Olle Ersson, 66 år, konstaterar att han borde bli bättre på att göra sig av med saker. ”En av mina söner var hemma i somras, och hjälpte mig att röja. Det var på hans initiativ, framför allt. Men jag har sex rum, plus förråd. Det finns mycket kvar att göra.”
Olle Ersson, 66 år, konstaterar att han borde bli bättre på att göra sig av med saker. ”En av mina söner var hemma i somras, och hjälpte mig att röja. Det var på hans initiativ, framför allt. Men jag har sex rum, plus förråd. Det finns mycket kvar att göra.” Foto: Linus Sundahl-Djerf

”Det ska inte vara kaos” – så dör du med rent samvete

En dag ska vi alla dö. Men innan dess ska vi åka till tippen.

För inte är det släktens ansvar att ta hand om allt du samlat på dig genom åren?

Uppdaterad
Publicerad

När vi dör försvinner vi själva. Kvar blir de överlevande, de anhöriga. Och alla våra saker. Vem ska ta hand om dem? Enligt dödsstädningsprofilen Margareta Magnusson är det den som vet att den ska dö. Det vill säga var och en av oss. Dödsstädning är egentligen ett ord för två saker. Dödsstäda kan man göra både efter någon annan och för egen del, på förhand. Döden går inte att undvika, men kartongerna med gamla skolböcker kan faktiskt avhjälpas. Vem är man att lämna drivor av gulnade pocketböcker och dukar, rullbandspelare, radiostyrda bilar, vanliga bilar, urtvättade handdukar, noppriga plagg och såsfläckiga grytlappar?

När Margareta Magnusson, med egna ord ”någonstans mellan 80 och 100 år”, i början av förra hösten debuterade med ”Döstädning – ingen sorglig historia” var det en av årets stora skrällar i förlags-Sverige. Redan före utgivning hade handboken sålts till 20 länder. Internationella medier kunde inte motstå den lockande kombinationen Sverige, städning och döden. Fram manas bilden av ett vardagligt mörker så kompakt att det vore som om Ingmar Bergman aldrig lämnat oss.

”Men med allt skräp vi människor samlar på oss i dag skulle det behövas gravplatser stora som Borås för att få plats med allt”, konstaterar Margareta Magnusson i boken ”Döstädning”.
”Men med allt skräp vi människor samlar på oss i dag skulle det behövas gravplatser stora som Borås för att få plats med allt”, konstaterar Margareta Magnusson i boken ”Döstädning”. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Margareta Magnusson skriver ”döstädning” för att markera att det handlar om före döden-verksamhet. De råd hon ger har bäring på alla åldrar. Ingen behöver någonsin ha tre serviser. Grundbudskapet är att ordning ”alltid är käckt”, och att man inte ska hålla sig med saker som varken har en praktisk funktion eller ett känslomässigt värde. Ett credo som går igen från Marie Kondo, den japanska ordningskonsulten vars böcker hittills har sålt i över 8 miljoner exemplar världen över.

Annons

Det handlar inte om att städa – utan om att röja. Själv har Margareta Magnusson, på grund av ålder och trytande ork, i dag städhjälp. Men inte heller i yngre år var städning ett intresse för henne. Däremot har hon alltid månat om ordning. I hallen hade de fem barnen varsitt färgkodat sko- och klädställ. När hon för tio år sedan blev änka sålde hon huset i Bohuslän och flyttade till två rum och kök i Stockholm. Det var då hon verkligen döstädade, sålde, gav bort och slängde stora delar av det hon samlat på sig genom ett långt liv. I ”Döstädning” beskriver hon hur vikingarna, i likhet med många andra genom historien, begravde föremål med sina döda. Det var ett sätt att försäkra sig om att de döda skulle ha vad de behövde på andra sidan, och ett sätt att som kvarlevande freda sig mot onda andar. ”Men med allt skräp vi människor samlar på oss i dag skulle det behövas gravplatser stora som Borås för att få plats med allt”, konstaterar Margareta Magnusson.

– Det behöver inte gå så många år för att det ska vara en väldig skillnad i vilka ritualer man har inför döden. Det är inte en tillfällighet att det här med dödsstädning kommer nu och inte 1950, då fanns det inte så mycket att städa i, säger Lynn Åkesson.

Annons

Hon är etnolog och dekan vid Lunds universitet, och har bland annat studerat förhållningssättet till döende och, i ett annat projekt, till avfall.

Man behöver inte leta sig tillbaka till vikingatiden för att skillnaden mot i dag ska vara uppenbar, påpekar Lynn Åkesson. Bouppteckningar från förra sekelskiftet var ofta korta.

– Gällde det en utblottad änka kunde det hon efterlämnade vara gångkläder, tre skedar och två gafflar. Ägde man mer var man otroligt noggrann med testamentet. Det handlade om att rättvist fördela de saker som fanns mellan barn och anhöriga. I dag har vi en helt annan materiell levnadsstandard. Det är inte säkert att barnen är intresserade av att ta över mina gamla möbler eller bestick.

Ur Marie Kondos bok ”The life-changing manga of tidying up: A magical story”.
Ur Marie Kondos bok ”The life-changing manga of tidying up: A magical story”. Foto: TT

Det finns inga siffror på hur mycket vi äger. Men det är mycket och det blir mer. En indikator på hur snabbt det går är mängden hushållsavfall. 1990 gav svensken i genomsnitt upphov till 300 kilo sopor per år. 2016 var siffran 467 kilo. En ökning med drygt 50 procent. I USA florerar uppgiften om att ett genomsnittligt hushåll rymmer 300 000 prylar, medan övertygade minimalister gör upp listor om 80, eller 100, saker som egentligen är det enda man behöver. Det låter lite, men på många håll och i så gott som alla tider har människor överlag ägt betydligt mindre än så. Den generation som utgör dagens äldsta växte i många fall upp under enkla omständigheter. Utedass, brunn, vedspis, ingen el – en ”enkel” tillvaro som vi i dag romantiserar som någon form av sommartorpsretreat. Det var ransonering även i Sverige under andra världskriget. Att vara sparsam var av nöd en dygd. Tjänster var billiga. Prylar var dyra. En frysbox kunde kosta en årslön på 1950-talet. I dag får man dem gratis på Blocket.

Annons

Det talas en del om att suget efter saker minskar, att vi går mot att äta och dricka och konsumera tjänster i stället för att köpa saker. Den som vill kan lätt vinkla det så. I exempelvis New York är butiksdöden i de mer exklusiva kvarteren påtaglig. Men försäljningen har inte upphört, den har flyttat till nätet.

Att det är så enkelt att få för mycket har gjort att det är status att säga nej. Det finns en detox för varje möjlig konsumtionsform. Mat, alkohol, kläder, digitala tjänster, ägodelar.

– Livet är fullt av sådant vi måste säga nej till. Det gäller naturligtvis inte alla, men tillräckligt många. En stor del av vårt liv upptas av att säga nej. ”Jag ska nog avstå den här bullen”, ”nej, inte ett glas vin till”, ”jag ska inte, jag ska inte”... Det är speciellt historiskt sett. Kost- och näringsmässigt har ju människor exempelvis fått ta för sig när det fanns. Det har alltid varit människor som lever i ett slags överflöd som har vänt sig till asketiska religioner och idéer. Fattiga människor har inget behov av avhållsamhetsfilosofier, säger Lynn Åkesson.

Annons
Jane Ahrgren, 72 år, röjer kontinuerligt, men i liten skala. ”Det blir en kasse då och då. Jag brukar fråga grannar och vänner först innan jag tar det till second hand.”
Jane Ahrgren, 72 år, röjer kontinuerligt, men i liten skala. ”Det blir en kasse då och då. Jag brukar fråga grannar och vänner först innan jag tar det till second hand.” Foto: Linus Sundahl-Djerf

Det kan tyckas magstarkt att den mentala bild som krävs för att vi ska närma oss innehållet i våra egna garderober är döden – men det verkar nödvändigt. Vi lever i hög grad genom våra ting. Våra tidigare jag lever vidare genom dem. Det bär emot att slänga den person man en gång var på tippen. Själv har jag i över tio års tid haft flera flyttlådor cd-skivor stående i källaren, oförmögen att släppa taget om dem.

Att vi övervärderar det vi äger är inte nödvändigtvis en fråga om affektionsvärde. Det sker så snart vi får något i vår hand, som sägs vara vårt. I en studie tilldelades hälften av deltagarna en mugg från en souvenirshop, värd sex dollar. Därpå arrangerades en marknad där muggägarna fick köpslå med de mugglösa. Säljarna var beredda att sälja för sju dollar, medan köparna kunde tänka sig att betala i genomsnitt 3 dollar.

Annons

Ett ännu starkare mönster av prylchauvinism framträder för saker man själv har tillverkat eller skruvat ihop, ett fenomen som fått namnet ”Ikeaeffekten”.

Exemplen är hämtade ur nyutkomna boken ”Beteendedesign”, av Arvid Janson och Niklas Laninge, som bland annat bygger på rön inom beteendeekonomi, det forskningsfält som belönades med 2017 års ekonomipris till Alfred Nobels minne och som i korthet går ut på att människor – hur det nu kan vara en överraskning för någon som själv är människa – inte är rationella varelser. Lika lite när det gäller ekonomi som något annat.

Marie Kondos metod för organisering heter KonMarimetoden och går ut på att man endast ska behålla de saker som ”man verkligen gläds åt”. Hon har skrivit fyra böcker, därifbland ”Konsten att städa” som publicerats i mer än 30 länder. 2015 utsåg Time henne till en av årets mest inflytelserika personer.
Marie Kondos metod för organisering heter KonMarimetoden och går ut på att man endast ska behålla de saker som ”man verkligen gläds åt”. Hon har skrivit fyra böcker, därifbland ”Konsten att städa” som publicerats i mer än 30 länder. 2015 utsåg Time henne till en av årets mest inflytelserika personer. Foto: Ivan Nikolov/IBL

Till och från kollar jag hemsidan för en auktionsfirma i Stockholm som varvar konkursauktioner med sådant som har blivit kvarlämnat i förråd av self storage-typ, något som knappt fanns för 15 år sedan men som nu är en stor industri. Allt möjligt går under klubban. Småsaker som bestick och tavlor. Men också tält, lampor, bord, en gitarr, tavlor, nya bildäck, ett maffigt allmogeskåp. Nyligen klubbades en tidigare magasinerad gungstol för 20 kronor. Ett förråd där den ryms kostar uppskattningsvis 500 kronor i månaden.

Annons

Dödsstädning handlar inte bara om att göra sig av med en massa saker. Något som återkommer i de samtal jag har med intervjupersoner och bekanta om vad man vill lämna efter sig är att man inte vill att det ska finnas något som grumlar bilden av den man har varit. Om man nu inte har berättat om en eventuell otrohet i livet, varför ska någon få reda på den efter döden, genom att läsa brev eller dagböcker? Det finns ingen nedre åldersgräns för när man ska börja slänga sådana saker, tycker Margareta Magnusson. Man kan trots allt bli överkörd av en buss i morgon.

Ytterligare en dimension av dödsstädning rör integritet på en mer vardaglig, för att inte säga alldaglig, nivå. I avhandlingen ”Äldre människors föreställningar om den egna framtiden, döendet och döden” (2014) intervjuar Magnus Broström 27 friska personer mellan 70 och 91 år. I materialet utkristalliserade sig en grupp, samtliga kvinnor, som pratade om en daglig dödsstädning. Varje kväll gick de över hemmet.

– Skulle döden inträffa vill man inte att hemmet ska vara i oordning. Det ska inte vara kaos. Helst ska man inte ha någon tvätt i tvättkorgen och ha tagit ut soporna. För dem handlade det om ansvar och värdighet, säger Magnus Broström, som i dag är verksam vid Högskolan Väst i Trollhättan.

Annons

Att skingra hemmet på det sätt Margareta Magnusson beskriver i ”Döstädning” var också något en del av informanterna i avhandlingen hade erfarenhet av. Flera personer nämnde att de själva fått dödsstäda efter någon och ville bespara andra den ansträngningen.

Äldre texter och traditioner som rör hur man förbereder sig för döden, när den är verkligt nära, handlar inte om saker. ”Ars moriendi”, ”Om döden”, som var senmedeltidens stora handbok för präster och lekmän i fråga om döende gör klart att goda vänner ombesörjer att den döende får läkarvård, men ännu viktigare, själavård. Det var avgörande att hinna bikta sig och att få förlåtelse innan man gick bort. Den plötsliga döden skrämde.

I dag är döden svår att prata om. Den stör, den är i vägen. För de personer Magnus Broström intervjuade, som var friska men äldre, var dödsstädningen inte bara en fråga om att göra sig av med saker. Att röja är en konkret handling, ett sätt att både känslomässigt och mentalt ta in att livet inte varar för evigt.

Daniel Bengtsson, 33 år, är passionerad loppisletare. ”Jag drar runt med min son Hugo för att jag vill att han ska bli likadan som jag. Han kommer att få samla på vad han vill, och när han har hittat något att köpa då blir det saft och bulle.”
Daniel Bengtsson, 33 år, är passionerad loppisletare. ”Jag drar runt med min son Hugo för att jag vill att han ska bli likadan som jag. Han kommer att få samla på vad han vill, och när han har hittat något att köpa då blir det saft och bulle.” Foto: Linus Sundahl-Djerf
Annons

Man behöver inte vara gammal för att dödsstäda. Hösten 2016 fick Christina Persdotter en stroke. Hon var 41 år. När hon kom hem kunde hon först inte gå, inte heller köra bil. Hon hade nyligen brutit upp från ett förhållande som också innebar att hon lämnade en stor lyxutrustad villa för en timrad stuga på 66 kvadratmeter. Där bor hon i dag, till största delen återhämtad, med sina två barn – och allt färre saker.

– Jag har gjort en helomvändning. Jag har alltid haft otrolig ordning, men jag har också sparat allt. Jag menar allt. Jag har sparat över 6 000 artiklar från min tid som journalist. Tusentals handkopierade fotografier. Alla tackkort från min student. Och så vidare. När jag fick min stroke var det ett uppvaknande. Inte vill mina barn se alla de här grejerna, tänkte jag. Vad vill de egentligen se?

Christina Persdotter började gå igenom kartongerna. I vissa fall har hon hittat de personer som förekommer i materialet. Bara i september 2017 skickade hon 40 paket med stora handkopierade fotografier till personer som verkligen vill ha dem.

Annons

– Ju mer jag ger, desto mer energi får jag i mitt tillfrisknande. Att göra sig av med saker är ett sätt att tvätta hjärnan, defragmentera och börja om. Jag har slutat tänka ”bra att ha”, och mer börjat tänka ”vad vill andra människor ha”, säger hon.

Men, tillägger Christina Persdotter i nästa andetag, att hon ger bort vissa saker gör henne alls inte till ”världens godaste människa”. Drivkraften är att rensa för att göra livet enklare. För att julen inte ska hamna på undantag eftersom den lådan står längst ner, nästan omöjlig att komma åt.

– Jag ger inte bara bort grejer. Jag har sålt en massa. Möbler, porslin, serviser. Bland det första som rök var fiskbestick. Det är ju helt galet! Varför skulle jag ha det?

Omställningen gäller inte bara saker. Att bli allvarligt sjuk, och behöva hjälp, gjorde henne klar över vilka relationer som var hållbara. De övriga har hon ”döstädat” bland, som hon säger.

– Det var den tuffaste biten, men något som jag har mått väldigt bra av. Det var de som inte gav något tillbaka när jag blev sjuk, ingenting. Det var inget drama att bryta, men hamnar man på andra sidan och håller på att dö så ser man livet lite annorlunda när man kommer tillbaka.

Annons

När det gäller saker, vad har du kvar?

– Jag är lite av en samlare... Jag har över 400 antika klänningar. Och jag samlar på Pez-figurer, särskilt de från 70-talet. Jag ger inte bort mitt liv. Jag skulle aldrig ge bort något som är speciellt.

”Det är ju ganska förfärligt tråkigt att reda upp andras saker”, säger Margareta Magnusson.
”Det är ju ganska förfärligt tråkigt att reda upp andras saker”, säger Margareta Magnusson. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Även hemma hos Margareta Magnusson är sakerna fler än vad jag hade väntat mig. På diskbänken står en liten nalle i plast och nickar, driven av ljuset från en lampa. En present från bokens releasekalas står bredvid, en ostrivare med integrerad serverings-/förvaringslåda. Hyllorna är välfyllda med prydnadssaker, böcker, blommor. Det är hemtrevligt, inte minimalistiskt.

Här, i lägenheten i centrala Stockholm, har Margareta Magnusson bott i tio år. ”Döstädar” gör hon allt mer sporadiskt, det mesta är redan gjort. Det är egentligen bara bland brev och böcker som hon inte riktigt har rensat klart.

Annons

Som ung utbildade sig Margareta Magnusson till sekreterare, en karriär som kraschade i det ögonblick hon insåg att hon inte kunde tyda sin egen stenografi. I stället blev hon konstnär. Att hon nu också blivit författare var på initiativ av dottern, kulturjournalisten Jane Magnusson. När ”Döstädning” säljs i engelskspråkiga länder är det med undertiteln ”the gentle art of Swedish death cleaning”. Men Margareta Magnusson, som periodvis har bott i både Singapore och USA, säger att fenomenet knappast är specifikt svenskt.

– Däremot är kanske sättet som vi gör det på typiskt svenskt. Vi måste vara ordentliga. Det blir man i det här klimatet. Bara att överleva vintern förutsätter att man har en massa grejer. När vi bodde i Singapore behövde man en sarong, sedan var det klart. Smink var det ingen idé att hålla på med. Det rann bort i värmen.

Margareta Magnusson skriver rappt och osentimentalt. Den hållning hon representerar har många beröringspunkter med filosofin hos den mer än 50 år yngre japanskan Marie Kondo. Saker måste antingen fylla en funktion, eller göra ägaren glad, för att förtjäna sin plats. Men där det för Kondos del handlar om att rensa för att finna inre frid är det budskap Margareta Magnusson återkommer till det att man inte ska utsätta andra för sin egen röra. Hon ger konkreta råd som att sälja dyrbara smycken, för att barnen inte ska ha en sak att slåss om utan få en pott pengar att dela på. Minimera konflikter och ta ansvar för livet, även efter döden.

– Det är ju ganska förfärligt tråkigt att reda upp andras saker, säger Margareta Magnusson.

– Det enda vi vet är att vi inte kommer att leva för evigt. Det är oansvarigt att lämna en massa saker efter sig. Vad föreställer man sig? Att de som lever vidare ska ta ledigt från jobbet?

Kanske är dödstädning typiskt svenskt ändå. Inte ska döden komma och störa, inte så att någon måste ta ledigt från jobbet.

”Men med allt skräp vi människor samlar på oss i dag skulle det behövas gravplatser stora som Borås för att få plats med allt”, konstaterar Margareta Magnusson i boken ”Döstädning”.

Foto: Stina Stjernkvist/TT Bild 1 av 6

Ur Marie Kondos bok ”The life-changing manga of tidying up: A magical story”.

Foto: TT Bild 2 av 6

Jane Ahrgren, 72 år, röjer kontinuerligt, men i liten skala. ”Det blir en kasse då och då. Jag brukar fråga grannar och vänner först innan jag tar det till second hand.”

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 3 av 6

Marie Kondos metod för organisering heter KonMarimetoden och går ut på att man endast ska behålla de saker som ”man verkligen gläds åt”. Hon har skrivit fyra böcker, därifbland ”Konsten att städa” som publicerats i mer än 30 länder. 2015 utsåg Time henne till en av årets mest inflytelserika personer.

Foto: Ivan Nikolov/IBLBild 4 av 6

Daniel Bengtsson, 33 år, är passionerad loppisletare. ”Jag drar runt med min son Hugo för att jag vill att han ska bli likadan som jag. Han kommer att få samla på vad han vill, och när han har hittat något att köpa då blir det saft och bulle.”

Foto: Linus Sundahl-DjerfBild 5 av 6

”Det är ju ganska förfärligt tråkigt att reda upp andras saker”, säger Margareta Magnusson.

Foto: Stina Stjernkvist/TT Bild 6 av 6