Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Domstolarna ställer omänskliga krav på våldtäktsoffer

Fyra män åtalades för att ha våldtagit en ung kvinna i en hytt ombord på Silja Galaxy. Samtliga friades. Tingsrättens bedömning var att den unga kvinnan inte varit i en ”särskilt utsatt situation”.
Fyra män åtalades för att ha våldtagit en ung kvinna i en hytt ombord på Silja Galaxy. Samtliga friades. Tingsrättens bedömning var att den unga kvinnan inte varit i en ”särskilt utsatt situation”. Foto: Hasse Holmberg/TT
Under strecket
Publicerad

Få människor har en aning om hur just de skulle reagera vid en krissituation. Vem kan veta på förhand hur man beter sig om man hotas till livet? Ytterst få, vill jag påstå.

Det säger sig självt att personer som upplever ett bankrån eller blir vittne till en trafikolycka kan reagera på en mängd olika vis. Någon skriker, någon försöker gömma sig, någon spelar hjälte. En börjar gråta på platsen, en annan får sin krisreaktion först veckor senare. Någon bara står där och stirrar.

48 % av offren hade det på en så extrem nivå att de var helt oförmögna att agera

Inom offerpsykologin talas om olika huvudgrupper av beteenden vid kris. Flight, fight eller freezing fright. På svenska att försöka fly, att slåss eller att paralyseras av skräck. Inom till exempel militären tränar man samma stridssituation om och om igen, så att agerandet ska sitta i ryggmärgen vid skarpt läge. Risken är annars att stor att man reagerar med att paralyseras – sådan är nämligen människan skapad, att det vi brukar kalla reptilhjärnan slår till och gör oss oförmögna att agera då vi blir riktigt rädda. Tänk dig ett rådjur som fryser till framför den framrusande bilen sekunden innan den blir påkörd. Märkligt, men ändå naturligt. Ingen skulle väl heller komma på tanken att värdera den rånade kassörskans upplevelse utifrån om hon skrek eller bara satt still.

Annons
Annons

De beskriver hur de liksom ”lämnade kroppen”

Ändå är det som att vi inte riktigt kan acceptera det paralyserade offret när det kommer till en viss typ av brott: våldtäkt. Fortfarande är de flesta av oss indoktrinerade med den bild vi har matats med i media och på film, där våldtäktsoffret blir överfallen i en park och sparkar, skriker och slåss för sitt liv. Så ser sinnebilden av en våldtäkt ut.

Det våldtäktsoffer som inte har agerat enligt ”mallen” kommer att bli ifrågasatt. Varför skrek du inte? Varför sparkade du honom inte i skrevet? Det var väl bara att resa sig upp och lämna hytten?

Det är fördomsfullt, och framför allt det är okunnigt

Men det märkliga med samhällsnormen om våldtäktsoffers beteende är att det faktiskt är det minst normala. Färsk statistik från Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm visar att sju av tio av våldtäktsoffer hade immobiliseringsreaktion, så kallad frozen fright. 48 % av offren hade det på en så extrem nivå att de var helt oförmögna att agera, än mindre vråla, bitas eller springa från platsen.

Våldtagna kvinnor jag har mött genom åren har ofta berättat hur de upplevde att de gav upp, av rädsla eller av överlevnadsinstinkt. De beskriver hur de liksom ”lämnade kroppen”.

Hur de inte förmådde göra motstånd utan bara låg där medan våldtäkten pågick.

Det är helt oacceptabelt att vi gång på gång ser hur svenska domstolar saknar grundläggande kunskaper om hur våldtäktsoffer reagerar, kunskap som är tillgänglig och väl evidensbaserad. Det handlar inte som vissa debattörer vill få det till om att sänka beviskraven för grova brott, men rättsväsendet måste sänka de helt omänskliga kraven på hur offer ska bete sig för att bli trodda. Det är fördomsfullt, och framför allt det är okunnigt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons