Annons

Hans-Roland Johnsson:Don Juan – från förförare till förövare

Var Don Juan en harmlös kvinnotjusare och vivör, eller en patetisk förövare som gjorde sig skyldig till sexuella övergrepp? Den ibland flytande gränsen mellan det sexuella och det brottsliga som aktualiserats av metoo har även varit ett återkommande tema i flera västerländska klassiker, från Shakespeare och Mozart till Molière och Kierkegaard.

Under strecket
Publicerad

Errol Flynn som Don Juan och Viveca Lindfors som drottning Margaret i filmen ”Don Juans äventyr” från 1948.

Foto: IBL

Errol Flynn som Don Juan och Viveca Lindfors som drottning Margaret i filmen ”Don Juans äventyr” från 1948.

Foto: IBL
Errol Flynn som Don Juan och Viveca Lindfors som drottning Margaret i filmen ”Don Juans äventyr” från 1948.
Errol Flynn som Don Juan och Viveca Lindfors som drottning Margaret i filmen ”Don Juans äventyr” från 1948. Foto: IBL

Mer än andra teman präglas den västerländska litteraturen av otaligt varierande skildringar av å ena sidan för­älskelse och erotiskt spel och å den andra brott mot både lag och moral. Inte så sällan finner man dessa två teman kombinerade – den medeltida Tristan-sagan och 1800-talets romaner om äktenskaplig otrohet är bara två exempel. Många litterära texter handlar om svårigheter för älskande par att överkomma sociala hinder och missförstånd. Detta är ett litterärt produktivt ämne, eftersom hinder möjliggör spännande dramatiska situationer. I komedier och liknade verk – från den grekiske förfat­taren Menandros till Jane Austen – övervinns hinder, till skillnad från i tragedier – som ”Romeo och Julia” eller ”Anna Karenina” – där hindren leder till ett olyckligt slut.

Annons
Annons

Att tvång eller våld tillgrips där ömsesidighet saknas är tyvärr ingen ovanlighet. I Molières komedi ”Hustru­skolan”, till exempel, spärrar en äldre man in en ung kvinna i sitt hus för att kunna gifta sig med henne. I John Fowles ”Samlaren”, en roman med ett tragiskt slut, kidnappar huvudpersonen en kvinna i förhoppningen att den påtvingade bekantskapen ska få henne att fatta tycke för honom. 

Sexuellt våld kan också bli föremål för litterär behandling, som i Shakespeares ”Våldtäkten på Lukretia”. Dikten är en utdragen skildring av hur den romerske kunga­sonen Tarquinius gästar sin kusins hem och, bländad av hustrun Lukretias skönhet, våldtar henne. Hon begår därefter självmord. Trots att Tarquinius inser faran och det hemska i handlingen segrar hans ”brain-sick rude desire” över förnuftets röst. Denna dikt, tillsammans med det morbida hämndedramat ”Titus Andronicus”, är Shakespeares enda texter i vilka han återger fullbordad våldtäkt. Som sexuellt övergrepp betecknar dock Stanley Wells – i boken ”Shakespeare, sex and love” – också de fall där författaren låter kvinnor lura män att gå till sängs med dem i tron att det är med en annan kvinna. 

För Aristoteles är skildringar av våld i en tragedi ett önskvärt inslag som väcker medlidande och fruktan. Vi renas från dessa negativa känslor genom att våldshandlingarna framställs i ett konstverk och denna katharsis möjliggör för oss att njuta av tragedin. Om det finns ett under i litteraturen så är det denna paradoxala förvandlingsprocess.

Attraktion och repulsion sätts också i spel då den ena kontrahenten försöker väcka den andres intresse. Detta är en vag terräng på vilken den förväntansfulle med övertalning, hot, lockelser, smicker eller ett direkt fysiskt närmande lyckas, eller misslyckas, med att nå sitt mål. Ibland räcker konstfärdig retorik, som i den berömda balkongscenen i Rostands sekelskiftspjäs ”Cyrano de Bergerac”,
i vilken Roxane endast ger vika efter ett elaborerat lovtal till hennes ära.

Annons
Annons

Ett av de mest kända historiska exemplen på motsatsen till vältalighet är Samuel Pepys uppträdande gentemot det motsatta könet. Pepys hade stor betydelse för till­skapandet av den moderna engelska flottan, men det är för sin dagbok, som han skrev mellan 1660 och 1669, som han har blivit berömd. I denna noterade han sitt umgänge med servitriser, tjänsteflickor, kvinnor i umgängeskretsen och hustrur till män i flottans tjänst på krogen, i vagnar, i kyrkan, på teatern eller på sitt tjänsterum. Hans oblyga initiativ var alltid utan finess och följdes, om det inte rörde sig om än mer intima tilltag, av smekningar och kyssar, inte så sällan på brösten, vilket dåtidens urringade mode underlättade (ett porträtt av mrs Pepys förstördes på 1800-talet av en nunna som ansåg att det var alltför osedligt). Det är inte alltid uppenbart vad han förespeglade de uppvaktade kvinnorna, inte heller hur de reagerade: många var avvisande, andra mer överseende. Pepys skäms ibland över sitt handlande och oroar sig hela tiden för att bli upptäckt av hustrun. Dagböckerna är mycket omfattande, men de erotiska eskapaderna är samlade av Geoffrey Pimm i den nyutkomna ”The dark side of Samuel Pepys: Society’s first sex offender” (Pen and Sword).

När samtiden försökte gestalta personer som Pepys i litterär form, trädde en annan, mer samvetslöst förslagen, figur fram som upphöjde sitt leverne till en livsfilosofi. Denna nya typ, som gör entré i litteraturen med Tirso de Molinas pjäs från 1630, ”El burlador de Sevilla”, var Don Juan. Med denne blev fusionen mellan det potentiellt erotiska och poten­tiellt brottsliga än mer tydlig och litterärt utvecklingsbar.

Annons
Annons

Don Juan-gestalten är en av våra få moderna myter, och som alla myter formbar. Den mest extrema framställningen av myten är säkerligen Thomas Shadwells med svart humor tecknade tragedi ”The libertine” från 1675. Huvudpersonen, Don John, skyr inga medel för att tillfredsställa sina ”nöjen som tråkiga dårar kallar för synd”, eftersom ”inget som skänker njutning är dåligt”. Följandes ”Naturens lagar” bedrar, rånar, våldtar och mördar han och hans gelikar med gott samvete. 

Myten förgrenar ut sig i två riktningar: den ena betonar syndaren som förgriper sig på den gudomliga ordningen och som, till slut, får sitt straff. Den andra uppehåller sig vid förföraren och två kvinnogestalter – dels den som vill hämnas, dels den som, trots allt, vill rädda honom: ”Vilken häxkraft lyder jag under när jag avskyr hans dåd och ändå älskar honom som person!”, som Leonora i Shadwells pjäs utropar. ”The libertine” byggde på Tirso de Molinas och ett antal andra författares pjäser, däribland Molières ”Dom Juan” från 1665. Fräckt trotsande vedertagna normer är Dom Juan en reva i den samhälleliga vävnaden, men Molière gör honom mindre diabolisk och, åtminstone delvis, mer komisk. Pjäsen är inte helt lättolkad och om man betraktar den avslutande femte akten (i vilken Dom Juan uppträder vedervärdigt) som en eftergift åt censuren, kan man se den som ett försök att göra huvudpersonen till en sinnlighetens apostel bortom religiös vidskepelse.

Mer än för revoltören har dock senare tider intresserat sig för kvinnotjusaren, såsom vi möter honom i Mozarts opera ”Don Giovanni”, komponerad 1787. Enligt Søren Kierkegaard, som i ”Antingen – eller” uppehåller sig vid Mozarts opera, saknar den ständigt rastlöst sökande Don Giovanni eftertanke. Han är därför inte en förförare, vilken reflekterande planerar och njuter av sina listiga drag. Don Giovanni, å sin sida, åtrår och åtrån verkar förförande. Han är en oemotståndlig kraft som ”stormer aufbrudt frem ligesom i eet Andedrag”. Musiken i operan är så mycket mer än ett vackert ackompanjemang, den speglar det sensuellas idé, ty endast musiken, menar Kierkegaard, kan uttrycka Don Giovannis makt. På så sätt kan man också säga att musiken förför oss åskådare.

Annons
Annons

Don Giovanni kan ses som en kosmisk princip eller som en symbol för det sinnliga allmänt sett. Då kan man, med filosofen Bernard Williams, i uppsatsen ”Don Juan as an idea”, påpeka att den verklige för­föraren är den som ger samma frihet åt kvinnorna och att katalogarian (uppräkningen av Don Giovannis erövringar) är motsatsen till ett harem. Till beskrivningen av översvallande och eventuellt egoistisk livsglädje, fogar sig också en mer idealiserande bild.

Redan Kierkegaard gjorde jämförelsen med en annan modern myt om en manlig gränsöverskridare med erövrar­ambitioner, nämligen Faust. I denna jämförelse kontrasteras det demoniskt sinnliga mot det demoniskt andliga och törsten efter oändlig njutning mot törsten efter oändlig kunskap. 

Denna märkliga, men kanske logiska, mix utgjorde grund för den tragedi som Ch D Grabbe skrev 1829, ”Don Juan und Faust”, och som Albert Lortzing satte musik till. Här får åskådaren exempelvis bevittna hur Faust tar tillfånga Donna Anna och hur Don Juan försöker befria henne. Den Flygande Holländaren – vilken vart sjunde år går i land för att söka förlösning hos en troget älskande kvinna – är en annan figur med ett nästan magiskt inflytande över kvinnor som kopplats samman med Don Juan. 

Efter franska revolutionen kunde den mytiska Don Juan-gestalten också införlivas med den gotisk-romantiska föreställningen om vampyren och dennes förmåga att trollbinda sina offer, såsom Polidori berättade i ”Vampyren” från 1819. Föga förvånande i detta perspektiv är därför James Robinson Planchés burletta ”Giovanni the vampire” (1821), men kanske däremot att huvudrollen exekverades av en kvinnlig skådespelare.

Annons
Annons

Om Don Giovanni representerar en ytterlighet på förförelseskalan, där det sexuella är helt dominerande, representerar Johannes i Kierkegaards roman ”Förförarens dagbok” den andra, där det sexuella helt är av underordnad betydelse. Intresserad av den unga och behagfulla Cordelia, vill ”esteten” Johannes för nöjes skull forma hennes andliga och erotiska medvetande.

De ingår förlovning men Johannes lämnar henne som planerat efter deras enda natt tillsammans. Som en schackspelare som tänker ut flera drag i förväg har han styrt henne, utan att hon har anat att hon är med i ett sådant spel. Han betraktar detta som ett slags konst­närlig aktivitet därför att ”digte sig ind i en Pige er en Kunst, at digte sig ud af hende er et Mesterstykke”. När han gör detta påminner han, som Kierkegaard noterade i en kvarlämnad anteckning, om en vampyr som ”suger” ut essensen ur Cordelia.

Mannen som förförare är således, från Tirso de Molina till moderna inkarnationer – som i George Bernard Shaws idiosynkratiska version ”Man and superman” eller, för att ta ett svenskt exempel, i Lars Gyllenstens ”I skuggan av Don Juan” – bärare av olika betydelser, och detta på ett sådant sätt att man skulle kunna säga att samhällets inställning till det erotiska spelet kan förstås genom tolkningar av Don Juan-gestalten i allmänhet och Mozarts opera i synnerhet. När uppförandregler skärps aktuali­seras frågan om avstånd och respekt och det sexuella i förhållande till det opassande och brottsliga – det skulle kanske inte vara överdrivet att hävda att vår tid har gjort en solkig Pepys av varje Don Juan. Det finns inget estetiskt medium som i dag kan ärerädda en sådan kvinnojägare, ty för ofredande i det verkliga livet finns ingen katharsis, bara medlidande och fruktan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons