Annons

Kaj Schueler:Don DeLillo lyfter på locket till USA

I veckan besöker Don DeLillo Stockholm i samband med att hans ­sextonde roman, ”Noll K”, kommer på svenska. Hans författarskap befinner sig mitt i det ständigt föränderliga amerikanska samhället, med särskild blick för dess mytologi, mytomani och paranoia.

Under strecket
Publicerad

Don DeLillo gästar internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern på fredag och deltar i Stockholm Literature på Moderna Museet på lördag.

Foto: Getty Images

DeLillos "Cosmopolis" filmatiserades av David Cronenberg 2012, med Robert Pattinson i huvudrollen.

Foto: IBL

Don DeLillo gästar internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern på fredag och deltar i Stockholm Literature på Moderna Museet på lördag.

Foto: Getty Images
Don DeLillo gästar internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern på fredag och deltar i Stockholm Literature på Moderna Museet på lördag.
Don DeLillo gästar internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern på fredag och deltar i Stockholm Literature på Moderna Museet på lördag. Foto: Getty Images

Hans språk är amerikanska. Hans ­författarskap förkroppsligar och befinner sig mitt i det ständigt föränderliga amerikanska samhället. Han har en osviklig blick för detta samhälles myter, idéer, företeelser – det inskränkta såväl som det vidsynta. Han gör ­litteratur av återkommande konflikter och mot­sägelser, det må utspelas inom populärkulturen, i det avancerade teknologisamhället, kring Kennedymordet, i massamhällets rörelser och hotet från terrorismen. Han har ibland, av dem som sett de paranoida och konspiratoriska dragen i hans författarskap, inte utan visst fog kallats ”the chief shaman of the paranoid school of American fiction”.

Don DeLillos romaner är, i likhet med det amerikanska samhällets ständiga pendlande, oupp­hörligt fascinerande. Till en del beroende på hans förmåga att utvinna litterär magi ur allt från var­dagens till maktens absurditeter och konspiratoriska manövrer. Det kanske därför inte är en till­fällighet att hans författarskap ibland har beskrivits som en modern uppföljare till de franska 1800-talsförfattarna Balzac och Zola. Av en amerikansk ­kritiker har han för ganska länge sedan träffande ­utnämnts till ”den samtida litteraturens mest förbluffande buktalare”.

Annons
Annons

DeLillo tillhör vad som skulle kunna kallas den amerikanska litteraturens gyllene generation, författare födda på 1930-talet, präglade av andra världskriget och kalla kriget, som slog igenom under 60- och 70-talen: Joyce Carol Oates, Philip Roth, Cynthia Ozick, Thmoas Pynchon, Joan Didion och många fler.

I dagarna, 45 år efter debuten, utkommer på svenska hans senaste och sextonde roman, ”Noll K” (övers: Rebecca Alsberg; Albert Bonniers Förlag). Det är en satiriskt visionär roman som på en och samma gång lyckas avläsa stämningar i tiden och teckna ett skrämmande framtidsscenario. Den hämtar näring både från science fiction och från en tid då tekniska innovationer hela tiden synes förskjuta våra mentala och moraliska gränser, som jag konstaterade i min recension av den amerikanska utgåvan (SvD 29/5 2016). I romanen definieras livet inte av döden, utan snarare av resurser; den som har rikedomen behöver inte frukta döden. På en ­undanskymd plats i den sibiriska tundran finns en institution, The Converge, för nedfrysning av männi­skor. De erbjuds evigt liv även om det inte ­liknar det vi känner till utan antar en ny form bortom döden, en återuppståndelse få en högre nivå, i ett nytt medvetande. Det är en komplex och brett upplagd berättelse som i likhet med några av hans senare romaner känns lika instängd som det samhälle och den värld som steg för steg krymper det fria utrymmet för medborgarna. Med hans stora intresse för underrättelse- och övervaknings­samhället slår det mig att han om någon har instrumenten för att skriva den stora romanen om visselblåsaren Edward Snowden.

Annons
Annons

Själv tog DeLillo steget in i litteraturen via rek­lambranschen, vilket – även om han aldrig riktigt trivdes där – tycks ha färgat hans förmåga att avläsa tendenser i det amerikanska samhället. Men framför allt är det hemstaden New York och dess rika utbud som inspirerat honom. Som barn till italiens­ka föräldrar, men uppvuxen i The Bronx, lärde han sig tidigt gatans regler, språk och fallgropar. Skolan var däremot aldrig hans hemmaplan. Först i de sena tonåren kom litteraturen in i hans liv. Han har själv berättat hur han en gång sommarjobbade som parkvakt och utnyttjade tiden för att läsa Faulkner, Joyce och Hemingway. De blev språkliga inspiratörer. Men senare i livet skulle han ange jazzen, den europeiska filmen (särskilt franska nya vågen) och den abstrakta expressionismen inom måleriet som viktigare influenser än litteraturen. DeLillo är väl förankrad i en allsidig modernistisk tradition som han också hänvisar till och släpper loss i sina romaner, även om han idag ses som en av de främsta representanterna för den postmoderna grenen av det amerikanska litterära stamträdet.

Under 60-talet skrev DeLillo noveller som publicerades i olika tidskrifter, men det skulle dröja till 1971 innan han publicerade sin första roman, ”Amerikana”, baserad på egna yrkeserfarenheter och ­umgänge i den slagkraftiga och artificiella populär­kulturella världen. Även om Marshall McLuhan hade rosat marknaden med sina teorier om medier och makt så var det på den tiden djärvt och ovanligt att förlägga en seriös roman till den värld som var tv. I de följande böckerna fortsatte han att med ant­ropologisk nyfikenhet och skärpa ägna sig åt typiska amerikanska teman som amerikansk fotboll (”End zone”, 1972), rockmusikscenen (”Great Jones Street”, 1973) och spionverksamhet (”Running dog”, 1975).

Annons
Annons

När Joyce Carol Oates recenserade DeLillos debutroman skrev hon skarpsynt: ”DeLillo är en man med en skrämmande iakttagelseförmåga.” Det omdömet står sig än idag – han har en välutvecklad förmåga att se samhälleliga tendenser innan de omfattas av en bredare allmänhet. I flera böcker från olika tidpunkter i hans karriär har massans dynamik kontra individen intresserat honom. Massan som hot men också som möjlighet för till exempel terrorister. I romanen ”Spelare” (1977) laborerar han med dessa teman och i ”The names” (1982) var det USA:s roll i världen och synen på USA utifrån som skildrades.

När DeLillo flyttar ner blicken på personnivå ­intresserar han sig ofta för vad som med en sve­pande formulering kan kallas den amerikanska ­mytomanin, fallenheten och viljan att modellera sig själv efter nya situationer. Ett exempel från hans romanvärld är Jack Gladney, huvudpersonen i ”Vitt brus” från 1985. Denne lärare och föreståndare för institutionen för Hitlerstudier är en falskspelare. Han framträder som auktoritet, men kan till exempel inte tyska, han låtsas familjeidyll trots att det är hans femte äktenskap och så vidare. Han är en del av – och samtidigt utsatt för – det där bruset där allt, stort som smått, blir lika viktigt. ”Vitt brus” blev ­DeLillos publika genombrott och belönades med prestigefyllda National Book Award.

”En skönlitterär författare dras till dramatiska händelser, det som kan få honom att vilja gå in i de stora berättelserna. Det passionerade försöket att bemästra ett dokumentärt material är ett bra botemedel mot den självupptagenhet som kan bli resultatet av ett långvarigt romanskrivande. Och lockelsen i att försöka återerövra ett så gott som förlorat språk /…/ kan försätta en i ett tillstånd av manisk lycka. Att finna vägen tillbaka till ett språk som kan återskapa tidiga känslor och sinnesintryck.” Orden är självfallet Don DeLillos och även om de är skrivna efter utgivningen av det nästan 900-sidiga mästerverket ”Under jord” (1997) kan de läsas som en programförklaring till hela hans författarskap.

Annons
Annons

DeLillos "Cosmopolis" filmatiserades av David Cronenberg 2012, med Robert Pattinson i huvudrollen.

Foto: IBL
DeLillos "Cosmopolis" filmatiserades av David Cronenberg 2012, med Robert Pattinson i huvudrollen.
DeLillos "Cosmopolis" filmatiserades av David Cronenberg 2012, med Robert Pattinson i huvudrollen. Foto: IBL

I relativt snabb följd utkom romanerna ”Vågen” (1988), ”Mao II” (1991) och ”Under jord” – tre mycket olika berättelser men samtidigt djupt involverade i den amerikanska historien, individens ställning mot och i historien, den vanskliga balansgången mellan normalitet och galenskap. Som Lee Harvey Oswald, enslingen som skjuter Kennedy och som i ”Vågen” blir föremål för DeLillos undersökning. ­Eller somden tillbakadragne författaren Bill Gray i ”Mao II” som bevittnar ett massbröllop på Yankee Stadium och som skräms av att individualismen förvandlas till massa. Samma problematik finns även i ”Under jord”, även om den inte är lika central. Här är själva upprinnelsen och det nav berättelsen snurrar runt de parallella händelserna av ett home run i en klassisk basebollmatch och Sovjetunionens provsprängning av en atombomb. Det är en storslagen roman där fiktivt blandas med dokumentärt och ­läsaren färdas genom fem decennier av den amerikanska efterkrigshistorien – det är djupsinnigt, underhållande och skrämmande och inte minst språkligt nydanande.

Don DeLillo är en författare som behärskar såväl det episkt storslagna som den förtätade kortprosan. Efter storsatsningen med ”Under jord” har han huvudsakligen skrivit korta språkligt och innehållsligt laddade romaner som ”Kroppskonstnären” (2001), ”Cosmopolis” (2003), ”Falling man” (2007) och ”Omegapunkten” (2010). Av dessa är ”Omegapunkten” en personlig favorit. På endast 148 sidor lyckas han skildra en människas existentiella förvandling – för att inte säga sammanbrott – i ljuset av kriget i Irak. Den aktuella verkligheten utgör bakgrunden för en meditativt hållen text. Det är inte primärt själva samhällsförloppet som han är intresserad av utan på vilket sätt detta ger avtryck – existentiella, filosofiska och politiska – i samtidsmänniskan. Huvudpersonen Richard Elster flyr omvärlden efter att i Pentagon ha varit med vid planeringen av Irakkriget. I ett fruktlöst försök att fly sitt gamla jag har han bosatt sig i enslighet i den kaliforniska öknen. Han försöker, enkelt uttryckt, stoppa världen för att stiga av. Han söker tystnaden och i den sitt verkliga jag. DeLillo skriver: ”Det sanna livet låter sig inte reduceras till talade eller skrivna ord, inte av någon, inte någonsin. Det sanna livet inträffar när vi är ensamma och tänker, känner, försjunkna i minnen, drömskt fyllda av självinsikt, de submikroskopiska ögonblicken.”

Det är vackert. För att sammanfatta vad som gör DeLillo till en så betydande författare vill jag återvända till essän som tidigare citerats och lämnar därför slutorden till honom själv:

”Språket kan utgöra en mothistoria. Författaren vill skapa ett språk som skänker liv till hans bok. Han vill underkasta sig detta språk, låta det forma världen. Han vill låta det förstöra alla konventioner om hur vi återger världen.”

Och språket är amerikanska.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons