. 

Den brittiske symbolisten Arthur Symons konstaterar det enskilt viktigaste i Mallarmés estetik när han understryker att verkets oavslutade karaktär inte var någon slump utan tvärtom uttrycket för en estetik: det Mallarmé sökte var det absoluta, varken mer eller mindre, och ­därför blev han ”en av dem som älskade litteraturen för mycket för att skriva något annat än fragment”, säger ­Symons. De texter som faktiskt skrivs ner kan nämligen bara pejla avståndet till det eftersträvade; genom sin ­ofärdighet ge en aning om vad helheten kunnat innebära. Den stora skillnaden mellan Mallarmé och Wagner, som bägge eftersträvade allkonstverket, den stora syntesen, var att Wagner sökte idealet i historien och myten, medan Mallarmé sökte det i den abstrakta idén: det vill säga där den inte gick att formulera annat än som negation, som saknad. Och nu är vi framme vid Mallarmés egen syn på döden, formulerad i dikten ”Toast funèbre”: ”Vi är våra framtida vålnaders dystra ogenomskinlighet.” Jag tolkar det som att vi först genom döden förverkligar vår inne­boende potential, blir dem vi är ägnade att vara. Också en form av tröst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons