Jesper och Malin kramar Nikes kista. ”Jag är glad att vi visste att det skulle bli en tjej, att vi hade ett namn på henne”, säger Jesper. ”För mig var det viktigt i hela sorgeprocessen, ju fler detaljer jag hade om desto fler bilder och minnen kunde jag skapa.”
Jesper och Malin kramar Nikes kista. ”Jag är glad att vi visste att det skulle bli en tjej, att vi hade ett namn på henne”, säger Jesper. ”För mig var det viktigt i hela sorgeprocessen, ju fler detaljer jag hade om desto fler bilder och minnen kunde jag skapa.” Foto: Staffan Löwstedt

Dottern dog i magen: ”Vi fick aldrig se hennes ögon”

Malins och Jespers dotter Nike avled innan födseln. Varje år dör omkring 430 barn i magen. SvD har följt familjens resa genom vrede, sorg och kärlek.

Publicerad

Det är den 11 juni 2018. Grusgången knastrar under fötterna och skuggorna är långa i det lite vildvuxna gräset. Malin och Jesper ligger på knä och gräver ett decimeterdjupt hål i marken framför sig med två blomspadar. Marken är torr och de får hacka för att ta sig igenom den hårda jorden. Försiktigt lägger de sedan med gemensamma krafter ner stenen som de hämtat på landet. Stryker med handen över inskriptionen, hämtad från ”Alice i Underlandet”.

Hur lång är evigheten?

Ibland bara en sekund

Efter reklamen visas:
Trailer Nike

Storasyster Alfonsina pillar loss en liten skir tygfjäril som är fäst på det temporära kors som markerat platsen för graven. Hon fäster den bredvid istället och tar en bild på stenen och vindsnurran som rör sig som ett litet färgglatt tombolahjul i den varma kvällsbrisen.

– Så att vi alltid ska se henne och kunna vinka när vi åker förbi med bussen, säger Malin.

1/2

Malin, Alfonsina och Jesper lägger ner Nikes gravsten. ”Jag har känt ett stort behov av att bära sorgeband, eller på nåt sätt markera min sorg”, säger Jesper.”Det skulle vara så skönt att bara ha ett tecken som folk kan läsa”.

Foto: Staffan Löwstedt
2/2

Inskriptionen på stenen är hämtad ur ”Alice i Underlandet”.

Foto: Staffan Löwstedt

22 januari 2018

Hand i hand med Eva Röse och Sannamari Patjas skrider skådespelaren Malin Mases Arvidsson över röda mattan. Läpparna är röda, hennes mage stor. Därinne sparkar Nike i takt med trumslagen från oljefaten längre fram i ledet. Det är Guldbaggegala och skådespelarna bakom uppropet #tystnadtagning gör en manifestation innan ceremonin börjar.

Malin med Nike i magen på röda mattan under #tystnadtagnings manifestation i samband med  Guldbaggegalan.
Malin med Nike i magen på röda mattan under #tystnadtagnings manifestation i samband med Guldbaggegalan. Foto: Tomas Oneborg

I SvD skriver de dagen efter: ”Vi har gått samman för att leda vägen som systrar och kollegor, för kommande generationers skull.”

Annons

”Det var som att jag fick en kall känsla i kroppen.”

– Jag kände att det var viktigt att exponera en gravid kropp i den rörelsen. Och hon gav mig så mycket styrka. Blev liksom allas bebis som skulle födas in i det nya, säger Malin som bland annat medverkat i Lars Noréns ”Om kärlek” på Dramaten, och för den bredare publiken är känd som Kerstin Holm i kriminaldramat som bygger på Arne Dahls bästsäljande deckare.

En månad senare sitter hon och hennes man Jesper Mases Berglund vid ett bord i gamla orangeriet på Bergianska trädgården i Stockholm. Det har gått två veckor sedan Nike föddes.

– Vi hade precis varit på det sista ultraljudet. Allt såg jättebra ut, allt var fantastiskt. Men sen var det som att jag fick en kall känsla i kroppen – jag kände sammandragningar, men jag kände också bara sammandragningar, inte rörelser på det sättet, säger Malin.

Hon försökte trycka undan farhågorna. Säkert låg Nike stilla för att det inte fanns så mycket plats i magen, var det inte så de hade sagt? Att det kunde vara så i slutet av graviditeten?

Annons

– Men så kände jag att nu måste jag faktiskt få lite kontakt här och hällde i mig en massa kallt vatten och la mig på sidan. Men inget hände.

Hon och Jesper höll som bäst på med att fixa med det sista innan förlossningen. Det var en bokhylla som skulle byggas klart för att få bort alla flyttlådor ur Nikes rum, sen var allt färdigt.

– Jag hade under hela graviditeten känt mig i vägen i vården om jag oroade mig. Men bestämde mig ändå för att åka in. Jesper ville följa med, men jag sa att han inte behövde. ”Det är säker inget, jag ska bara in och höra hjärtljuden. Jag ringer om det är nåt.”

En timme senare hörde Jesper hennes röst i andra änden av telefonen. Hon sa det bara rakt ut: ”Nike är död. Hennes hjärta slår inte längre. Hon är död.”

– Det är det mest fruktansvärda man kan vara med om – en smärta som tar hela kroppen i besittning. Jag satt och skrek i bilen samtidigt som jag körde in till Danderyd. I snöstorm. Helt livsfarligt, säger Jesper. Malin fortsätter:

– Jag fick säga det flera gånger till Alfonsina, min tolvåriga dotter sedan ett tidigare förhållande, innan hon kunde förstå att hennes lillasyster var död. Hon hade precis varit på cellolektion när jag ringde. ”Så det blir ingen Nike?”, sa hon till slut. Det blev så definitivt. Hennes formulering var som en hel ocean.

Annons

Jag vet inte vad jag ska ha mina händer till nu.

Minutrarna innan telefonsamtalen hade barnmorskan upprepade gånger försökt att fånga upp hjärtljuden från Malins mage. ”De kan ligga lite dumt till så här på slutet”, sa hon, men tystnade efter ett tag och en läkare kom istället inskyndande i undersökningsrummet. En ultraljudsapparat rullades in och läkaren zoomade in hjärtat. Hon höll kvar bilden länge, länge för att se om det inte kom något hjärtslag.

Jesper, Malin, Nike och Alfonsina på BB. Alfonsinas farmor Viveca Bejarano, är före detta barnmorska och var med som doula under förlossningen. ”När det fruktansvärda beskedet kom backade hon inte en centimeter från oss, utan var med genom hela processen”, säger Malin.
Jesper, Malin, Nike och Alfonsina på BB. Alfonsinas farmor Viveca Bejarano, är före detta barnmorska och var med som doula under förlossningen. ”När det fruktansvärda beskedet kom backade hon inte en centimeter från oss, utan var med genom hela processen”, säger Malin. Foto: Privat

– Det var helt stilla. Jag såg ju det. Till slut tittade jag bara bort. Och sen sa hon att hon tyvärr måste konstatera att det här barnet inte lever längre, säger Malin.

De håller om varandra där på Bergianska, på kaféet som Malin tänkt att hon skulle kunna gå till under föräldraledigheten. Vid bordet intill gnyr ett litet barn, men tystnar när det får mjölk vid sin mammas bröst. Det är en strålande vacker vinterdag och kontrasten till det kompakta mörker Jesper och Malin befinner sig i sedan två veckor är nästan övertydligt brutal.

Annons

– Känslorna går inte att beskriva i ord. Det känns som att man vill klättra ur sig själv, säger Malin. Jesper är tyst och tittar ner i sina händer. Han vrider handflatorna uppåt.

– Jag vet inte vad jag ska ha mina händer till nu. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Det är en pappas händer, men jag har inget barn. Det är förjävligt att vara förälder utan att ha ett barn.

5 oktober 2011 skrev Ingela Rådestad, som är barnmorska och professor i omvårdnadsvetenskap på Sophiahemmet Högskola, en debattartikel i Läkartidningen med rubriken ”Rätt information om fosterrörelser räddar liv”. I den berättar hon att det i den svenska barnmorskeläroboken felaktigt står: ”Normalt minskar fosterrörelserna från vecka 32 på grund av minskat utrymme i uterus. Detta bör kvinnorna upplysas om”. Hon citerar även ett informationshäfte, som vid den tiden delades ut till gravida, innehållande samma information samt tillägget att barnet i slutet av graviditeten sover mer och hämtar kraft inför förlossningen.

Rådestad konstaterar i debattinlägget att det saknas nationella riktlinjer om hur information om fosterrörelser ska ges och att andelen dödfödda barn i stort sett har varit densamma i Sverige de senaste tjugo åren. Hon menar att alla gravida måste få veta att det är en myt att fostret blir mer stilla i slutet av graviditeten, ett friskt foster rör sig även om rörelserna kan kännas annorlunda.

Annons

Sju år senare har statistiken inte förändrats nämnvärt. Sverige har den högsta dödssiffran i Norden i absoluta tal. I genomsnitt innebär det cirka 430 barn per år. Nike är ett av dem.

”Vi har fått omvärdera vad livet är. Och vad lycka är”, säger Malin.
”Vi har fått omvärdera vad livet är. Och vad lycka är”, säger Malin. Foto: Staffan Löwstedt

Malin och Jesper är lågmälda, deras rörelser långsamma. Sorgen vilar tung, liksom fortplantar sig över bordet. Bjuder in oss som har vetskap om den och lämnar de andra och livet som pågår utanför bubblan. Det är en kompakt känsla, som om det ligger ett lock över oss. Bara ibland fladdrar ett hastigt leende förbi, som en glimt av något annat.

– När något sånt här händer – när ens barn dör – är det 3000 mil att vandra. Det är en process som ta mig fan är oändlig och som är fylld av tusen delbeslut som vartenda ett av dem är avgörande, säger Jesper.

Annons

– Hur lämnar man sitt barn på BB? Lämnar man det i rummet och går ut? Tar man det till ett annat rum och vad är det för rum i så fall…?

Första beslutet var hur Nike skulle förlösas. Blotta tanken att föda fram ett dött barn var fruktansvärd – Malin ville bara ta ut henne. Sjukvårdspersonalen lyssnade, betonade att beslutet var föräldrarnas, men att de verkligen rekommenderade en vaginal förlossning. Dels för att det är lättare att kunna få barn igen om man inte gör kejsarsnitt, men framför allt på grund av psykologiska faktorer, för att det har visat sig bäst för familjen.

– Vid en vanlig förlossning finns det ju en belöning i slutändan – ett levande barn. Att föreslå det i vår situation kändes bara sadistiskt, säger Jesper.

Till slut valde de ändå att lyssna på sjukhuset, och efteråt är de otroligt glada att de tog det beslutet.

– Det är bland det finaste och häftigaste jag har gjort, säger Malin.

– Jag och Jesper fick gå igenom en förlossning tillsammans. Och jag var så stolt när hon kom. Det var som att vi gav henne livet. Tiden är relativ, hon har ju levt, hon har haft ett liv på nio månader i min mage. Jesper har känt henne. De har kommunicerat. Att föda henne var som att hylla henne, att vara med henne och att säga farväl till henne på samma gång. Liksom ge henne en värdighet. Och min kropp fick följa med i vad som hade hänt, för att förstå det.

Annons

Jesper ler mellan tårarna.

– Jag hade oroat mig för att hon skulle vara skadad, att hon skulle se ut som ett monster, men hon var så vacker. Vi fick aldrig se hennes ögon. Men att hålla henne i mina armar var det första steget mot en väg till läkning.

Nike Mases Berglund Arvidsson var 54 centimeter och vägde 3 910 gram när hon föddes klockan 16.41 torsdagen den 8 februari 2018. Hon såg ut som en liten docka med runda kinder, mörkt hår och hjärtformad mun.

– Jag fick henne upp till mitt bröst och tiden stod stilla fast den bara gick och gick. Ett tu tre var klockan åtta på kvällen och sen var den tolv, säger Malin.

Jag kallade henne för vår isprinsessa.

De kunde vara kvar på sjukhuset så länge de behövde. Alfonsina och övriga familjen kom och hälsade på och fick se och hålla i Nike. Deras vänner ordnade telefonkedja för att underrätta varandra och en kompis som är präst, och som sedan också kom att hålla i begravningen, var periodvis med dem på sjukhuset. Höll en liten inofficiell minnesstund, pratade om livet och om döden. Om att sorgen är randig och oförutsägbar.

Annons

– Jag tror inte att jag lämnade rummet sen på fem-sex dagar, säger Malin.

– Jesper kände ett behov av att lämna tidigare. Och så höll vi på så, men så länge vi behövde fick vi vara kvar. Vi hade vår bas, sen fick vi liksom hantera sorgen och chocken tillsammans och separat. Det är typ den finaste gåvan att inte stressa på föräldrar i den stunden. När som helst kunde vi ändra oss ”Nä, vi fixar inte att åka nu” och de bara: ”Då får ni stanna”.

Var Nike med er hela tiden?

– Ja. Det finns en speciell säng, som en kylsäng. Gud det här är så jävla tufft att prata om…

Du behöver inte berätta om det nu.

– Jo, men det är viktigt! Att den där kylsängen finns, med kylklampar i så att man ska kunna ha barnet nära sig. För en kropp som är död, det händer saker med den. Vi kunde ta upp henne och umgås med henne och så kunde vi lägga ner henne igen. Jag kallade henne för vår isprinsessa.

Danderyds sjukhus samarbetar med Spädbarnsfonden, en ideell förening bestående av – och till för – familjer som har mist ett barn i magen eller under det första levnadsåret. Genom dem fick Jesper och Malin kontakt med andra föräldrar som hade varit med om samma sak. De fick broschyrer med tips och råd, en liten minnespåse och rekommenderades att låta sjukhusfotografen ta porträtt på Nike samt att göra ett avtryck av hennes hand och fot.

Annons

– ”Det kanske känns konstigt nu, men ni kommer att tycka om det sen”, sa de och de hade rätt, säger Malin.

– Jag tog en liten hårlock också och alla de där sakerna betyder oerhört mycket för oss redan nu 14 dagar efteråt. Vi hade så klart minnen av henne från när hon låg i magen, men nu har vi nya som vi skapade tillsammans utanför. Som när jag somnade bredvid Nike. Jag var så rädd om henne, det kändes som att hennes kropp var så ömtålig och bräcklig. Jag låg så nära jag bara kunde för att samtidigt kunna se hennes ansikte, med hennes hand i min. Och när jag vaknade, då var Nikes hand alldeles varm.

Ingela Rådestad är barnmorska och professor i omvårdnadsvetenskap på Sophiahemmet
Ingela Rådestad är barnmorska och professor i omvårdnadsvetenskap på Sophiahemmet Foto: Emma-Sofia Olsson

Ingela Rådestad stökar i sitt rum på Sophiahemmet Högskola. Det har varit en lång dag, hennes doktorand Anna Akselsson har haft halvtidsseminarium inom sitt avhandlingsarbete där hon utvärderar om en metod som ökar gravidas uppmärksamhet på fostrets rörelser kan minska andelen barn som dör före födelsen.

Annons

Det finns stöd i forskningen att många blir lugnare av att få fakta.

– Det finns dem som uppfattar blivande föräldrar som ställer frågor om sitt ofödda barn rörelser som onödigt oroliga och en belastning för sjukvården. Jag menar att det är viktigt att frågor får svar baserat på fakta och att alla som söker vård tas emot väl. Det förekommer också att vårdpersonal menar att man inte ska informera gravida om vad man kan göra för att minska risken för att ett barn ska dö, att det väcker oro och ångest. Men det finns stöd i forskningen att många istället blir lugnare av att få fakta så de kan göra det bästa för sitt ofödda barn.

1/2

Kylsängen Cubitus baby är godkänd för kremering och kan om föräldrarna vill också användas som kista om man viker upp locket.

Foto: Emma-Sofia Olsson
2/2

”Cubitus baby fick sitt namn efter latinskans ord för vilorum. Jag tyckte att det var ett passande namn innan den eviga vilan efter gravsättningen”, säger Ingela.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Ingela är barnmorska sedan 1980-talet och har vigt sitt yrkesliv åt stilla födslar. Först åt vården för föräldrarna när något sådant sker, och på senare år alltmer åt forskning för att förebygga att barn dör i magen. Och det är hon som har uppfunnit kylsängen som Nike fick ligga i på sjukhuset.

– Här är utställningsexet, säger hon och lyfter upp en vit babylift på bordet.

Cubitus baby har funnits på marknaden sedan 2013, då Ingela fick en donation som möjliggjorde att hon kunde tillverka 50 kylsängar att använda när små barn dör i magen, eller i samband med förlossningen.

Annons

Ingela fick idén när hon var på en internationell konferens och hörde berättas om ett föräldrapar som ville ta hem sitt döda barn i några dagar och därför fick röja ut sitt kylskåp för att barnet skulle kunna förvaras kallt.

– Jag kände att det inte var värdigt, på samma sätt som det inte har känts värdigt på svenska sjukhus när man på kvällen har tagit bort barnet från de nyblivna föräldrarna, lindat in det i en filt och lagt det i en kyl ihop med blodprover och moderkakor.

Cubitus baby är utformad som en hårdlift till en barnvagn, men har en mängd dolda fickor längs kanterna där man kan stoppa ner kylklampar. På så vis kan föräldrarna alltid ha barnet nära sig under de första dygnen.

– Det finns en engelsk motsvarighet som heter cold cot, men den har samma princip som ett kylskåp och brummar även precis som ett sådant. Och då den är fäst vid en elkontakt går det inte att bära med sig sängen, säger Ingela.

Hon stoppar om dockan som ligger i sängen så att den har det ”varmt och skönt, men kallt” och berättar om hur hon åkte runt till Sveriges alla förlossningsavdelningar och levererade sängen personligen.

Annons

Både föräldrar och vårdpersonal har sedan dess vittnat om hur mycket de uppskattar sängen. I mars i år kom det till exempel en magisteruppsats om barnmorskors upplevelser av att använda den. 

Barnet ska vara i föräldrarnas famn.

2014 fick Ingelas uppfinning ett hedersomnämnande i Svensk forms stora designtävling Design S. ”Med stor förståelse för behovet av integritet och praktiska behov i den svåraste sorgen, utgör produkten en tyst följeslagare” lyder motiveringen.

– De första 50 var handsvarvade, men nu maskintillverkas de av Fonus och kostnaden blir då lägre, cirka 3000 kronor per säng, säger Ingela.

Utvecklingen har lett till att även andra länder har fått upp ögonen för kylsängen. I Norge har föräldragrupper samlat in pengar och köpt en Cubitus baby till varje förlossningsavdelning.

Förr i tiden fick inte föräldrarna se sina barn när de dog i magen. De togs undan direkt och begravdes i omärkta massgravar. Men sedan slutet av 1970-talet har det blivit en förändring, efter att man förstått vikten av att föräldrarna måste hinna ta farväl av barnet och ha en grav att besöka. Samt att barnet bör behandlas värdigt.

Annons

– Jag sa till förlossningspersonalen när jag reste runt med de första modellerna att jag kom med nånting som jag hoppades att de aldrig skulle behöva använda. ”Men om ni behöver använda sängen, gör det så lite som möjligt för barnet ska vara i föräldrarnas famn”.

”Nike gjort så mycket för vår relation. Hon har fört oss ännu närmare varandra”, säger Malin.
”Nike gjort så mycket för vår relation. Hon har fört oss ännu närmare varandra”, säger Malin. Foto: Staffan Löwstedt

21 mars 2018

Det har gått sex veckor sedan Malin och Jesper fick beskedet om att Nikes hjärta slutat att slå. Bubblan runt dem är inte lika tydlig längre, rörelserna liksom snabbare och ilskan över det som har hänt blixtrar fram genom sorgen. Den fanns där redan från början som ett stort varför, men i takt med att de fortfarande inte fått något svar på dödsorsaken har vreden tilltagit i styrka. Hur kan det komma sig att regeringen inte har låtit några pengar av den nyligen utlysta miljarden till förlossningsvården gå till forskning om varför så många barn dör i magen i välfärdslandet Sverige? Varför känner så få till hur hög siffran är? Hur kommer det sig att mödravården inte alltid betonar att fosterrörelserna inte alls ska bli svagare i slutet av graviditeten? Och att det som gravid är bäst att sova på sidan från vecka 28 och framåt för att minska risken för syrebrist till fostret?

Annons

– Jag blir vansinnig. Vad är det mer jag inte vet? Vilka frågor är det mer som jag inte vet att jag ska ställa? Man blir ju sjuk i huvet av det här, det måste gå att göra på något annat sätt, säger Malin.

Nike har obducerats, man har kunnat utesluta att hon hade fel på hjärtat och att dödsorsaken var genetisk. En teori till varför hon dog är att navelsträngen klämts ihop mot hennes huvud, vilket ska ha orsakat att hon inte fått tillräckligt med syre och näring.

Jag skuldbelägger mig själv fast jag vet att jag inte får.

– Det är klart att vi är lättade över att det inte är vår kombination – mig och Malin –  som det är fel på, för att det ökar möjligheten att vi kan bli med barn igen. Men det är fruktansvärt att vi inte vet vad det var som ledde till hennes död, säger Jesper. Malin tar vid i nästa andetag.

– Jag blir så arg och så ledsen! Och jag skuldbelägger mig själv fast jag vet att jag inte får. Det ska inte få ske att friska barn dör i magen i Sverige 2018. Jag tänker på hur många mammor och pappor som sitter och tänker, just när vi pratar här ”nämen ska jag verkligen ringa, det är nog ingenting?”.

Annons

Medan Malin fortfarande är sjukskriven har Jesper börjat arbeta. Det går inte ihop ekonomiskt annars. Han har två jobb, ett inom it-säkerhet och det andra som regissör. Just nu ligger han i förproduktion av Lars von Triers ”Melancholia” som ska sättas upp av Smålands musik och teater i Jönköping, med premiär i mars nästa år.

– Det har varit förfärligt. Det finns inget bättre sätt att beskriva det på. Jag går upp på morgonen och jag är rasande direkt, för att jag begår våld mot mig själv och för att jag inte förstår hur jag ska klara av de kommande åtta timmarna. Och när jag kommer hem är jag helt slut. Jag skulle behövt vara ute på landet och påta i jorden och ta skogspromenader. Det finns inte en sekund som jag inte längtar efter det – att hitta en plats för läkande och reflektion.

Om ett barn dör innan eller i samband med förlossning har den som födde barnet rätt till föräldrapenning i 39 dagar, medan den andra föräldern bara får ta ut 20 dagar.

– Jag känner att det finns något väldigt ojämlikt i det. Jag har inte burit barnet och har inte en kropp som behöver läka ihop, men varför tror man att mina själsliga ärr läker snabbare, säger Jesper.

Annons

Överhuvudtaget ifrågasätter han hur lite fokus som ligger på partnern under graviditeten.

– Jag är stolt över vårt fina land och våra skatter, över hela samhällsapparaten. Men jag blir så ledsen när jag ser luckor. Hela tiden vi väntade Nike kände jag ett jättestort behov att bli talad med. Av barnmorskor, men också att få prata med andra i samma situation. Vi lever inte längre i en värld där partnern har till uppgift att gå ut och fälla ett byte. Tänk om vi istället kunde få lära oss att känna igen fosterrörelser vi också. Göra något som är konkret och begripligt.

Malin nickar bredvid honom. Säger att det är en sak att som barnmorska ställa en fråga till partnern, en annan att verkligen göra det.

– Man måste titta på personen, inte pilla med datorn och säga nåt i förbifarten – ”Hur är det med dig då? Ja det är bra, stötta Malin!”.

Jag behöver ta hand om Nike på alla sätt jag kan.

Själv hanterar hon sorgen genom att ständigt vara sysselsatt. På sin 40-årsdag, en vecka efter Nikes födelse, tog hon initiativ till en insamling till förmån för Spädbarnsfonden:

Annons

Så är den här. Dagen då jag fyller 40 år.

Min fantasi och vision kring den här dagen

var att den skulle vara fylld av nytt liv och ljus.

Och ljus finns, men av en helt annan sort.

Insamlingen var ett sätt att meddela alla vad som hade hänt, men framför allt till för att hylla Nike och sätta ljuset på ”detta tabubelagda fruktansvärda” som drabbar cirka 430 barn per år i Sverige.

– Jag satte 1 000 kronor som mål, hoppades på 2 000, men på tre dagar var den uppe i 65 000 kronor. Det är inte klokt faktiskt.

I sinom tid ska de bestämma exakt vad pengarna ska gå till, men först är det begravning.  Malin vill inte lämna över ansvaret till någon annan. Hon vill möta människorna på de olika institutionerna, se dem i ögonen, säger hon.

– Jag står inte ut med att jag inte kan påverka min egen situation. Jag behöver ta hand om Nike på alla sätt jag kan. Måna om henne, inte lämna henne. Det är ett slags urkraft som liksom pågår i mig. Som guidar mig. Men det har inte alltid varit lätt – vissa gånger har jag fått stå på mig i mina behov även mot min allra närmaste.

Annons
Malin och Jesper kramar varandra på krematoriet.
Malin och Jesper kramar varandra på krematoriet. Foto: Staffan Löwstedt

Första momentet var kistläggningen. Bårhuset avrådde dem från att se Nike igen, för att kroppen hade hunnit förändrats för mycket.

– Men jag kände jättestarkt att jag behövde lägga henne i hennes kista, stoppa om henne med en filt, se till att hon har det mjukt. Hon hade förändrats, hon börjar helt enkelt bli till jord. Det är inte så konstigt. Det skrämmer mig inte. Hur hon än hade sett ut eller luktat hade det fortfarande varit vår Nike, vår dotter, säger Malin.

De satte på musik som de lyssnat på när Nike låg i magen och fäste ett litet armband med en pusselbit i silver runt hennes handled – de har alla varsin bit av pusslet. Malin smörjde in hennes panna med den olja hon masserade magen med under graviditeten.

Annons

– Det blev en otroligt fin stund. Det var faktiskt som att vi för första gången möttes i sorgen på ett lugnt sätt. Tidigare hade det varit ett slags panikläge. Nu var det som att vi bara kunde stå där och tacka den här lilla kroppen, säger hon.

1/3

På ett anslag när man kommer in i krematoriet står det: ”Vad som sker i ugnen är en teknisk process vid en tidpunkt då själen för länge sedan lämnat kroppen.”

Foto: Staffan Löwstedt
2/3

”Vi vill skjuta in Nikes kista med våra egna händer. Det är väldigt vackert – den självantänder för att det är så varmt. Liksom bara flammar upp”, säger Malin.

Foto: Staffan Löwstedt
3/3

När Malin var 14 år praktiserade hon på Silverdals kapell. Nu hon tillbaka igen för att kremera sitt barn. Här tittar hon in på Nikes kista i krematorieugnen.

Foto: Staffan Löwstedt

Utanför Ingela Rådestads fönster på Sophiahemmet Högskola har det precis slutat regna – en av försommarens lika oväntade som snabbt övergående väderomslag. Förutom Cubitus baby är Ingela även upphovsperson till uttrycket mindfetalness – en metod för att uppmärksamma fosterrörelser.

De allra flesta barn föds friska.

mindfetalness.com kan blivande föräldrar på en mängd språk – däribland svenska, engelska, arabiska, somaliska, turkiska och farsi – få information om hur man går till väga när man praktiserar mindfetalness och även möjlighet att föra dagbok om fostrets rörelser. Ingela föreslår att man från graviditetsvecka 28 ägnar 15 minuter per dag då barnet är vaket åt att försöka lära känna hur det rör sig och med vilken styrka. Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för båda föräldrarna att anknyta till sitt barn genom att den som är gravid ligger på sidan och partnern bakom och känner rörelserna utifrån. På så vis lär man sig hur ens barn beter sig och har bättre verktyg för att notera om det sker en förändring under graviditeten, att själv kunna avgöra om rörelserna avtar i styrka. Många kvinnor som har förlorat sitt barn i magen vittnar om en vag känsla av att allt inte varit som det skulle, men att de på grund av att de inte varit riktigt säkra och inte ville larma vården i onödan undvikit att höra av sig.

Annons

– Det är inte meningen att man ska gå en hel graviditet och ständigt oroa sig för att ens barn ska dö, det är inte det som är syftet med mindfetalness. De allra flesta barn föds friska, betonar Ingela.

– Men det här är ett sätt att både knyta an mer till barnet och bli bättre på att notera förändringar i barnets rörelsemönster, så att man får mer kontroll över sin egen graviditet.

2016 gick Socialstyrelsen ut med en rekommendation om att alla blivande föräldrar bör få information om fosterrörelser. Informationen ska ges vid ett ordinarie besök inom mödrahälsovården runt graviditetsvecka 24. Gravida som söker för minskade fosterrörelser, där en undersökning av fostret visar att allt är bra, ska också få information om att de ska söka vård igen om de på nytt känner oro för hur deras barn rör sig i magen. Hösten 2011 ändrades också den felaktiga informationen i Barnmorskeläroboken. Och broschyrerna som spred myter om fostrets rörelser är nu omgjorda.

Malin och Jesper bär Nikes kista ut ur kyrkan och in i bilen. ”Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan, säger Jesper. ”Men jag ska bli det igen. Kyrkan är en sån otroligt viktig institution i vårt samhälle. Vi är helt hjälplösa utan den humanitära insatsen och den själavård de står för.”
Malin och Jesper bär Nikes kista ut ur kyrkan och in i bilen. ”Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan, säger Jesper. ”Men jag ska bli det igen. Kyrkan är en sån otroligt viktig institution i vårt samhälle. Vi är helt hjälplösa utan den humanitära insatsen och den själavård de står för.” Foto: Staffan Löwstedt
Annons

12 april 2018

I Vaxholms kyrka står en liten vit kista beströdd med rosenblad. Bredvid den fotografier på Alfonsina, Jesper, Malin och Nike och små ljuslyktor hämtade från köksfönstret på landet. Begravningsgästerna är placerade på stolar runt kistan istället för att sitta uppradade i kyrkbänken. Med tuschpennor i orange och grönt och rött och blått skriver de små hälsningar på den, lite som när klasskompisarna ritar på gipset när nån brutit armen.

Lilla sprattel mot min hand.

Lilla krigare.

Du förändrade världen.

***

Jag ska ägna resten av mina dagar åt att förtjäna att vara din pappa.

***

Finns alltid för dig/Alfonsina

Det är en ljus begravning, och samtidigt så tung som den bara kan vara när en människa dör innan hon ens fått sätta ner fötterna på jorden. Malin inleder med att sjunga Joakim Thåströms ”Stjärna som är din”. Hon och Nike var på hans konsert på Cirkus i november. Och sedan några veckor tillbaka finns det också en riktig stjärna i vårt solsystem som heter Nike – köpt av en vän till Malin som kämpade i flera timmar för att hitta ”den vackraste stjärnan i Vattumannen”.

Annons

Jag har varit fylld av fasa inför att sitta där på begravningen.

Jesper håller tal till sin dotter. Han berättar om det första ultraljudet, att han tyckte att hon såg ut som en liten hoppande scampi och att han ögonblickligen insåg att även om hon skulle fortsätta att utvecklas som scampi skulle han älska och skydda den scampin för alltid. ”Du skulle bli världens mest älskade scampi.”

 ”När något sånt här händer – när ens barn dör – är det 3000 mil att vandra”, säger Jesper.
”När något sånt här händer – när ens barn dör – är det 3000 mil att vandra”, säger Jesper. Foto: Staffan Löwstedt

Efteråt stannar Jesper och Malin kvar i kyrkan. De håller om varandra och kistan, och bär den efter ett tag ut till bilen. Den är så liten att den utan problem får plats i bagageutrymmet i familjebilen. Två stora kuddar ligger där redan som skydd mot stötar. De lämnar Vaxholm, passerar några skolbarn på väg på lunch, trädgårdar där det krattas och vattnas. Kör mot bårhuset och sedan till krematoriet. På vägen in till stan cirkulerar sex ormvråkar i par om två högt ovanför, eskorterar Nike till fastlandet.

Annons
1/4

”Jag önskar dig allt vackert för du är det bästa som jag vet” lyder en återkommande textrad i Joakim Thåströms ”Stjärna som är din” som Malin precis har sjungit för Nike.

Foto: Staffan Löwstedt
2/4

Under begravningen fick gästerna skriva hälsningar på Nikes kista. ”När man deltar i en handling, sker någonting speciellt”, säger Jesper efteråt.

Foto: Staffan Löwstedt
3/4

”Jag lämnar dig aldrig” har Malin skrivit ovanpå kistan.

Foto: Staffan Löwstedt
4/4

Nikes kista är så liten att den med lätthet går in i bagageutrymmet på familjens bil.

Foto: Staffan Löwstedt

– Jag har varit fylld av fasa inför att sitta där på begravningen med femtio par ögon som iakttar en. Men jag känner att jag hittade begravningens betydelse. För mig blev den ett tillkännagivande – det här händer också när man är människa. Det var som att vi tog upp Nike i vår krets. Det låter väldigt högtravande men det blev så, säger Jesper och fortsätter:

– Det är svårt att prata om lycka efter det vi har gått igenom, för det blir ett så stort ord. Men vi hävdar nog båda att vi kände just lycka efter begravningen. För första gången sedan den 6 februari.

Jane Warland är barnmorska och sedermera forskare inom området reproduktiv och perinatal hälsa på University of South Australia
Jane Warland är barnmorska och sedermera forskare inom området reproduktiv och perinatal hälsa på University of South Australia Foto: Emma-Sofia Olsson

Jane Warland är precis som Ingela Rådestad barnmorska och sedermera forskare inom området reproduktiv och perinatal hälsa på University of South Australia. De träffades för tio år sedan på en konferens och har sedan dess hållit kontakten och diskuterat sina forskningsresultat. Jane är i Sverige för forskningssamarbete, men har också föreläst för barnmorskor inom mödrahälsovården i Stockholm om hur gravida kvinnors sovposition kan förebygga att barnet dör i magen. Det är en forskning som väckt ont blod hos vissa – ”ska kvinnor behöva oroa sig över hur de sover nu också” – och som det ännu inte finns några större randomiserade studier på, men väl fem observationsstudier som alla visar samma resultat. Ligger mamman på sidan när hon sover i slutet av graviditeten (efter vecka 28) minskar trycket från livmodern på det stora blodkärlet vena cava, vilket i sin tur gör att blodtillförseln och syresättningen till livmodern är fortsatt bra.

Annons

– Sedan man börjat informera blivande mammor om detta på Nya Zeeland, som är Australiens motsvarighet till vad Norge är för er, har dödsantalet sjunkit med 30 procent. Det är en väldigt tydlig statistisk minskning som vi alltså inte har sett vare sig i Australien eller i Sverige, där föräldrar inte får den informationen, säger Jane.

Hon visar graferna från den välrenommerade medicinska tidskriften The Lancets senaste undersökning. Ingela fyller i:

– Det här är ingen ny kunskap. Barnmorskor har länge vetat att om fosterljuden minskar i samband med förlossningen ska mamman lägga sig på sidan så att trycket från livmodern minskar.

Hon tolkar tveksamheten att informera gravida om – de nygamla – rönen som att det finns en rädsla hos vårdpersonalen att göra blivande föräldrar oroliga i onödan. 

Ingela och Jane har mer gemensamt än yrkeskarriär. De har båda själva också förlorat ett barn i magen. Ingelas dotter Ellen dog i juni 1981 på grund av preeklamsi, som tidigare kallades för havandeskapsförgiftning. Janes dotter Emma avled 1993 i vecka 38, som ett av många ouppklarade dödsfall.

Annons

Från att rappt och effektivt talat om sin forskning och redogjort för olika statistiska faktorer tåras Janes ögon direkt när Emma kommer på tal.

– Vänta, jag måste hämta en näsduk. Det har gått 25 år, men jag blir fortfarande så berörd när jag berättar om henne.

Ellen, Emma, Dylan, Ivar. Nästan alla jag pratar med som är engagerade i forskningen kring stilla födslar har själva förlorat ett barn. Spädbarnsfondens ordförande, narkosläkaren Malin Asps son Ivar dog 2010 på grund av att moderkakan lossnade under värkarbetet. Hon ringde förlossningen när hon började blöda hemma, men de sa åt henne att vänta innan hon åkte in. Angela Jones som är verksamhetschef på Spädbarnsfonden förlorade sin förstfödde son Dylan 2007, två dagar innan beräknad förlossning, troligen på grund av infarkter i moderkakan.

Det finns en tystnadskultur när det kommer till stilla födslar.

Efter många års påtryckningar av Spädbarnsfonden gav regeringen i april i år i uppdrag till Socialstyrelsen att inventera och föreslå åtgärder för att minska antalet dödfödda i Sverige. Inventeringen ska vara klar i december i år. Idag saknas det en nationell analys om orsaker till att barn runt om i landet dör i magen. Det finns inga krav på sjukhusen att utreda varför barn dör, även om många sjukhus ändå gör interna undersökningar.

Annons

– Det finns en tystnadskultur när det kommer till stilla födslar, säger Jane.

– Vi tycker inte om att tala om att spädbarn kan dö, vi skjuter det ifrån oss, men genom att reagera så når vi inte heller några framsteg.

Det är fantastiskt att så många av er som själv erfarit detta nu ägnar era liv åt att färre barn ska dö. Samtidigt gör det mig arg att det inte sker automatiskt.

– Jag känner att det inte är någon idé att bli arg, säger Ingela.

– Däremot blir jag beklämd över attityden att en gravid kvinna som ställer frågor, ofta reduceras till att vara ångestdriven. Jag har minnen av det själv när jag väntade mitt fjärde barn, jag har tre vuxna barn idag, att så fort jag undrade över detaljer från olika undersökningar var svaret ”Du ska inte vara så orolig”.

I Silverdals kapell har personalen tänt ljus för Nike. Jesper och Malin tittar på en liten ekorre utanför fönstret. När de senare gräver ner gravstenen kilar en liten ekorre även där i bakgrunden.
I Silverdals kapell har personalen tänt ljus för Nike. Jesper och Malin tittar på en liten ekorre utanför fönstret. När de senare gräver ner gravstenen kilar en liten ekorre även där i bakgrunden. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

13 maj 2018

Malin och Jesper träffades för första gången när hon var tio och han tolv. De sjöng i samma kyrkokör och bodde bara 100 meter från varandra.

– Jag kommer absolut ihåg Jesper. Du var en liten spelevink med pliriga små ögon. Men du var liksom inget ämne för mig då, jag tittade på äldre killar…

Jesper skrattar. Han minns Malin som ”en kaosig galen tjej som var farlig på nåt sätt”.

– Du brukar prata om min stentvättade jeansjacka.

– Nä det är du som brukar prata om den. Men du representerade nån typ av värld som jag inte var i.

25 år senare återsåg de varandra när Jesper ramlade in försenad till mötet med skådespelarna som skulle vara med i hans första block som regissörskandidat på Stockholms Dramatiska Högskola.

Vår relation är ett ständigt samtal om vad det är att vara människa.

Malin Mases Arvidsson.
Malin Mases Arvidsson. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

– Jag kopplade inte att det var du då. Men när du kom in genom dörren och slog ut med händerna. Då var det bara ”jaha, är det så han ser ut, det här är någon jag vill ha i mitt liv”, säger Malin.

Kärleken blev fördröjd i några år eftersom båda i omgångar var upptagna på annat håll, men sedan 2015 är de ett par.

– Allt blir roligare med Jesper. Konsten. Maten. Du är extremt lojal och helt orädd för mig. Får mig att våga vara hela mig själv, säger Malin.

– Och Malin är en perfekt storm. Det är inget kul utan dig. Jag känner att vår relation är ett ständigt samtal om vad det är att vara människa. Jag tycker att det är så jävla vackert. Den dansen med dig.

Jesper Mases Berglund.
Jesper Mases Berglund. Foto: Staffan Löwstedt

De bestämde sig relativt omgående för att försöka få barn, ville inte vänta för länge, Jesper är 42 år och Malin 40.

Annons

– Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft en barnlängtan i hela mitt liv, säger Jesper.

– Däremot har jag hela tiden känt att jag inte har förstått hela livet i och med att jag inte har barn. Att det har varit en del av mig som inte har varit upplåst. Och det är också därför det är så fruktansvärt idag, för nu har jag öppnat det där rummet, men det är tomt. Och jag är för evigt i en pappaidentitet.

Jag hade ingen aning om att det ens fanns graviditetsdiabetes.

Rösten bryts när han säger det sista och från andra sidan gräsmattan pilar en av Malins två katter, Antonia, upp i hans knä. Hon kommer från ingenstans så fort någon av dem börjar gråta. Vi sitter på verandan till deras lantställe, ett torp strax bortom Arlanda. Trycket har lättat efter begravningen, sorgen tagit en annan form. Men ilskan finns där alltjämt. Det senaste beskedet på trolig dödsorsak är att Malin kanske led av graviditetsdiabetes som inte upptäcktes, trots att hennes värden tangerade gränsen och vid ett tillfälle även låg över.

 Malin sitter och plockar i fönstret på landet: ”Jag vill att Nikes död ska bidra till att minska beröringsskräcken för spädbarnsdöd och blir en av anledningarna för landets regering att ta itu med det höga antalet stilla födslar”, säger hon.
Malin sitter och plockar i fönstret på landet: ”Jag vill att Nikes död ska bidra till att minska beröringsskräcken för spädbarnsdöd och blir en av anledningarna för landets regering att ta itu med det höga antalet stilla födslar”, säger hon. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

– Jag hade bara kunnat dricka glukos för då kan man avgöra om man har graviditetsdiabetes eller inte. Och då hade man kunnat hjälpa med kost och medicin och förlöst mig tidigare. Och då hade vi kanske haft Nike här. ”Tänk inte så utan gå vidare”, säger de, men nej, jag tänker tänka på det här! Jag tänker prata om det här. För att om inte annat hjälpa någon annan. Jag hade ingen aning om att det ens fanns graviditetsdiabetes. Jag blir helt galen på att man måste vara sin egen byggmästare!

Jag vet inte om jag någonsin har lärt mig att sörja.

Antonia byter knä till Malins. Ljudet från hennes spinnande blandas med den spröda klangen från ett vindspel som hänger på farstukvisten. Det är sista gången vi ses innan det officiella avslutet då gravstenen ska läggas ner på sin plats, och jag tänker på hur våra möten – som från början enbart var tänkta att belysa det faktum att det dör 430 barn i Sverige per år i välfärdslandet Sverige – också har blivit en annan berättelse. Den om hur varje fysisk handling i sorgeprocessen blir en hjälp att komma vidare, lite som att föda fram ett stilla barn vaginalt för att kroppen ska förstå. Och hur viktigt det är att påminna sig om sådant i vårt alltmer outsourcade tidevarv.

Annons

– Jag har liksom haft ett behov av att vara otroligt fysisk i sorgen – kladdat ner mig med den för att känna den. Det har inte varit destruktivt, absolut inte, men jag har varit där och köttat på. Nu när det praktiska är slut är det som att jag verkligen börjar förstå vad som har hänt, säger Malin. Jesper tar vid:

– Varenda dag har vi haft 35 olika möjligheter att fly genom olika nittiogradersvändningar. Jag har hela tiden känt en impuls att amputera bort sorgen. Hela tiden väntat på att ett FN-organ ska komma och hjälpa till, även om jag gjort saker som Malin inte har orkat. Som att städa undan bebissakerna. Men tack vare Malin har vi inte flytt ett enda beslut. Vi har åkt med Nike från sjukhuset till bårhuset, lagt vårt barn i en kista, hämtat vårt barn, åkt med henne till kapellet och sen till kyrkan och sen till kapellet igen. Och sen till krematoriet.

 ”Jag har fått frågan om jag skulle vilja vara den person jag var innan det här skedde Och det vill jag inte. Jag önskar ju så klart inte att det här skulle hända, men samtidigt har Nike gjort så mycket för vår relation. Hon har fört oss ännu närmare varandra”, säger Malin.
”Jag har fått frågan om jag skulle vilja vara den person jag var innan det här skedde Och det vill jag inte. Jag önskar ju så klart inte att det här skulle hända, men samtidigt har Nike gjort så mycket för vår relation. Hon har fört oss ännu närmare varandra”, säger Malin. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Hur har ni stått ut med varandra i sorgen? Med era olika sätt att sörja?

– En jättegod vän till Jesper, som var med oss när vi precis hade kommit hem, gav oss ett råd. ”Ni måste vara snälla mot varandra” sa han. Det var så jävla modigt av honom att sätta sig ner med oss när vi halkade och slog oss som mest illa mentalt, säger Malin och Jesper fortsätter:

– Jag vet inte om jag någonsin har lärt mig att sörja. Hur fan lär man sig det? Sorgen har olika temperament i olika människor. Man sörjer i olika takt. Jag ser väldigt tydligt att det är tre sorgeprocesser –  Malin har sin, jag har min och så har vi en gemensam. Och alla tre måste få plats.

– För mig var det som att jag omslöts av dimma när det hände, säger Malin.

– Det var som grå betongrök, runt hela mig. Jag såg ingenting. Nu är det som att jag börjar kunna andas in röken, att den omvandlas och blir till styrka i mig. Och samtidigt är allt jättesorgligt. Det enda jag känner ibland är ”Jag vill att du ska vara här”.

Jespers bild av sorgen är en annan, även om han också känner att sorgen har börjat torka in nu, utan att på något sätt försvinna.

– När det här skedde, den enda jämförelsen jag har är att det var som att befinna sig mitt i en skogsbrand. Det var kaos överallt, jag hittade inte ut, jag hade ingen aning om vart jag skulle – det bara föll brinnande träd omkring mig. Nu är det inte så längre. Nu är sorgen istället en vidsträckt öken.

– Det är en lisa att den stillats. Men den utgör också en klangbotten för resten av livet.

Malin, Alfonsina och Jesper lägger ner Nikes gravsten. ”Jag har känt ett stort behov av att bära sorgeband, eller på nåt sätt markera min sorg”, säger Jesper.”Det skulle vara så skönt att bara ha ett tecken som folk kan läsa”.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 25

Inskriptionen på stenen är hämtad ur ”Alice i Underlandet”.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 25

Malin med Nike i magen på röda mattan under #tystnadtagnings manifestation i samband med Guldbaggegalan.

Foto: Tomas OneborgBild 3 av 25

Jesper, Malin, Nike och Alfonsina på BB. Alfonsinas farmor Viveca Bejarano, är före detta barnmorska och var med som doula under förlossningen. ”När det fruktansvärda beskedet kom backade hon inte en centimeter från oss, utan var med genom hela processen”, säger Malin.

Foto: PrivatBild 4 av 25

”Vi har fått omvärdera vad livet är. Och vad lycka är”, säger Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 25

Ingela Rådestad är barnmorska och professor i omvårdnadsvetenskap på Sophiahemmet

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 6 av 25

Kylsängen Cubitus baby är godkänd för kremering och kan om föräldrarna vill också användas som kista om man viker upp locket.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 7 av 25

”Cubitus baby fick sitt namn efter latinskans ord för vilorum. Jag tyckte att det var ett passande namn innan den eviga vilan efter gravsättningen”, säger Ingela.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 8 av 25

”Nike gjort så mycket för vår relation. Hon har fört oss ännu närmare varandra”, säger Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 9 av 25

Malin och Jesper kramar varandra på krematoriet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 10 av 25

På ett anslag när man kommer in i krematoriet står det: ”Vad som sker i ugnen är en teknisk process vid en tidpunkt då själen för länge sedan lämnat kroppen.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 11 av 25

”Vi vill skjuta in Nikes kista med våra egna händer. Det är väldigt vackert – den självantänder för att det är så varmt. Liksom bara flammar upp”, säger Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 12 av 25

När Malin var 14 år praktiserade hon på Silverdals kapell. Nu hon tillbaka igen för att kremera sitt barn. Här tittar hon in på Nikes kista i krematorieugnen.

Foto: Staffan LöwstedtBild 13 av 25

Malin och Jesper bär Nikes kista ut ur kyrkan och in i bilen. ”Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan, säger Jesper. ”Men jag ska bli det igen. Kyrkan är en sån otroligt viktig institution i vårt samhälle. Vi är helt hjälplösa utan den humanitära insatsen och den själavård de står för.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 14 av 25

”När något sånt här händer – när ens barn dör – är det 3000 mil att vandra”, säger Jesper.

Foto: Staffan LöwstedtBild 15 av 25

”Jag önskar dig allt vackert för du är det bästa som jag vet” lyder en återkommande textrad i Joakim Thåströms ”Stjärna som är din” som Malin precis har sjungit för Nike.

Foto: Staffan LöwstedtBild 16 av 25

Under begravningen fick gästerna skriva hälsningar på Nikes kista. ”När man deltar i en handling, sker någonting speciellt”, säger Jesper efteråt.

Foto: Staffan LöwstedtBild 17 av 25

”Jag lämnar dig aldrig” har Malin skrivit ovanpå kistan.

Foto: Staffan LöwstedtBild 18 av 25

Nikes kista är så liten att den med lätthet går in i bagageutrymmet på familjens bil.

Foto: Staffan LöwstedtBild 19 av 25

Jane Warland är barnmorska och sedermera forskare inom området reproduktiv och perinatal hälsa på University of South Australia

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 20 av 25

I Silverdals kapell har personalen tänt ljus för Nike. Jesper och Malin tittar på en liten ekorre utanför fönstret. När de senare gräver ner gravstenen kilar en liten ekorre även där i bakgrunden.

Foto: Staffan LöwstedtBild 21 av 25

Malin Mases Arvidsson.

Foto: Staffan LöwstedtBild 22 av 25

Jesper Mases Berglund.

Foto: Staffan LöwstedtBild 23 av 25

Malin sitter och plockar i fönstret på landet: ”Jag vill att Nikes död ska bidra till att minska beröringsskräcken för spädbarnsdöd och blir en av anledningarna för landets regering att ta itu med det höga antalet stilla födslar”, säger hon.

Foto: Staffan LöwstedtBild 24 av 25

”Jag har fått frågan om jag skulle vilja vara den person jag var innan det här skedde Och det vill jag inte. Jag önskar ju så klart inte att det här skulle hända, men samtidigt har Nike gjort så mycket för vår relation. Hon har fört oss ännu närmare varandra”, säger Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 25 av 25