Annons

Jenny Nordberg:Trumps livsfarliga återvalskampanj

Trump på Wlliams Arena i Greenville tidigare i veckan.
Trump på Wlliams Arena i Greenville tidigare i veckan. Foto: Carolyn Kaster/TT

Svart, kvinna, invandrare och muslim. Det är den perfekta kombinationen av egenskaper hos en politisk motståndare när USA:s president går till attack. Det är en livsfarlig strategi som ska säkra fyra år till i Vita Huset.

Uppdaterad
Publicerad

Det är vår tids mest frustrerande dans. Den utspelar sig nästan exakt likadant varje gång, med samma resultat. Den kan ske mellan två människor eller mellan en president och en hel värld.

Det börjar med att en person säger eller skriver något rasistiskt eller sexistiskt om någon annan. Den som utsatts för angreppet påpekar detta.

Den första personen utbrister då, i någon typ av förvånat defensiv harang om, att det inte alls var menat så, eftersom denne i själ och hjärta är en god människa, och därför inte överhuvudtaget förmår vara rasistisk eller sexistisk.

Annons

Nej, den andra har bara olyckligtvis missförstått! Eller kanske till och med ljuger för egen vinnings skull! Den som pekats ut är därmed lite, eller ganska mycket, kränkt över själva misstanken. Ett oskyldigt offer. Därför, lyder logiken, är det kanske den andra parten det är fel på?

Det spelar knappt någon roll vad som sägs sedan. För båda sidors anhängare har redan enhälligt förklarat att den andra är helt dum i huvudet. Alla avskyr varandra ännu mer. Någonstans där i mitten vill ett stort antal människor gå och gömma sig och komma tillbaka när det är över.

Detta är USA sedan en tid tillbaka, och i veckan körde vi det kanske eländigaste varvet hittills.

Den första personen är president, och han bestämde sig för att ge sig på fyra kongressledamöter som helt legitimt valts till USA:s representanthus. De är fyra kvinnor, varav två är svarta och två har sitt ursprung i Centralamerika respektive Mellanöstern. Två är muslimer. En av dem bär sjal på huvudet. Hon, som heter Ilhan Omar, är också en amerikansk medborgare som invandrat till USA. Nu representerar hon ett litet distrikt i Minnesota.

Tillsammans med Rashida Tlaib från Michigan har hon varit kritisk mot USA:s Israelpolitik. Alexandria Ocasio-Cortez som representerar Bronx i New York, talar en del om miljöfrågor och är med i ”Democratic Socialists of America”, liksom Ayanna Pressley från Michigan. De har båda uttryckt kritik mot hur asylsökande behandlas i USA.

Tillsammans kallar de fyra sig för ”the Squad” vilket i det här fallet ungefär betyder en liten självutnämnd specialtrupp med gemensamma värderingar och mål. De stöttar varandra på sociala medier, som de likt presidenten gör det mesta av. De är något mer progressiva i sina åsikter och idéer än de flesta demokrater, men knappt på ett sätt som ur ett europeiskt perspektiv framstår som särskilt radikalt.

Ingen av dessa kvinnor, varken enskilda eller tillsammans, utgör något hot mot varken USA eller mot Donald Trump. De har inte särskilt mycket makt, varken var och en för sig eller som grupp.

Men för Donald Trumps politiska syften är de perfekta, nästan som en present.

Alexandria Ocasio-Cortez har uttryckt kritik mot hur asylsökande behandlas i USA.
Alexandria Ocasio-Cortez har uttryckt kritik mot hur asylsökande behandlas i USA. Foto: Stefani Reynolds/TT

Framför allt Ilhan Omar, som genom att vara kvinna och politiker, och därtill invandrare, svart och muslim prickar in precis allt som presidentens mest radikala supportrar är skeptiska mot. Hon får därför i egen hög person representera USA:s snara undergång – såvida man inte röstar på Trump och republikanerna förstås.

Att ge sig på henne får också igång precis alla samtidigt.

Det här är politisk strategi i sin allra mest brutala nutida form. Och den verkar, i all sin katastrofala vidrighet, fungera helt lysande.

De fyra kvinnorna kan ”åka tillbaka” till de ställen de kom ifrån, enligt presidenten. Presidenten såg sedan nöjt på när hans supportrar skanderade ”skicka tillbaka henne” om Ilhan Omar. En amerikansk medborgare alltså. En svart kvinna, som valts till USA:s demokratiska representanthus. Se videon där presidenten ger sig på just henne, och se vad som händer.

I landet där svarta människor har hållits i kedjor, där deras barn har sålts, där muslimer har förföljts och spionerats på i moskéer. I en tid när rasism är så nedärvt och inbyggt i det amerikanska samhället att svarta amerikaner har svårare att få banklån, utbildning och ofta är livrädda för att bli stoppade av beväpnad polis när de är ute och kör bil.

Det finns en anledning till att tidigare presidenter, inklusive republikaner, gjort ansträngningar för att inte elda på de djupa, svåra och ständigt närvarande etniska konflikter som finns i USA. Kravaller och upplopp är något som alla vill undvika. Man vill också så långt som möjligt undvika att elda på våldsbejakande högerradikaler som kan få för sig att det är dags att skrida till handling. Kanske i tron att det finns något som helst stöd eller legitimitet för det, till exempel genom att lyssnat på en president som är öppet rasistisk mot minoriteter.

Den politik och retorik som nu förs har en rak parallell till Europas extremhöger.

Denna livsfarliga strategi är Donald Trumps återvalskampanj i ett nötskal: Genom att uttrycka sig rasistiskt mot några få demokrater tvingar han övriga i partiet att protestera och sluta upp bakom de lite mer progressiva partimedlemmarna. Demokraterna splittras ytterligare, och Trump kan utmåla motståndarna i allmänhet som en samling radikala, socialistiska terroristsympatisörer som USA måste skyddas från.

På samma vis tvingas samtliga republikanska politiker ännu längre ut i extremhöger-land. Där är det många som mumlar i skägget om hur de inte helt håller med presidenten – men inte så mycket att de säger emot honom. Makten är viktigare. I stället väljer de att tyst stå bakom presidenten när han gör klart att nästa val kommer att handla om vita mot svarta amerikaner, kristna mot alla andra, och män mot kvinnor.

Inget förenar mer inom gruppen än att bli triggade mot en annan grupp.

Trump har enligt opinionsmätningar ett nästan lika högt stöd bland republikaner som Ronald Reagan och George W. Bush på sin tid. Den politik och retorik som nu förs har en rak parallell till Europas extremhöger. Med skillnaden att den inte utfärdas inte från något ytterkantsparti, utan direkt från Vita Huset. Inget förenar mer inom gruppen än att bli triggade mot en annan grupp.

Under tiden kommer ingen komma ihåg, och ingen ha tid, att debattera vad som verkligen händer. När någon försöker göra det, och komma med konkreta förslag som kanske ligger i mitten och som avser att kompromissa, kommer deras röster att drunkna i surret och larmet om allt ovanstående. Frågor som sjukvård, skatter, ekonomi, skola och utrikespolitik hamnar längre och längre bort från allas medvetande.

Det är som med sociala medier – till slut blir vi alla lite dummare, med lite kortare koncentrationsförmåga och lite mindre förståelse och intresse för vad som kanske är viktigt och är värt att engagera sig i.

Det måste finnas ett bättre sätt att göra detta, men alla politiker – och väljare – någonstans i mitten som en gång i tiden åtminstone stod ut med att vara i samma rum och tala med varandra har ännu inte knäckt koden för hur det ska göras. Istället kämpar alla för att hålla huvudet ovanför vattenytan tills nästa utbrott kommer från Vita Huset. Medan Europas högerextremister med intresse studerar hur – och hur långt – en slipsten kan dras.

Och Trump ångar fram mot ett återval.

Annons
Annons

Alexandria Ocasio-Cortez har uttryckt kritik mot hur asylsökande behandlas i USA.

Foto: Stefani Reynolds/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons