AccusedDomstolsdrama om olydnad bränner inte till

Konfrontationen mellan individen och statsmakten utspelar sig just nu runtom i världen i dramatiska bataljer, där civil olydnad och kampen för det fria ordet bemöts med våld. Det är en arketypisk kamp, som får en mer lågmäld dramaturgi när den flyttar in i rättegångssalen – något som den finländske tonsättaren Magnus Lindberg tagit vara på i sin melodramatiska hjältekantat från 2015. Lindberg har valt tre dialoger mellan den anklagade och åklagaren: ett förhör i revolutionens Frankrike 1795, ett Stasi-förhör på 1960-talet och ett knutet till Wikileaks-affären 2011. Samtliga roller gestaltas av en hög, lyrisk koloratursopran, ursprungligen Barbara Hannigan, men i Konserthuset är det Anu Komsi.

Det är en jätteorkester som den kvinnliga protagonisten konfronterar – så massiv att hon nästan inte hörs när hon tävlar i den lägre tessituran. Rösten kråmar sig och klättrar i stratosfäriska register som om det gällde en uppgörelse mellan två älskande, med kromatiska, dubbeltydiga glidningar som ibland punkteras av kraftfulla insatser från Kungliga Filharmonikernas brassektion. Tonspråket pendlar mellan kitschig Strauss-pastisch, impressionism och smörig filmmusik, med citat ur Manuel de Fallas opera ”El amor brujo”.

I det första förhöret förnekar mademoiselle de Méricourt i lågmält tonfall att hon ska ha konspirerat mot franske kungen; i Stasi-förhöret förnekar lika lågmält en DDR-medborgare att hon skulle ha letat efter antikommunistisk propaganda i ”Der Spiegel”. Bakom den banala texten finns en tragisk undertext, inte minst när man når fram till tredje satsen. Här konfronteras vi med dubbelheten i Bradley – efter könskorrigeringen Chelsea – Mannings identitetskris, som sammanföll med att denna amerikanska soldat åtalades för spionage. När den förhörda svarar på de hysteriska frågorna med ett knappt hörbart: ”Ja” uppstår samma andlösa stämning som i Debussys opera ”Pelléas och Mélisande”.

Jag kan inte låta bli att uppfatta tonsättarens gestaltning som svart ironi. Gisslan blir projektionsyta för förhörsledarens fantasier i ett triangeldrama där verbala övergrepp laddas med våld, svartsjuka och hotfull sexualitet. Ändå övertygas jag inte av ”Accused”. Dramat bränner inte till, och trots utmärkta musikaliska insatser är det något i gestaltningen som känns ytligt och daterat. Som om den grymma tid vi lever i kräver en motsvarande grym estetik.