Bland Bust omslagskvinnor märks bland andra skådespelarna Busy Philipps, Laverne Cox och Krysten Ritter.
Bland Bust omslagskvinnor märks bland andra skådespelarna Busy Philipps, Laverne Cox och Krysten Ritter. Foto: Staffan Löwstedt

Donald Trump har gett ny fart åt feminismen

Med vass feministisk penna har det amerikanska magasinet Bust i 25 år utforskat populärkulturen. I ett USA där kvinnor återigen måste kämpa för sina grundläggande rättigheter är tidningen mer relevant än någonsin.

Publicerad

I ett kontorshus på 36:e gatan i Brooklyn sitter en tidningsredaktion i tårar. Tillsammans tittar de på förhöret med domare Brett Kavanaugh, president Trumps val till den tomma platsen i Högsta Domstolen. Doktor Christine Blasey Ford har vittnat om det sexuella övergrepp han ska ha utsatt henne för när de var tonåringar, och Kavanaugh är rasande. Han håller sitt försvarstal som ett sårat djur, och får stöd av republikanska senatorer som är – om möjligt – ännu argare än Kavanaugh.

Redaktionen i Brooklyn består uteslutande av kvinnor. De är förtvivlade, för som journalister på det feministiska magasinet Bust befinner de sig på andra sidan om den väldiga ravin som delar det politiska landskapet i USA, hösten 2018. En av dem är 22-åriga Lydia Wang, som jobbar som bloggredaktör.

– Turerna kring Kavanaugh har varit jättetuffa för kvinnor i det här landet. Men de har också gjort mig extra tacksam för att jag jobbar på ett ställe som Bust. Här har vi kunnat sörja tillsammans, det känns som en trygg plats där man får gråta och bli arg. Men det känns också som att vi kan skapa förändring. Vi sitter inte bara här och låtsas som om inget händer.

Tack för att ni har skapat en utrymme där kvinnor kan få andas och skratta, samtidigt som vi slåss mot patriarkatet.

Soheyla Guillo, Chicago

Bust är ett magasin för kvinnor, men där slutar de flesta likheterna med traditionella dam- och tjejtidningar. Magasinet blandar pysseltips med vintagemode i alla storlekar, tecknade serier med recensioner av obskyra popband, sexnoveller med politiska essäer. Reportagen kan handlar om nepalesiska kampsportsnunnor eller satanistiska kvinnorättsaktivister, eller hylla bibliotekarien som den nya superhjälten. Och kändisintervjuerna – med namn som Tina Fey, Melissa McCarthy, Laverne Cox och Erykah Badu – innehåller alltid frågan ”är du feminist?”

Annons

Chefredaktör Debbie Stoller, som var med och grundade tidningen för 25 år sedan, berättar att det generella svaret på den frågan har förändrats genom åren. På 90-talet var det många kända kvinnor som ryggade för etiketten feminist.

– De sa "jag är humanist" eller "jag gillar verkligen män" – det var uppenbart att de var rädda för att bli kritiserade om de sa att de var feminister. Och nu är det precis tvärtom, nu är kändisar rädda för att säga att de inte är feminister, eftersom de som har gjort det – som Taylor Swift – får kritik och beskylls för att inte vilja utrota sexismen.

I tidskapseln som jag gjorde till min son när han föddes 1996 finns ett nummer av BUST med en medföljande lapp: ”En av din mammas favorittidningar. Kom ihåg att du är uppfostrad av en riot grrl, en feminist och en stark kvinna.”

- Claudia Lake, New York

Att Bust såg dagens ljus 1993 hänger ihop med det som kallas feminismens tredje våg i USA. Efter suffragetternas kamp för juridisk jämställdhet i början av 1900-talet och efterkrigsgenerations krav på jämställdhet i praktiken på 70-talet, fick rörelsen en ny skjuts i början av 90-talet när andravågsfeministernas döttrar hade blivit vuxna och själva ville definiera begreppet och flytta fram positionerna.

Annons
Bust redaktion arrangerar även pysselmarknaden Craftacular i New York två gånger per år, och redaktionen har gett böckerna ”The Bust guide to the new girl order” (1999) och ”Bust DIY guide to life: making you way through every day” (2011).
Bust redaktion arrangerar även pysselmarknaden Craftacular i New York två gånger per år, och redaktionen har gett böckerna ”The Bust guide to the new girl order” (1999) och ”Bust DIY guide to life: making you way through every day” (2011). Foto: Staffan Löwstedt

Den tredje vågen var både mer individualistisk än föregångarna, och mer fokuserad på mångfald. Variabler som ras och klass blev lika viktiga som kön när det gällde att definiera och bekämpa ojämlikhet – det som med ett tjusigt ord kallas för intersektionalitet. Queeraktivism och populärkultur – i synnerhet punkscenen Riot Grrls – var viktiga delar av rörelsen, och den fick en extra knuff när juristen Anita Hill 1991 vittnade i senaten om att ha blivit sextrakasserad av domaren Clarence Thomas, även han en kandidat till Högsta Domstolen. Liksom med Kavanaugh valde senatorerna att gå på mannens linje och Thomas tog plats i domstolen. Men fallet skapade en enorm debatt, som året därpå ledde till hårdare lagar mot sexuella trakasserier och en ökad andel kvinnor i senaten och kongressen.

Annons

När detta pågick var Debbie Stoller forskarstudent i psykologi på Yale-universitetet. Hon skrev sin doktorsavhandling om hur den tidens populära amerikanska kvinnomagasin – Cosmopolitan, Vogue, Mademoiselle och Glamour – gav kvinnorna som läste dem dålig självkänsla, och när hon var färdig ville hon gå ut i världen och ändra på det.

Hon tog ett sekreterarjobb på tv-kanalen Nickelodeon, men det dröjde inte länge innan hon fick med sig några kollegor på idén om ett feministiskt magasin. De anlitade kompisar som skribenter och när cheferna hade gått hem smög de in på kopieringsrummet och tryckte ut 500 exemplar av den tidning som de tyckte att kvinnor förtjänade. Och Bust var född.

– Vi ville göra något kul och underhållande, som visade hur en kvinnotidning hade sett ut om feminismen hade slagit igenom. I stället för att läsa en tidning och tycka illa om sig själv, skulle man kunna läsa Bust och tycka om sig själv. Vår strategi var att fokusera på populärkultur som en motor för förändring, säger Debbie Stoller.

Annons

Tidningen fick snart hängivna prenumeranter, kvinnor som skickade en dollar eller två och fick Bust i brevlådan. För varje nummer hade man råd att göra tidningen lite tjockare och lite snyggare, och efter ett par år kunde Debbie Stoller och kollegorna Laurie Henzel och Marcelle Karp sluta på Nickelodeon och göra tidning på heltid.

Vintern 1998 hade jag med mig temanumret om sex till jobbet och en manlig kollega började bläddra i det. Han såg ut som att han skulle svimma, han blev genuint chockad av tanken på att kvinnor kunde vara intresserad av explicit sexuellt material. Jag hoppas att han i alla fall blev lite mer upplyst.

- Nicole Wynter, Toronto, Kanada

Helsidesannonser för färgglada sexleksaker, skamlös sexrådgivning och en sida med sexhoroskop (med titeln ”Whore-o-scopes”) är några av inslagen på tidningens populära sexsidor. I varje nummer av Bust ingår dessutom en ”One-handed read”, en erotisk novell där kondomer och samtycke vävs in i historier om vad som händer när man hamnar bredvid sin rockstjärneidol på flyget eller om att bli förförd av schyssta tjejen på jobbet.

Annons

Sex var redan från början en viktig del av Bust, säger Debbie Stoller:

– I andra tidningar handlade sexualitet om att se sexig ut – men att vara sexig är inte samma sak som att bli sexuellt tillfredsställd. Vi ville säga till läsarna ”du är en sexuell person och detta kan ge dig lite sexuell njutning – det förtjänar du”. Jag tror att det var ett av skälen till att gymnasieelever reagerade positivt på tidningen, säger hon och skrattar.

1997 smög Bust igång en revolution. På en sida mitt i tidningen fick läsarna instruktioner till hur man stickade en enkel halsduk. Debbie Stoller ville göra handarbete till en feministisk handling, ett tecken på respekt för tidigare generationers kvinnor.
1997 smög Bust igång en revolution. På en sida mitt i tidningen fick läsarna instruktioner till hur man stickade en enkel halsduk. Debbie Stoller ville göra handarbete till en feministisk handling, ett tecken på respekt för tidigare generationers kvinnor. Foto: Staffan Löwstedt

Bust försökte också utforska vad skönhet och mode kunde vara för en feministisk läsare. Smink avhandlades som ett sätt att uttrycka sin kreativitet snarare än att vilja vara fin för en man – ett tankesätt som man var långt före sin tid med.

Bust hjälpte mig att förstå att kvinnor kan vara mjuka, syssla med handarbete – och vara starka.

Annons

- Teresa K Traverse, Phoenix

1997 smög Bust igång en revolution. På en sida mitt i tidningen fick läsarna instruktioner till hur man stickade en enkel halsduk – något som gick helt på tvärs med vad en modern feminist skulle ägna sig åt. Kvinnorörelsen hade dömt ut handarbete som en meningslös sysselsättning och förspilld kvinnokraft, det var hopplöst gammalmodigt och lite pinsamt. Men Debbie Stoller ville göra handarbete till en feministisk handling, ett tecken på respekt för tidigare generationers kvinnor.

– Då var folk väldigt entusiastiska över att flickor fick hålla på med fotboll, ”se hur långt vi har kommit” – och det var ju coolt. Men fotboll har alltid värderats högt, eftersom de har associerats med män, till skillnad från detta arbetet som kvinnor har gjort i århundraden. Folk fattade inte vilket enormt arbete det var, för de hade ingen erfarenhet av det.

Hur har det förändrats?

– Nu tror jag inte att någon skulle tycka att det var konstigt om en feministsajt publicerade ett mönster på hur man syr en kjol. Det skulle vara helt i linje med hur vi ser på feminism idag. Jag tror att vi gjorde något viktigt.

Annons

Bust har också haft inverkan på det svenska medielandskapet. Tidningen var en viktig inspirationskälla för redaktionen bakom det svenska magasinet Darling, som startades på nätet 1996 och kom i pappersformat året därpå. Darling överlevde bara i fem år men har blivit legendarisk för sin muntra ton och sina djärva ämnesval (en omtalad artikel förklarade för unga tjejer att de inte behövde ha analsex, en annan handlade om hur kärnkraftverk funkar).

Darlings redaktionschef Marie Birde nästan gnistrar av glädje när hon bläddrar i en hög med gamla nummer av Bust, som ligger utspridda på ett bord på kaféet på bottenvåningen av Kungliga biblioteket i Stockholm. ”Ah, den här artikeln känner jag igen – och den här idén snodde vi rakt av!” utbrister hon med ett brett leende.

Vad plockade ni från Bust till Darling?

– Asså, allt! (skratt). Att det fanns humor, att det fanns ett direkt tilltal, att det fanns en annan idé hur ett omslag såg ut – vem man kunde lyfta fram. De kunde ju sätta ikoner i 50-årsålden på omslaget, säger hon och viftar med ett tidigt nummer med andravågsfeministen Gloria Steinem på ettan.

Annons

– Att man kunde prata om viktiga saker, som feminism – och man behövde inte skämmas över sig själv, vem man var eller hur man såg ut. Det lärde Bust oss. Och det var ju ett jättebra budskap att försöka sprida vidare.

Marie Birde träffar ibland gamla Darlingläsare som saknar tidningen och hoppas på en comeback. Då får hon förklara att den var ett barn av sin tid, att redaktionen lade ner tidningen för att de ville göra andra saker. Idag tycker hon att det i stället är Youtubegenerationen som för vidare det som Darling hämtade från Bust.

– Feminismen har blivit mycket mer självklar och jag är så himla stolt över de här unga förebilderna, som Clara Henry och Zara Larsson. Många bloggare och youtubers pratar så självklart om abort och mens och sånt. De är så otroligt modiga och pålästa.

Jag är så glad att ni fortfarande finns, särskilt i en tid då de som leder vårt land öppet föraktar oss.

- Christina Aragon, Oxford, Pennsylvania

Inför valet 2016 tog Bust ett kliv in på ny mark. Efter att i 23 år har fokuserat på populärkulturen och dess potential att förändra samhället, tog tidningen partipolitisk ställning. Med en leende Hillary Clinton på omslaget och kändisar som skrev hyllningstexter om presidentkandidaten inne i tidningen – från Kathy Griffin och Rose McGowan till Gloria Steinem och Chelsea Clinton – hoppades Debbie Stoller och hennes redaktion kunna övertala de läsare som var skeptiska till Clintons kandidatur.

Annons

Det första numret efter Donald Trumps seger hade Pussy Riot-medlemmen Nadezdja Tolokonnikova – i hemstickad turkos rånarluva – på omslaget, tillsammans med rubriken ”Women rise up” i tjocka vita bokstäver. Under Trumpadministrationen har Bust mer än någonsin förvandlas till ett motståndets röst.

Chefredaktören Debbie Stoller. Till höger första numret efter Donald Trumps seger.
Chefredaktören Debbie Stoller. Till höger första numret efter Donald Trumps seger.

– Vi har pratat mer om hur vi kan engagera oss i politiken, hur vi kan få saker att hända. Jag skriver mer om politik i min ledare, om att det är viktigt att rösta och delta i politiken. I nästa nummer uppmuntrar jag folk att rösta på demokraterna i vilket val som helst, bara så att vi kan sätta stopp för Trump, eller i alla fall sätta stopp för en del av galenskapen.

Men hon ser också hur amerikanska feminister har fått eld i baken av att befinna sig i direkt opposition till makthavarna.

Annons

– Under Obama tror jag att alla tänkte ”vi är framme, nu kan vi slappna av”. I stället började vi bråka med varandra, i olika fraktioner. Nu känner jag att behovet av saker som feminism och Black lives matters har blivit mer uppenbart än någonsin tidigare. Metoo hade aldrig kunnat hända under Obama. För nu vet vi att det finns en massa slemmiga män där ute, att många kvinnor har blivit utsatta för dem, och att presidenten är ett typexempel på denna slemmighet. Och nu säger många "det var droppen, nu räcker det, vi har fått nog".

Bust manade på min aktivism i high school och gav mig en livlina till världen utanför under de dagar jag kände mig isolerad.

– Whitney Danielson, Eugene, Oregon

Lydia Wang, bloggredaktör på Bust, berättar att det var det just sexuella trakasserier som fick henne att bli feminist. När hon gick i gymnasiet var det en pojke i klassen som förpestade tillvaron för sina kvinnliga klasskamrater genom att kommentera deras kroppar och demonstrativt knäppa upp byxorna.

– Det gjorde mig superobekväm. Så jag tog upp det med min lärare och bad honom göra något åt problemet, och jag minns att han sa ”det var tråkigt att höra, men i framtiden, på jobbet, måste du lära dig att handskas med sådana distraktioner och män som behandlar dig så – du måste kunna kämpa på och jobba i en sådan miljö”.

Annons
Bust fick snabbt hängivna prenumeranter, kvinnor som skickade en dollar eller två och fick tidningen i brevlådan.
Bust fick snabbt hängivna prenumeranter, kvinnor som skickade en dollar eller två och fick tidningen i brevlådan. Foto: Staffan Löwstedt

– Det fastnade hos mig, inte bara det budskapet utan också att den här mannen inte tänkte göra någonting för att ställa den här pojken till svars – det var upp till mig. Och det är just det vi ser i USA nu, med Trump och hela den här Kavanaughskiten.

Varför är Bust en viktig tidning, tycker du?

– Den fokuserar på att berätta sanningen om vad som pågår, men utan att det blir dystert eller hopplöst. Tidningen zoomar in på vad vi kan göra, hur vi kan få fler kvinnor att bli folkvalda, hur vi kan tala om ras och sexualitet och genus. Och vad vi kan läsa och lyssna på om vi vill lära oss något – eller bara bli glada. Den ger mig hopp.

Fotnot: De kursiverade citaten är utdrag ur läsarbrev i 25-årsjubileumsnumret av Bust.

Bust redaktion arrangerar även pysselmarknaden Craftacular i New York två gånger per år, och redaktionen har gett böckerna ”The Bust guide to the new girl order” (1999) och ”Bust DIY guide to life: making you way through every day” (2011).

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 4

1997 smög Bust igång en revolution. På en sida mitt i tidningen fick läsarna instruktioner till hur man stickade en enkel halsduk. Debbie Stoller ville göra handarbete till en feministisk handling, ett tecken på respekt för tidigare generationers kvinnor.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 4

Chefredaktören Debbie Stoller. Till höger första numret efter Donald Trumps seger.

Bild 3 av 4

Bust fick snabbt hängivna prenumeranter, kvinnor som skickade en dollar eller två och fick tidningen i brevlådan.

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 4