Annons

Doris Lessing:Fakta är vad folk behöver

Debatten om nedrustning har ofta förbisett en viktig faktor: nämligen att det är möjligt att skydda sig mot effekterna av ett kärnvapenkrig. Man kan alltså och bör bygga skyddsrum som ett medel för att begränsa katastrofen om den skulle bli ett faktum. Det hävdas i denna speciellt för SvD skrivna artikel.

Under strecket
Publicerad

Doris Lessing (1919–2013).

Foto: IBLBild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 6 juni 1982.

Foto: SvD:s arkivBild 2 av 2

Doris Lessing (1919–2013).

Foto: IBLBild 1 av 1
Doris Lessing (1919–2013).
Doris Lessing (1919–2013). Foto: IBL

"Under detta mörka århundrade pågick krig oavbrutet, stundom omspännande hela vår planet, stundom delar av den, men alltid fruktansvärt och alltmer förödande efter hand som tekniken utvecklades. De krig som rasade i början av århundradet föreföll därför närmast harmlösa för de olyckliga som fick uppleva den senare delen: de tidigare krigen drabbade soldater, de senare mestadels civila. Vi talar nu om Förödelsens Århundrade, ser det som en global företeelse, men då var det en ytterligare belastning för invånarna i de drabbade områdena att läget uppfattades på olika sätt vid skilda tillfällen och i olika länder, och det är först nu som vi kan studera alla aspekter som faller under rubriken Socialpatologi.

Annons
Annons

Mest anmärkningsvärd är denna: att före den tredje och slutliga fasen, som omspände hela planeten, tycktes vissa områden, inbegripande de mest utsatta folken, ha gripits av en sorts dödslängtan. Regeringarna de valt vidtog åtgärder till skydd för administrationen i händelse av kärnvapenkrig men inte för folket, och man måste nu fråga sig hur dessa regeringar kunde finna det mödan värt att trygga regeringens fortbestånd när det kanske inte skulle finnas några människor kvar att regera över, fråga sig varför väljarna inte protesterade. Medborgarna underlät inte bara att protestera utan det förekom också starka folkrörelser som bekämpade varje försök från mera framsynta gruppers sida, varav en del inom regeringskretsar, att skydda befolkningen.

Förklaringen till detta var att idealisternas hela energi inriktades på försök att avskaffa rustningarna. Dessa idealister tycktes oförmögna att lära av sin egen nyare historia att inga försök att avskaffa, eller ens tillfälligt begränsa, rustningarna hade lyckats, eftersom världens ekonomiska system vid den tiden var kopplat till produktion och användning av vapen. Vilka orsakerna än må ha varit: medan totalitära regeringar planerade för att rädda flertalet av befolkningen i sina länder beredde sig 'den fria världen’ för att rädda få eller inga. När Tredje Globala Fasen av Tjugonde Århundradets Krig började omkom miljontals människor. Onödigtvis, eftersom den teknik fanns som kunde räddat dem.”

Ungefär så kan det komma att stå i våra historieböcker, om vi inte kan ändra vårt nuvarande tänkesätt. Nej, jag tror inte på krigets oundviklighet, men på dess sannolikhet.

Annons
Annons

Vår situation är full av motsättningar, missförhållanden, oförnuft. Hur kom det sig att i Europa, som led så ohyggligt under förra kriget, regeringar av alla politiska kulörer kunde fatta och stå fast vid beslut att värna om administrationen (nödvändig, naturligtvis) men lämna folket utan skydd, och därigenom svika en regerings främsta plikt? Och ändå deklarerar dessa regeringar sin tro på att det lönar sig att söka skydd eftersom de spenderar miljarder på att bygga skyddsrum och modernisera dem efter hand som sakkunskapen gör nya rön.

En del regeringar lägger om taktik, försöker att ta igen vad de försummat. Schweiziska regeringen, ett typiskt exempel, säger sig kunna skydda 95 procent av sin befolkning mot allt utom en direkt träff – radioaktivt nedfall, sprängning, biologisk krigföring, gas. Det är möjligt att göra det. Flertalet människor i Europa saknar kunskap om fakta, då dessa har undanhållits dem. I början berodde detta, tror jag, på förvirring och ineffektivitet, men man måste ha kommit till en punkt då regeringarna med fruktan började tänka på den stund när folket plötsligt skulle vakna upp och fråga: Hur kommer det sig att vi har blivit så felunderrättade? Vrede blir följden, kanske panik; regeringar kan komma att sopas undan.  

Det är en omskakande, ödesdiger mekanism: regeringarna fruktar att en situation som uppstått genom decenniers tröghet skall framstå i klartext; folket vill inte tänka på det därför att de är felunderrättade och därför att de mest talföra inom allmänna opinionen ständigt förkunnat att inget skydd är möjligt, regeringarna tvekar alltjämt att föranstalta om åtgärder som berövar dem röster. Det är förbluffande att det finns en enda taktik som förenar alla politiska partier i Europa från extremhögern till extremvänstern, fredsrörelserna inbegripna, nämligen att folk i gemen inte skall förses med tillfredsställande skydd.  

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 6 juni 1982.

Foto: SvD:s arkivBild 1 av 1

Ryssland å sin sida kommer enligt Förenta Staternas uppskattning att även vid en allomfattande attack rädda alla utom åtta procent, men Förenta Staterna bara 50 procent. Kina tar hand om de sina enligt principen "att föra ett folk ut i krig oförberett är att svika det”. 

Denna artikel var införd i SvD den 6 juni 1982.
Denna artikel var införd i SvD den 6 juni 1982. Foto: SvD:s arkiv

Fredsrörelsen måste vara en av historiens märkligaste massrörelser. Efter två års tid florerar den i alla Europas länder och sprider sig i Förenta Staterna. Den är ytterst känslobetonad, våldsam, använder sig av extremistgruppernas traditionella metoder – smutskastning och förtal av motståndarna. Jag har nyligen varit i Österrike, Sverige, Finland, Danmark, Holland, Norge, Frankrike och i fem västtyska städer. Från ena änden av Europa till den andra, och nu i Staterna, använder dessa människor exakt samma fraser med stående reaktioner.

1) "Om Bomben faller vill jag inte leva efteråt. Jag skall ta livet av mig själv och min familj.” Det anförs tydligen som bevis på utomordentlig känslighet och även ansvarskänsla. Ett par frågor bekräftar att de inte gjort något försök att skaffa sig information. Det är tydligen ett sociologiskt symtom som upprepar sig: före förra kriget sade vissa grupper samma sak, erbjöd gift åt andra med motiveringen att ingen skulle överleva ett nytt krig. Lyckligtvis var det ett övergående skede.

Annons
Annons

2) "Hur kommer du att känna dig när du står i ingången till ditt privata skyddsrum och skjuter folk som försöker komma in?” Denna märkliga fråga av typen "när-slutade-du-att-slå-din-fru” betyder tydligen om man analyserar den: "Jag är inte intresserad av att överleva själv eller rädda min familj om inte hundra procent överlever en kärnvapenattack”. Eller: "Om vi bara kan skydda låt oss säga 85 procent är det ingen mening med att skydda någon.”

3 "Folk som bygger skyddsrum är rika fascister.” Det är lätt att bygga, efter schweizisk måttstock, ett skyddsrum för 15 personer under tre veckor (en tillräcklig tidrymd i alla situationer utom de sällsynta) med mat och vatten för 15 000 pund (i 1981 års priser) av lätt tillgängligt material som stora kloakrör. Ett sådant modellskyddsrum finns i England (byggt av Nupag Nuclear Protection Advisory Group) och kan inspekteras av alla intresserade. Det tycks som om ett sådant skydd inte behöver kosta mer än vad en mängd människor, många av dem långt ifrån rika, kostar på sig under semestern varje år. De fattiga kan inte skaffa sig skydd, och det är därför vi måste öva påtryckning på våra regeringar så att de bygger stora allmänna skyddsrum som i alla händelser är billigast och mest effektiva. Man kan använda sig av parkeringshus, motorvägar, vägövergångar, befintliga underjordiska tunnlar.

4) "Vad är det för mening med att överleva Bomben om ingenting finns kvar efteråt och det inte finns något att äta?” Det kommer inte att finnas något att äta och dricka om ingen beredskap ordnas. Som experterna uttrycker det: "Att överleva ett kärnvapenkrig är inte svårt: det är en fråga om att få ordning på detaljerna.” Sådan expertis finns. 

Annons
Annons

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Fakta: Exempelvis kan radioaktivitet filtreras bort med hjälp av vanliga, billiga vattenfilter, även luften kan filtreras. Det är den sortens information som hånfullt avfärdas av fredsrörelsens folk. Men varför är de så måna om att förneka att överlevnad är otänkbar? Myter av alla de slag om radioaktivitet går hem hos folk. 

Fakta: En del djurarter klarar sig bra mot radioaktivitet, andra inte. En del livsmedel är ömtåligare än andra. Det är en fråga om planering och förutseende och försiktighetsmått. 

Fakta är vad folk behöver. Men fakta kan endast med svårighet tränga igenom den känslomässiga blockeringen. Att acceptera kärnvapenkrig som en möjlighet, inte som retorik är svårt. Man kan lätt pröva dessa känslomässiga blockeringar på sig själv och andra. Låt oss ta alla fakta som framkommit om Hiroshima och Nagasaki. Mer än 50 procent överlevde i explosionsområdet. Folk flyttade tillbaka efter några dagar, när erforderliga hjälpmedel, telefon, tåg, avlopp fungerade. I Nagasaki klarade sig somliga oskadda i vanliga skyddsrum omedelbart under nedslagsplatsen, utan att ens dörrarna sprängdes. Många enkla, jordtäckta skyddsrum förblev i stort sett oskadda i områden där byggnader förstördes av explosionen. Antalet dödsfall i cancer är jämförbart med antalet cancerfall i hela Japan. Förekomsten av genetiska skador på barn och barnbarn till överlevande har inte varit större än annorstädes i Japan.

Annons
Annons

Dessa och liknande fakta som tillsammans ger en bild helt olik krigspropagandans (från vilken den allmänna uppfattningen härrör) och från den som vissa fredsgrupper företer, kommer från vetenskapsakademin i Förenta Staterna: "Trettio års studier av de överlevande i Hiroshima och Nagasaki”. (Sedan 1945 har undersökningar företagits av 19 000 överlevande från den första atomexplosionen). Och från miljö- och läkarvetenskapliga avdelningen vid atomforskningsinstitutet i Harwell rapporterades 29 april 1980: ”Inga genetiska skador som otvetydigt kan hänföras till strålning har någonsin påträffats hos människor.” 

Reaktionen på sådan information är ofta inte, som man skulle ha väntat, lättnad över att bilden inte är så mörk som den utmålats utan många gånger ovett och anklagelser för att man är krigshetsare. (Reaktionerna från vissa delar av läkarkåren överallt i Europa har varit betydligt mera yrkesmässig. Nyligen åhörde i London ett stort auditorium av läkare en utläggning av en synnerligen känsloladdad kärnvapenavrustare utan att ställa en enda fråga, bestrida en enda uppgift).

Jag tror att det måste finnas djupa orsaker, psykologiska, sociologiska, till dessa reaktioner som vi ännu inte förstår. Helt visst beror de till en del på en känsla av hjälplöshet på grund av bristande information. Folkomröstningar i England visar att en majoritet tror att det kommer att bli kärnvapenkrig inom tio år, men bara 5 procent tror att de kommer att överleva det. Två länder där dessa frågor kan diskuteras lugnt och sansat är Sverige och Schweiz, båda neutrala i förra kriget: är detta förklaringen vi söker till orsakerna?

Annons
Annons

Jag tror att det finns en måhända fundamental orsak: Ända sedan förra kriget och tills helt nyligen har vi i de rika västländerna fått lära oss att tro att vi kan få allt vi vill ha, när vi vill ha det. Äldre människor vet bättre; de har minnen. Men de yngre har utsatts för det mäktigaste och mest omfattande system för hjärntvätt som någonsin uppfunnits: konsumtionssamhällets reklam. Att utmana sådana inrotade föreställningar genom att antyda att ett storkrig, med dess fasor och försakelser, är sannolikt är att inbjuda till känslosamhet och oförnuft.

Ändå har folk i gemen i Europa visat, och det helt nyligen (historiskt sett) hur väl de kan möta hot och faror. De är uppfinningsrika, sansade, intelligenta. Brittiska regeringens förutsägelser inför förra kriget visade sig felaktiga: folk ställde inte till upplopp, greps inte av panik, mördade inte varandra eller förlorade förståndet. De visade sig vuxna situationen. Orwell var en av dem som hävdade att folket var mera moget och flexibelt än sin regering.

Just nu kan det allmänna tänkesättet betecknas som apokalyptiskt. "Bomben faller och sedan…” Ett krig ses som en plötslig, total katastrof. Och ändå kan ett krig anta många former. Fakta som matas in i datorer ger en mångfald möjligheter, och den allmänna föreställningen är den minst troliga. Ett krig kan komma att utkämpas med kärnvapen utanför Europas gränser; vi skulle behöva skydda oss mot radioaktivitet. Vår värld är full av galningar – terrorister, kliniskt sinnessjuka, fanatiker som Kaddaffi och Khomeiny som skulle rättfärdiga användningen av kärnvapen med religiösa skäl. En olyckshändelse kan inträffa. Eller ett konventionellt krig: anser vi det inte värt att skydda oss mot vad vi såg hända i Vietnam? Krig följer inte alltid beräknad kurs. Ingen förutsåg kombattanternas antal i det förra, eller vilken vändning det skulle ta.

Annons
Annons

Kostnaderna: ett argument är att vi inte har råd med skydd. England skulle kunna skydda sig, enligt schweizisk standard, för vad vi kommer att betala för Trident, ett vapen som det redan råder diskussion och oenighet om: 7 miljarder pund. En historiker skulle kanske komma att säga: detta var ett land som var berett att betala för ett vapen av tvivelaktig användbarhet, men inte för att skydda sina egna.

I Europa lever vi i demokratier, och regeringar är känsliga för påtryckningar. Alla tillhör någon slags sammanslutning; krig, med kärnvapen eller konventionella, påverkar allting. Vi skulle, menar jag, utnyttja miljö- och konsumentgrupper, kvinnoföreningar, sportklubbar, samfund och de politiska partiernas lokalföreningar. Det här kan inte vara en partipolitisk fråga. Information kan erhållas från Nupag; det kostar i varje fall inte mycket att skicka en representant till Schweiz där seminarier på expertnivå anordnas för alla som är intresserade.

Övers: Inga Rosell

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons